Murarmästare Marika

Och jag tänker, är det hos mig felet ligger? Är det jag som har problem? Jag letar ett tag, och plötsligt står jag bakom en fet jävla mörkbrun tegelmur som sträcker sig högt ovanför mitt huvud. Jag funderar en liten stund. Jo, men så är det ju. Det är detta byggnadsverk som ställer till problem. Hur ska någon kunna ta sig in till mig när jag är här på andra sidan? Att jag inte fattat det förut. Så, sakta men säkert plocker jag bort en teglesten i taget. Jag kan, jag törs, jag vågar. Till slut har jag fått upp ett hål tillräckligt stort för att rymma en fullvuxen karl. Det är lite skrämmade, och drar gör det också. Bäst är det när det är stängt, men den som vill vinna måste våga. Dags att avlägsna några stenar till. Jag är så modig! Sen säger jag: Hej, välkommen in! Du tackar och tar emot, hälsar på en liten, liten trevlig stund. Du säger att du kommer tillbaka, jag berömmer mig för mitt mod. Men det är ingen som kommer. Fortare än kvickt har jag murat igen hålet, passar på att göra muren ännu lite högre och ännu lite tjockare, ännu lite mer oigenomtränglig...

Definitivt funktionsduglig

Allt i vår kropp fyller faktiskt en funktion. Inget finns där bara för att vara fint. Vi har fått ögon att se med, en näsa att andas och lukta med, en mun att tala, äta och vid behov, kräkas med. Hår på huvudet så vi slipper frysa. Ögonbryn och fransar för att hindra skräp att ta sig in i ögonen. Öron att höra med. Bröst att mata vår barn genom. Ben att ta oss fram med, armar för att underlätta vår vardag. Tänder att tugga med. Så varför är det så att det är så viktigt hur dessa ser ut? Det viktigaste är ju att de fungerar. Och fungerar de inte så kompenserar kroppen oftast det på ett annat sätt. Varför ska vi plocka våra ögonbryn så de får en vacker form, och måla våra ögonfransar så de blir mörka. Varför ska vi klaga över att brösten är slappa, för små, för stora, hänginga, fula. Att benen är för tjocka och för håriga. Att näsan är för stor eller har fel form. Att ögon och hår har fel färg.
Och hur var det egetnligen från början? När började människan lägga värde i det estetiskt vackra? Det är väldigt, väldigt länge sedan, det kan jag konstatera. Men varför? Vem kom på tanken att en människa var vackrare än en annan? Att en färg var finare än den motsatta?

Det har jag funderat på idag.

Jag har även funderat på mitt första år i Stockholm och kommit fram till följande:
- Alla Stockholmare är inte dryga och överlägsna. Faktum är att jag nog inte träffat en enda. (Föroutom hon som jobbade på Presstop förra tisdagen).
- Ingenstans kan man vara så ensam som i en storstad.
- Jag har lärt mig massor om barn, utveckling, pedagogik osv.
- Det var tur att jag kom in på Lärarhögskolan.
- Det är nyttigt att flytta hemifrån ett tag.
- Det är jobbigt att ha sina bästa vänner långt borta länge.
- Det är inte lätt att få nya vänner.
- Stockholmare har en annan bild av våren än vad Norrlänningar har.
- När man bor i Stockholm är man inte turist här.
- Det finns Stockholmare som tycker om naturen.
- Det finns natur i Stockholm.
- Stockholm är en vacker stad när solen skiner och träden är gröna. Annars kan den jämföras med Kirkenäs utan att vinna.
- Fasta punkter i tillvaron är viktigt.
- Det tar tid att komma in i ett nytt samhälle och skapa sig ett liv.

Ja. Ni som följt mitt bloggande från september har ju hängt med ett tag, ni vet ju att ovanstående inte är allt jag kommit på. Jag har funderat mycket, tänkt, letat, filosoferat. Då växer man. Är jag vuxen? Vem är vuxen? (Se, jag är igång igen!)
Ni som inte hängt med kan börja läsa nu. Allt finns i arkivet, trots att jag bytt blogg i förrgår.

Om en vecka får jag träffa min lilla systerdotter! Oj vad Moster längtar!

"Det är bara att skratta för det blir fan bara värre!"
(Jag, 2003)

Åldern spelar ingen roll

Jag har varit i Paris med min kör under helgen och kunde då konstatera ovanstående. Detta kan man råka ut för:

Körldedaren: Kan ni två byta plats?
(Alla står kvar)
-Ja, Kalle och Georg*, byt plats med varandra.
(En av dem står kvar, en försöker byta plats med en trejde som inte ens blivit tillbedd)
-Nej. Du står kvar där. Kalle går dit och Georg går dit. (Körledare en aning irriterad, håller det skickligt inom sig, öviga kören inte lika tillmötesgående, suckar, kommentarer, tänker säkert en massa onda tankar).

Under ovanstående beskrivna händelseförlopp insåg jag att åldern har verkligen ingen betydelse. Precis samma sak kan hända i en grupp barn på sju år, ett gäng 15-åringar, en klass på högkolan, på PRO´s årsmöte... var som helst!
Och det finns alltid alla slags människor.

NollkollNiklas:
Vet inte var han är på väg, varför eller hur. Bör ha ett extra öga på sig för att inte försvinna från gruppen.

StenkollSara:
Vet exakt när vad händer och vem som gjorde vad när. Har inte överseende för NollkollNiklas och kan bli elak om han frågar något.

VallarVera:
Går sist och ser till att alla är med. Har lika bra koll som StenkollSara med basunerar inte ut detta på samma sätt. Berättar tålmodigt för dem som behöver veta. Ett osvikligt stöd för NollkollNiklas.

KritiserarKatarina:
Ser fel hos alla hon möter. Noterar snabbt minsta lilla illvilja eller osäkerhet hos andra. "Han verkade inte gilla att..." Delger detta gärna till vissa utvalda i gruppen. Tycker att StenkollSara tar liiite för mycket plats.

BeskedligaBianca:
Håller sig i bakgrunden, tänker mycket men säger lite. Har ofta ganska bra koll, men låter andra styra över gruppen. Kan bli irriterad både på NollkollNiklas och StenkollSara, men försöker bita ihop.

*Namnen är fingerade, det finns inge Kalle eller Georg i kören.

Malliga Moster Marika

Vad annat kan jag vara? Jag är mallig och stolt över min fantastiska syster som även hon klarat av bedriften att föda fram ett barn till denna värld. Som vi väntat, och väntat. I två dygn har jag väntat. Bea och Lasse ännu längre. Men nu är det avklarat. Ett nytt liv har tagit plats på denna jord. Jag önskar henne all lycka i livet och älskar redan den lilla flickan som jag inte har träffat.
Jag är fylld till brädden med vår och kärlek. Livet är fantastiskt.
Valborgsmässoafton firar jag med Chicko. Det är helt självvalt och inget jag lider av. Vi har varit och tittat på en majbrasa och lyssnat på en kör som vi knappt hörde. Hälsat på några hundar och sett jättemycket folk. Jag mindes mina barndoms valborgmässoaftonsfirande i Anttis. Vi hade just fått ta fram cyklarna, och cyklade som galningar mellan husen. Ibland fick vi barn samla ihop oss till en liten vårkör och sjunga in våren. Vad söta vi måste ha varit.

Det är vår.

Kollektivtrafik

Klockan är ca. 00:25. Gröna linjen, resenärerna är trötta. En del åker ensam, många i par och några i gäng. Jag har planerat för att tajma bussen så jag ska slippa gå i natten. "Vi står stilla på grund av tekniska problem i vagnen framför". Fan, jaja, bara vi är iväg senast tjugofem i så ska jag nog hinna. Det går några minuter.
Alternativ stockholmare: Fan, nu får jag ångest. Hur länge har vi stått här? Ungefär fyra minuter. Ångest? Av det här? Men lilla vän...
Inflyttad från ett annat land: Typiskt jävla kollektivtrafiken. Men gud, de gör nog så gott de kan.
Efter att vi stått stilla i ca fem minuter rullar tåget igen. "Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen" (alltså inte höger som vanligt).
Brunett från Dalarna till sin pojkvän: Men, varför åker vi åt fel håll? Vi åker inte åt fel håll. Vi ska bara kliva av på fel sida av plattformen.
Alternativ stockholmares väninna: Jaha, vi var ju bara en station ifrån!?
Alternativ stockholmare: Ja! Det är ju så jävla typiskt, det är det som är så irriterande!
Motorn stängs av en liten, liten stund.
Brunett från Dalarna: Vad tyst det blev? Ja, de stängde av motorn. Hoppas jag hinner, hoppas jag hinner, hoppas jag hinner. Jag ställer mig vid dörren vid nästa station, sen kutar jag fort som fan.
"Avstigning sker på vänster sida i färdriktningen".
Inflyttad från annat land: Det här är fett dåligt. Vadå? Det är väl för fan bara att kliva av och göra precis samma sak som om man hade klivit av på rätt sida. Fett dåligt... herregud.
Brunett från Dalarna: Alltså kommer vi att kliva av här. (Pojkvännen svarar ej, verkar plugga). Men jaaaa!
Hon kliver av med pojkvännen, det alternativa gänget och den inflyttade med polare kliver också av.
Kom igen, kör, kör, kör så hinner jag.
Tåget kör. Stannar. Enligt stationsklockan så är det hela två minuter kvar tills min buss går. Jag kutar fort som fan enligt planerna. Eftersom jag nu är mycket rutinerat på området går det mycket smärtfritt. Ingen buss vid hållplatsen. Fan. Okej, den kanske kommer. Eller så har den farit. Fan.
En tjej kommer lunkandes efter mig till hållplatsen, en kille samt ett tjejgäng anländer.
-Meh kom igen då! Den har gått! Nu går vi och köper chips!
-Nej, den har kanske inte åkt!
-Meh klockan på McDonalds visar tio i. Den går före. Det vet jag.
-Vi väntar, schyssta. Du, har bussen gått?
-Jag tror den gick alldeles nyss. Det tror jag med, men jag ger mig inte än.
-Ja, men då köper vi chips.
De går. Killen frågar tjejen nåt. Jag ser bussen anlända.
-Nu kommer den. Fy fan va skönt.
-Ja jävlar vad bra.
-Men... mina chips då? Nu blir jag deprimerad...

En hållplats som kan andas ut för att de slipper vänta en halvtimme på nästa buss. En liten stunds gemenskap med vilt främmande människor. Alla strävar åt samma håll. De når sitt mål. Skiljs åt och glömmer att de någonsin träffats.

Tur att jag inte säger allt jag tänker...

En vacker dag.

Men är inte livet härligt så säg! Jag har VFU (fd praktik) denna vecka, och det är så kul! Jag vill verkligen bli lärare. Tur att jag ska det då. Jag är på oerhört bra humör, jag har inte direkt nån speciell anledning, men glad är jag och bra mår jag! Måste säga att jag börjar känna igen mig själv igen. I morse var jag uppe med tuppen eftersom vi började halv åtta. Jag planerade att vara framme vid skolan 7.25, men som vanligt kommer jag alltid tidigt hur jag än bär mig åt, så jag var framme 7.15. Då kom även min handledare, alla andra var mer eller mindre sena. Jag vet inte hur det går till, men jag är verkligen nästan aldrig sen. Tänk att det finns folk som nästan aldrig är i tid, vad jobbigt det måste vara. I somras hände det att jag var sen en eller två gånger, men det kan ha berott på att jag jobbade heltid och engagerade mig i musikal på heltid och aldrig fick sova. Det gör jag inte om kan jag tala om. Men nog var det kul också.

Apropå sommar så börjar jag oroa mig rejält för sommarjobb. Jag söker och söker men inget händer. Vad göra? Och hur stavar man apropå. Jag tror att det är en sammansättning av "att bero på". Eller nåt.

Jaja. Ha det bra! Ajöken så länge!

Något som gror...

Det känns helt okej det här. På tåget söderut igår, mot storstaden, så kände jag mig liksom förväntansfull, nervös, ja det var liksom nåt som spirade inom mig. Kanske är det våren? Iallfall så var den en härlig och oväntad känsla. Två dagar innan jag skulle lämna lugnet i Bollsta inföll sig den vanliga jag-villa-inte-till-Stockholm-känslan ett litet slag.
Nu är jag alltså tillbaka. Fit fot fight som jag brukar vara när jag fått andas norrluft ett tag, och nu var ju det taget ganska långt. Många, långa, härliga dagar!
I morse på bussen till tunnelbanan kom jag på en grej. Förut när jag var i Stockholm, då var det ju semester. Man var ledig och ville hinna så mycket som möjligt på dagarna. Shoppa, se på teater, gå på biofilmer som ännu inte kommit till Pajala och sånt. Men nu, nu är ju Stockholm vardag för mig. Jag har skapat mig ett liv här, med fasta rutiner och vanor. Tillexempel så var jag ganska trött när jag åkte hem i eftermiddags, jag tänkte: Nu ska jag av. Och klev av. Sen såg jag ganska snabbt att så här ser det inte ut på min station, jag såg mig snabbt omkring för att fatta var jag var, men såg ingen skylt, det kändes iallafall inte "hemma" så jag skyndade mig in i tåget igen. Det är konstigt, jag skulle inte kunna säga att den stationen ser ut så och den si, för de här två är ganska lika. Ändå hann jag så snabbt fatta att det inte var min.

Nu vill jag börja jobba. Fort! För jag är så helvetes satans jävla fattig. (Just så fattig!) Vi har massor att göra i skolan, jag ska snart till Paris, och sen är det så gott som sommarliv. Nu blev det fel igen. Sommarlov ska det stå, det har hänt förut. Fast i och för sig så är det ju inte heller fel att skriva så för det är ju sommarliv man lever!

Nu är det iallfall vårliv, jag måste sova!

Ha det gott!