En kvinnas tanke på vägen hem i Storstadskvällen

Där framme går en man, undra om jag ska hålla mig bakom honom? Men fan vad sakta han går, jag kommer ju hem fortare om jag går fort istället för att snigla efter honom. Jag går förbi mannen ungefär halvvägs hem. Om jag går så här så ser jag ju min skugga, så då borde jag se om det kommer en skugga bakom mig som närmar sig. Jag borde kanske sänka musiken eller stänga av den så jag hör om han går efter mig. Det är kanske så folk blir överfallna och knivstuckna i ryggen. De hör inte att det är någon bakom dem som följer efter. Om de hör så kan de ju vända sig om och försvara sig, kanske? Jag skulle kunna slå honom med handväskan. Fast jag skulle säkert vara för långsam så han skulle ta tag i den med händerna innan den träffade honom. Då skulle jag släppa och kuta fort som fan. Vad jobbigt, för börsen är ju i väskan, då måste jag spärra alla kort.

Ska det vara på den här viset? Ska en kvinna behöva tänka på sådana här saker när hon går hem på kvällen? Nej. Var är det för jävla samhälle vi lever i? Varför finns det folk som är benägna att begå allvarliga brott? Varför är straffet bara två års fängesle för sexuellt utnyttjande av minderårigt barn men tio år för att försingra lite pengar från staten? Var är människovärdet?
Här om dagen funderade jag på att satsa på att bli kommunalråd i Pajala. Man vet inte, kanske det skulle vara kommunens första kvinnliga kommunalråd?

Hemma, var ligger det nånstans?

Jag åkte. Nu är jag här. Hemma. Det är bara så, det känns i hela kroppen. Jag är mycket glad att jag tog det här beslutet. Däremot är jag inte lika glad åt att den här datorn är segast i världen, jag hinner skriva en hel mening innan den har registrerat tangenttryckningarna.
Idag har jag varit i Pajala. Det var en väldigt angenäm vistelse men i morgon ska jag vara hemma hela dan har jag tänk, och, gissa vad.... jag ska basta! Fan vad skönt! Min väska är bara halvfull så det ryms både kött och potatis när jag ska hem! Nå niin. Jag vet inte så mycket mer än att det känns skönt att vara här, och jag hoppas helgen går oerhört långsamt.
Chicko är kvar hos familjen, de skulle ut på landet så hon får springa lite lös och andas lite friskare luft.

(Rubriken är titeln på en sång från Kristina från Duvemåla)

Time is passing by

Jag längtar hela tiden efter nån eller nåt. Det är ganska jobbigt. Alldeles nyss fick jag en stor längtan efter min syster. Igår ville jag också få vara med där i sporthallen och spela, säga hej till vinterPajala. Jag bannande mig själv för att jag faktsikt inte satte mig på ett flyg till Luleå i fredags direkt efter skolan. Sen försökte jag trösta mig med att jag får åka snart. Samtidigt så känns det inte så snart. 29:e mars. Snart exakt en månad. Om det går fort eller inte visar sig... Antagligen gör det det. För tiden gå så fasligt fort. Det rusar iväg och här står jag och ser den springa maraton i 100 km/timmen. Själv gör jag ingenting. Det händer ju ingenting! Dagarna bar går och inget händer, inget blir uträttat... de bara går och går och går och går...
Jag tänker "Snart påsklov! Ja, vad kul" Jag tänker "Snart sommar, ja, hem, hem, sommar, vill NUUUUU" Jag tänker också: Fokusera inte på framtiden, förvänta dig inte att livet som kommer ska bil bättre än det du har nu, lev i nuet, är du inte nöjd med situationen så förändra den. Framtiden blir inte automatiskt bättre. Se dig omkring, vilka möjligeter ser du?
Ja va fan! Jag är ju i Stockholm, är inte detta möjligheternas stad? Frågan är vad jag vill? Misstaget att bara vänta på framtiden har jag gjort förut, och jag vill undvika att upprepa det, för jag är en sån som lär sig av sina misstag.

Min slöa hund har inte stigit upp ännu. Hon ligger där i sin fåtölj och latar sig. Vi ska nog gå ut. Det är inte ens solsken. Men det är iallafall vinter! =)

Ha det bra så ska jag ha det också!

Vi längtar nog hem båda två.

.
Jag ser just på tv att Kungen är nånstans i norr och ser hur svårt det är för renarna att överleva.
-Hur tror Kungen att ni kan bidra på något sätt? Frågar Herr Reporter.
-Jaa... (Shit, jag vet väl inte ett skit om renar) Vi kan ju iallafall hjälpa till att öka förståelsen för det här...
Jag tror inte att någon som inte har renar vet var det innebär att stiga upp i ottan, i tösnö som -39 grader, få i gång skotern, ge sig ut i skogen, slänga ut hö, känna rimfrosten i ansiktet. Dag ut och dag in hela vinterhalvåret, julafton som nyårsafton som söndagsmorgon. Jag vet inte heller. Jag har varit med två gånger i mitt 22-åriga liv, och förstås den där påskveckan när jag var renvakt, men då behövde jag bara gå ut i renhagen som var på gården. Inte så jobbigt. Men Kungen vet definitvit inte. Stackarn, så måste han stå där...
Under det korta inslaget var det naturligtvis renar med, de var i en renhage. Chicko hörde skällan, oj! Vad hon tittade, och lyssnade! Men nä, det var ju inte på riktigt.

Och jag åkte idag med Tvärbanan över en bro. Det var fjorton grader kallt här i morse så det är definitivt is överallt. På isen fanns det spår. Skoterspår! Var min första tanke. Min andra var: Nä, förmodligen inte här.
Det var bara vanliga sprickor, fast lika breda som skoterspår...

Föressten så log jag åt kylan i morse. Det var underbart. Det är kallt och jag saknar mina täckbyxor, men det är härligt...

I mitt bröst

Jag vill nu varna känsliga läsare. Du som inte vill komma mig för nära, och veta mitt exakta psykiska hälsotillstånd för tillfället (det går snart över) kan sluta läsa nu. Jag måste bara få ur mig något.

För det bor något i mig, som jag inte kan förklara. Längtan, bort? Hem? Kärlek, ömhet och trygghet. Jag vill ha. Illamående, ont i magen, klump i halsen, problem med att pissa, nedstämdhet. Det är inte magsjuka. Problemet sitter inte min fysiska kropp, det sitter i psyket, och jag hittar ingen orsak. Varför mår jag så här? Mitt liv är ju bra! Jag har allt man kan tänka sig och lite till. Det snöar vackra Lovikkavantar ute och jag bryr mig inte. Oftast ler jag och njuter när de faller från himlen. Inte nu, inte idag. Det var den söta killen som satt i kassan på Konsum, jag tvingade fram ett leénde för att dölja en liten smula av min för tillfället svarta insida. Ägg. Jag har fan ändå ingen lust att laga mat. Men jag ska göra det ändå, för jag är en kvinna med båda fötterna på jorden och jag vet att inget blir bättre av att gräva ner sig.
Jag är sjukanmäld idag igen. Men i morgon måste jag gå dit. Nu vet jag att jag inte kommer att kräkas, jag vet var illamåendet kommer i från. Men jag vet inte varför. Eller vet jag? Hur enkel kan orsaken vara? Jag måste analysera mitt liv.

Jag vill åka hem!

Nu har jag analyserat klart. Eller lite iallafall. Ensamhet. Inte fysisk ensamhet, för träffar folk det gör jag ju varje dag! Men psykisk ensamhet. Att inte ha Någon Nära Alltid. På det sättet. På det speciella sättet. Det värsta är att nu tycker jag att jag är svag och larvig som inte klarar mig själv, min självständig-kvinna-image raseras här och nu mitt framför ögonen på er. Men å andra sidan har jag det självförtoendet och självkänslan att jag klarar det.

Det känns lite bättre nu, jag har talat med min personliga psykolog JM.

Symptomen jag skrev ovan finns med på listan till "Symptom och besvär vid ångest". Det är första gången i mitt liv jag upplever något sådant här. Det är ingen fara, jag klarar mig. Men fan vad jag vill hem just nu...

Jag skriver inte det här här för att jag ska få en massa medlidande eller så, det är inte det jag vill ha. Jag behövde bara få ut det. Annars hade jag nog nästintill dött här på mitt klinkergolv för en stund sen. Så, i och för sig, nu har jag ju fått det ur mig så jag skulle ju kunna radera det? Nä, jag vill inte det heller.

Hej då.

Kl. 17:58
Så här i efterhand kan jag inse att den som läser detta kan missförstå mig. Jag menar inte att jag tror att jag mår dåligt för att jag inte har en pojkvän. Självklart inte. Men jag tror att det är en del i det hela. Det finns fler orsaker som bildar många små bäckar som till slut blir en stor forsande älv. Som i dag. Jag funderar på mitt liv och kommer på på vilket/vilka sätt jag känner mig ensam.
Iallfall så känns det mycket bättre nu. Jag har varit ut med hunden, lagat mat. Nu tvättar jag kläder och jag tror jag ska rensa min garderob. Och jag mår inte illa, däremot är jag trött och har ont i huvet. Nå, kanske jag kan somna i bra tid eftersom jag måste upp kl 6.

Att vara eller icke vara - sjuk.

En konstig dag. Första dagen på ny VFU-skola (Verksamhets Förlagd Utbildning), upp klockan sex, ovanligt pigg! Spännande! Frukost med en svinatrött Alex, stackarn. Adjö till henne som återvänder södeut. På tunnenbanan började jag känna att jag mådde illa. Jaha, det går kanske över, tänkte jag. Nä. Väl framme vid skolan hade det inte blivit bättre, snarare sämre. Grav bestlutsångest, åka hem? Eller stanna kvar? Jobbigt om jag får magsjuka och måste spy på skolan, och sen ta mig hela vägen hem med tunnelbanor, tvärbanor och buss. Fy. Men, jag är ju inte så sjuk, jag har ju inte spytt. Fan, vilket dilemma. Ringer till mamma, får precis det svar jag förväntat mig av stålkvinnan. Du känner ju själv hur det känns, jag hade nog stannat. Ja, icke ett förvånande svar. Ändå måste jag höra vad hon har att säga. Men, jag återvänder hem. Är hemma vid halv nio igen. Och jag ska säga att jag har mått illa sen dess! Inte så jag inte kan röra mig, inte så jag inte vill äta. Matlust har jag. Men ett konstant illamående, som egentligen började i går kväll. Det är konstigt tycker jag. Ingen spya, bara lite fjantiga rapar. Hoppas det är borta i morgon, annars måste jag åter igen ta ställning till om jag ska stanna hemma, eller inte...

Jag saknar något i mitt liv, jag vet inte exakt vad, men nåt är det...

Blä. Nu ska jag sova.

Fear or no fear...

Det finns folk som är rädda för massa saker, speciellt här i stan. Mördare, våldtäktsmän, att bli kidnappad, rånad och annat otäckt. Jag har också en rädsla. Ovanstående saker är jag inte rädd för så ofta. Bara en eller två gånger har jag varit rädd för såna saker sen jag flyttade hit. Men det här är något annat, något som jag möter nästan varje dag. När jag måste passera någon på perrongen så jag är allra ytterst, och spåret kommer så där nära. Det är så otäckt! Det isar i hela magen och jag går jättefort för att hinna förbi så jag får lite mer utrymme. Så läskigt. Tänk om nån bara råkar putta till mig så jag far ner på spåret! För det första är det strömförande, och för det andra så väger ett tunnelbanetåg 210,3 ton! Fy! Det vill jag icke vara med om!