Långfredagen

Igår var en väldigt bra dag. Den hade allt som en lyckad påskhelgsdag ska ha, bland annat pimpling, skidåkning, bastu, vin och vänner.
Jag fick som väntat ingen fisk på pimpeltävlingen, men jag vann ändå en mycket fin tumstock, jag är extremt nöjd! När jag satt där på isen och snön yrde och det nappade dåligt fångade jag upp följade och lade i minnet. Jag tycker att det beskriver en pimpeltävling ganska bra.
- Det borde ju nappa bra när det snöar.
- Det är väl inte konstigt att det inte kommer nån fisk när det inte är nåt vatten! (Gör sig bättre på meänkieli men jag kan inte riktigt återge det).
- De där har fått fisk, de använder Maggots, jag har ju mask, man kanske skulle byta?
- Klockan ett byter jag taktik.
- Varför har ni pimpeltävlingen där det inte är något vatten?

Sedan har jag alltså bastat, skrubbat bort Stockholmssmutsen. G sa att golvbrunnen kommer att bli full med löss och mamma sa att då var det ju tur att hon har städat den nyss.
Sedan har jag druckit vin och lite farlig sprit som gjorde att mitt besök på krogen varade typ en kvart. Och det som hände sen skedde ju efter midnatt så det var ju idag och då räknas det inte till den perfekta dagen igår.

Det var det!

Den värdefulla, saknade tystnaden

I morse när jag hade ätit frukost här hemma hos mamma och G kände jag att jag ville göra något aktivt, så jag gick till magasinet för att gräva fram mina skidor. Jag hittade även pjäxorna som försvinner spårlöst varje år. Dessa är hyfsat under kontroll, men ett par är borta, jag har nog använt dem två vintrar sen jag var tretton, för "vi lägger dem här så vet vi var de är sen", och sen minns vi inte var "här" ligger.
I alla fall så var skidorna där vi trodde, det var fågelskit på dem och jag tror inte att de är vallade sen min sista skolskidtävling i nian. Jag spänade på mig dem, och kände mig som en femåring de första metrarna (ungefär lika duktig). Sen begav jag mig ut på kalhygget.
Kylan bet lite i kinderna, snön gnistade så vackert vit och jag såg älgspår. Sen stannade jag, och lyssnade... först på ingenting, sen en fågel. Jag log för mig själv i skogen, och skidade vidare.

Jag var ute ungefär en halvtimme, när jag kom hem värmde jag choklad och satte mig på altanen på ett renskinn. Men först skottade jag halva altanen. För nu är det påsk!

Avvänjning

Förra veckan började jag på en avvänjningsprocess, det handlar om mina kära långkalsonger. Jag insåg att jag måste face the truth att det snart är vår och att ingen annan i den här staden använder långkalsonger i mars. Varje gång jag har tagit av dem har jag frusit röven av mig, det är väl inget man vill utsätta sig för?! Det finns en anledning till att folk har långkalsonger i alla månader med R i namnet. Och det är en och en halv månad kvar tills de tar slut.
Så idag utmanade jag mig igen, endast två grader varmt (se, det är ju vansinne!) och utan mina långfillingar, iklädd jeans. Jag tänkte att jag bara ska gå mellan huset, bussen och tunnelbanan så det är väl inte så farligt.
Vad händer när jag är på väg hem från skolan? Jo. Det börjar snöa. Fort som attan fiskar jag upp mitt paraply från ryggsäcken (hemma använder man inte paraply). Så där går jag, på Odenplan, det snöar, jag har paraply (mot snö!) men inga långkalsonger. Som en och annan 08:a! Hjälp! Vad händer med mig?! TUR att jag åker hem på onsdag.

Jag har grav ångest för min examination i den här kursen. Inte ångest på riktigt, bara vanlig plugg-ångest. Jag vet inte hur och vad jag ska skriva. Jag fattar ingenting och jag förbannar min slöa inriktningskurs för att vi inte tvingats skriva mer akademiska texter! Jag har läst och lärt mig massor, men jag kan inte sätta det i perspektiv till uppgiften. Jag blev i allafall Godkänd på förra kursen, och jag tror inte att den här läraren är jättesträng, men Underkänt vill man inte ha!
Nå väl. Jag ska börja skriva i morgon trots att jag inte vet vad jag ska skriva. Sen ska jag fortsätta på onsdag, och på onsdag eftermiddag ska jag åka hem och glömma bort den.

Ajö!

Baciller på tuben

Jag vill skriva här oftare än jag gör, och jag kommer på så bra saker jag kan skriva om när jag lever mitt liv, men sen, när jag ska skriva, så minns jag ju inte vad jag tänkte skriva om.
En sak minns jag.
Jag blir inte så lätt äcklad av saker och ting. Maskar och larver är en sak (två) och sen är det lite andra allmänt äckliga saker. Och till sist:

Man sitter på tunnelbanan på väg någonstans, lite lagom reseavslappnad. Så sitter det någon mitt emot en och nyser, rätt i handen. Atjoo, atjoo, och håller handen för munnen, utan vante. Så att bacillerna fastnar där, och sen när de tar tag i stången för att gå ut ur tåget, så fastnar alla bacillerna där. Och så vips! Så fick man själv en förkylning till! Bläääääää!!!
Varför inte bara nysa i jackärmen?! Så bacillerna fastar i tyget och dör.

Sen har jag även tänkt på min titel på bloggen "Tyst tänkta tankar", jag blev lite nöjd över mig själv här om dagen när jag kom på hur bra den var, för att den var sann. Jag har på senaste tiden blivit extra mycket anklagad för att jag inte berättar något för mina vänner.
Min familj kan ju intyga att jag varit sån hela livet, min syster berättar allt, jag berättar inget. Fråga mamma. Men det beror ju på att jag inte har så stort behov av att ventilera mig åt många personer. En del har det, andra inte.
Jag pratar ju när jag känner att jag vill och behöver prata.

Jag har också lärt känna en ny del av mig själv på senaste tiden, nämligen den pratiga Marika. Den som driver ett samtal framåt, bjuder på sig själv och skämtar. Det är intressant att prova den här rollen, även om jag tvivlar på att jag skulle orka med den i längden, eftersom jag ger mer av mig själv än jag är van vid och har behov av.
Man skulle kunna säga att det är motsatsen till det jag nyss skrev, om att jag inte pratar. Men det handlar om olika slags prat vill jag bara poängtera.

Det är hemskt trevligt att ha en egen blogg, för jag får skriva så mycket jag bara vill om mig själv, om jag vill! =)
Vilket nog också är en anledning till att jag inte behöver prata så mycket, för jag skriver istället.

Nu ska jag ta med Chicko ut på en cykeltur!

Då och nu

Hej, jag heter Marika. Jag är 23 år, singel och kokar köttsoppa idag för första gången i mitt liv.
Jag börjar fundera på att göra något åt mitt singeltillstånd, men jag har liksom ingen lust att anstränga mig. Det är det som är problemet. Hade jag det så skulle det väl inte vara nåt större problem.

Jag har nyss läste lite i min blogg som jag har, eller snarare hade, på Lunarstorm. Så gammal jag är, jag sa hela namnet, inte Lunar. Jag gick in där för att ta bort den, men då kom jag på att jag massor skrivet i bloggen där. Det kan jag inte bara kasta iväg. Det måste sparas. Jag skrev verkligen bra på den tiden. När jag var 18 tycket jag att jag var gammal. Det tycker jag inte länge att jag var då. Det tycker jag inte heller att jag är nu. Men snart blir jag 24, och det är ganska vuxet. Man ska egentligen vara förlovad vid det här laget. Det är jag inte heller. Men jag lever ett lungt, tryggt och stadgat samboliv med Alex. Trots det så är det ju nåt som saknas...
I min Lunar-blogg var jag väldigt utelämnande, jag är inte det lika mycket nå mer. Jag var det i våras också. Jag vet inte vad som har hänt. Är jag rädd för att blotta mina innersta känslor? Det vet jag inte, det tror jag inte...

I kväll ska jag på Power Yoga. Det ska bli oerhört spännande. Nu borde jag gå ut med Chicko faktsikt. Innan det blir mörkt. Jag gör nog det nu.

Hejs!

Marika: 223 år

Enligt några mycket tillförlitliga tester på Facebook så är jag egentligen född på 1800-talet, och min egentliga ålder är 55. Annan fakta är att jag tar med mig en plastpåse hemifrån när jag går och handlar. Det handlar dock inte om snålhet, utan om miljö-omtanke. Plus att vi har mer plastkassar hemma än vi hinner använda till våra sopor. Annars skulle det kunna läggas till på min "jag-är-pensionär"-lista.
I morgon ska vi låna pappas bil och fara och storhandla. Kanske nåt att lägga till på listan? Vi ska köpa en megabal med toapapper och många kilo hundmat hade vi tänkt, eftersom vi snart får tillökning i familjen av en bedårande byracka till.
Trots att jag, som jag nämnde tidigare, planerar mitt liv i jag-form, så är det väldigt trevligt att säga "vi ska".

Idag har jag fixat bromsarna på min cykel helt själv. Det var inte svårt, det var kul och jag blev jättesmutsig på fingrarna, så smutsig att jag fick tvätta med YES. En bra kvinna reder sig själv!

Jag håller på att renskriva mitt släktträd, det är ett projekt som heter duga må jag säga. Jag har kommit fram till att mommo och moffa är fjärdekusiner, inte ovanligt i Tronedalen. De är även släkt på annat sätt i nionde led. Mycket intressant.
När det är klart ska jag nog kartlägga min nu levande släkt så långt jag kan tror jag. Det är ju trevligt att veta vilka som lever också, de jag skriver om nu är ju döda hela högen, utom just mommo och moffa. Det finns anor ända bak till 1300-talet. Coolt!

Hej då!

LHS + SU = sant

Jag går inte längre på Lärarhögskolan i Stockholm, jag är numera universitetsstuderande på Stockholms Universistet, tillsammans med 52 000 andra. Så unik man känner sig. Ja, LHS har gått ihop med Sthlms Universitet. Jag ska inte säga varken bu eller bä, det blir säkert bra. De vet nog vad de gör, även om man kan fundera och tycka. Det som är positvit är att jag då tillhör SU:s kår, och därmeds SU:s kårliv och studentliv. Det betyder att jag kan vara med när de hittar på roliga saker. Till exempel kan jag vara med i deras teaterförening, så det ska jag ta tag i nu.

Det är väldigt länge sedan jag uppdaterade. Jag vet inte om det beror på att jag inte haft några speciella tankar att skriva om, eller om jag bara inte haft tid. Jag har haft VFU i fem veckor innan jul. Det var väldigt kul, och det känns bra att vara sysselsatt hela dagarna. Nu kommer två veckor med för lite lektioner igen. Sen börjar ny kurs och då blir det nog andra bullar! (Tantuttryck).

Det har varit jullov så jag har varit hemma, och magsjuk. Väldigt kul. Nej. Så har jag och Chicko hälsat på Julia, det var mycket trevligt.

Ikväll är jag ensam hemma. Alex anländer från Skåne-land i morgon kväll. Det ska bli trevligt att fortsätta bo med henne. Jag har bra känslor för detta kommande år. Det viktiga är för mig att vara sysselsatt, så är det.

Jag har under den senaste veckan funderat på mitt singeltillstånd. Det är absolut inget jag vantrivs med, i så fall skulle jag nog anstränga mig mer för att göra något åt det. Däremot har jag funderat på varför jag inte bryr mig om att göra nåt åt det. Jag har kommit fram till följande: Jag är en mycket stark person med klara mål och planer i livet. Jag tror att jag är rädd för att det ska komma någon emellan som förhindrar mig att geomföra mina planer. Tex känner jag i hela min själ att jag hör hemma i Pajala kommun. Det är dit jag vill flytta när jag är klar här, om två år. Det är där jag kan ådstakomma något som jag upplever som vettigt. Tänk om jag träffar en karl som känner samma sak för tex Stockholm? Hur ska det gå? När jag tänker på min framtid så ser jag mig ensam. Jag flyttar, börja jobba, skaffar en fin(are) bil och ett hus. Med mig själv. Me, myself and I.
Det är lite dumt, för jag låser mig själv. Jag kanske träffar nån här som också vill bo och leva i Pajala? Det kan man ju inte veta. Men jag är nog hemskt rädd att det inte ska vara så. Nå, det känns skönt att ha kommit på detta, så vet jag vad jag kan arbeta utifrån. Ja, jag får väl börja leta efter nyckeln att låsa upp med...