Att vara eller icke vara - sjuk.

En konstig dag. Första dagen på ny VFU-skola (Verksamhets Förlagd Utbildning), upp klockan sex, ovanligt pigg! Spännande! Frukost med en svinatrött Alex, stackarn. Adjö till henne som återvänder södeut. På tunnenbanan började jag känna att jag mådde illa. Jaha, det går kanske över, tänkte jag. Nä. Väl framme vid skolan hade det inte blivit bättre, snarare sämre. Grav bestlutsångest, åka hem? Eller stanna kvar? Jobbigt om jag får magsjuka och måste spy på skolan, och sen ta mig hela vägen hem med tunnelbanor, tvärbanor och buss. Fy. Men, jag är ju inte så sjuk, jag har ju inte spytt. Fan, vilket dilemma. Ringer till mamma, får precis det svar jag förväntat mig av stålkvinnan. Du känner ju själv hur det känns, jag hade nog stannat. Ja, icke ett förvånande svar. Ändå måste jag höra vad hon har att säga. Men, jag återvänder hem. Är hemma vid halv nio igen. Och jag ska säga att jag har mått illa sen dess! Inte så jag inte kan röra mig, inte så jag inte vill äta. Matlust har jag. Men ett konstant illamående, som egentligen började i går kväll. Det är konstigt tycker jag. Ingen spya, bara lite fjantiga rapar. Hoppas det är borta i morgon, annars måste jag åter igen ta ställning till om jag ska stanna hemma, eller inte...

Jag saknar något i mitt liv, jag vet inte exakt vad, men nåt är det...

Blä. Nu ska jag sova.

Fear or no fear...

Det finns folk som är rädda för massa saker, speciellt här i stan. Mördare, våldtäktsmän, att bli kidnappad, rånad och annat otäckt. Jag har också en rädsla. Ovanstående saker är jag inte rädd för så ofta. Bara en eller två gånger har jag varit rädd för såna saker sen jag flyttade hit. Men det här är något annat, något som jag möter nästan varje dag. När jag måste passera någon på perrongen så jag är allra ytterst, och spåret kommer så där nära. Det är så otäckt! Det isar i hela magen och jag går jättefort för att hinna förbi så jag får lite mer utrymme. Så läskigt. Tänk om nån bara råkar putta till mig så jag far ner på spåret! För det första är det strömförande, och för det andra så väger ett tunnelbanetåg 210,3 ton! Fy! Det vill jag icke vara med om!

Alla hjärtans dag

Jag har många gånger tyckt ganska illa om den här dagen, 14 februari. Endast för att jag inte haft någon Speciell Speciell att fira den med. Jag har ju många Speciella, vänner och familj. Men ingen Speciell Speciell. Men idag kom jag till insikt! Det är ju en jättebra grej! Att få uppmärksamma sin käresta för en dag, eller bara alla de man tycker om! För vi är ganska dåligt på det annars. Man kan ju också tycka att det är synd att det ska krävas en viss dag för att vi ska visa vår kärlek till varandra, men eftesom vi nu generellt är ganska dåliga på att göra det så är det ju jättebra att det finns en Alla Hjärtans Dag! Då vi kan visa att Dig tycker jag lite mer om än många andra.

Sen har jag kommit på en annan sak också. Det är bättre att ha en alla hjärtans dag utan någon Speciell Speciell än att ha en Speciell Speciell som man ändå, av olika anledningar, inte kan fira med! Så känner iallafall jag! Så jag är inte bitter denna dag!
Den som vill vara det en hel dag får väl det, men jag ser det istället som att jag kan ge (och få) lite mer uppmärksamhet av dem jag tycker om! Och det är väl härligt!?

Ha det fint allihop!

Den 12 februari

Det var nåt jag tänkte att jag skulle skriva här. Men nu minns jag förstås inte. Så då kan jag berätta att igår och idag har jag fått träffa Mika & Magnus, det var kul och trevligt!
Vad som inte är så trevligt är att jag håller på att bli förkyld. Jag skulle egentligen ha spelat med ett spelmannalag idag, övat med dem och kollat om det är nåt för mig. Men jag beslutade mig för att stanna hemma istället. Nåt har hänt. Jag tror jag har lärt mig något. Tillexempel att jag inte kan vara frisk jämt! Och att man inte kan fortsätta leva sitt liv som vanligt när man känner sig krasslig, för antagligen gör man det av en anledning.
Idag har jag lagat potatis- och purjolökssoppa, det blev ju riktigt gott! Jag som inte brukar gilla det, jag borde alltå prova laga mer mat som jag egentligen inte gillar, för det blir kanske gott.
Ja. Jag vet inte. Jag har inte så mycket att skriva. Eller, jag har varit i kyrkan igår och fått tusentals fler tankar att sysselsätta min hjärna med. Men jag känner att idag är inte en bra dag att skriva det här. Jag ids helt enkelt inte.
Ja, men annars är det bra!

Hej!

Inte så illa ändå!

Idag kom jag på att det här har varit en riktigt bra vecka. Jag har inte lidit av sysslolöshet, sovångest eller något annat jobbigt. Jag undrar om det har något att göra med min goda planering som jag nästan följt. Jag har lagat bra mat. Jag har gjort mina läxor när jag planerat det. (Utom just nu i kväll, men jag lider inte för det). Jag har städat mitt hem. Jag har varit ut med hunden nog mycket. Bra samvete helt enkelt. Tror jag.
Kolla! Jag skrev till och med hem om mitt boende! Det är för att det är så fint här nu! Jag borde visa lite bilder på mitt välorganierade rum.
Iallfall så har det varit stor skillnad den här veckam mot förra helvetesveckan. Det är ju underbart att det dåliga alltid går över! Härligt!
Nu missbrukar jag utropstecken.
Jaha, vad ska jag mer berätta då? Jag lär mig att spela gitarr. Det går bra. Det går iallafall framåt och mer kan man väl inte begära?
Alex kommer snart och hälsar på, och det ska bli kul! Vi får väl öva oss lite tills vi ska bli kombos efter sommaren om allt går som planerat. Men nu kom jag på en tråkig grej. Och det är att vara helt ensam på fredag och lördag kväll(ar). Det känns ju lite trist. Faktiskt. Förra helgen gick ju bra, var ju som bekant ut på fredag och på lördan var jag hemma vid åttatiden, det går ann. Fast ensam är jag ju inte! Chicko finns ju alltid, i mitt sinne, i mitt minne, ute och inne! =)

Äh. Jag svamlar bara och det är ett bra tecken! Ju mer jag svamlar desto bättre mår jag! Om jag börjar svamla riktigt mycket och ofta kan man börja tro att jag är kär. Men, nänä, så kul ska vi inte ha det! Ojoj, den som finge känna på en liten förälskelse... ack, mitt arma hjärta.

Jaja. Kanske dags att gå en sväng med hon som alltid är i mitt sinne, i mitt minne, ute och inne!

Nej men jag låter gärna alla andra styra över mitt liv!

Jag undrar en sak. Hur kan man inte vara intresserad av politik? Det är ju som att strunta fullständigt i sitt eget liv? Vem vill det? Det har blivit så laddat med tråkigheter det där ordet. Smaka på det; Politik. Nej, hoj, det är för jobbigt, det är svårt, jag förstår inte sånt där. Vad förstår du inte? Att världen är orättvis? Att alla inte behandlas lika trots att den står både här och där att man måste det? Förstår du inte att vissa har mer att säga till om än andra, att vissas åsikter inte är värt mer än Chickos fis!?
Politik är ju samhället. Samhället lever vi i. Lever gör du och jag, för vi äter, andas och sover. Finns.
Äh, de där politikerna bara lovar och lovar, ljuger hela tiden.
Ja men hallå! Desto större anledning att lägga sig i det de gör, om de inte gör det bra! Eller hur? Jag vet inte varför jag belv så upprörd för det här idag. Det bara dök upp i mitt huvud när jag läste min tindning från Lärarförbundet.
Ja men tillexempel: Ska de där politikerna sitta där på sina arslen och bestämma hur allt i skolan ska fungera? Många av dem har nog inte satt sin fot i skolan sen de gick där själv, för 20-30 år sen kanske! Egentligen borde det inte finnas nån i säg Utbildningsutskottet som inte jobbat i skolan. Det borde vara ett krav. I försvarsutskottet borde vi ha folk som jobbat i försvaret. Osv. Jag vet inte, det kanske är så?
Vart jag vill komma är; att sen jag började plugga till lärare har jag blivit mer insatt i skoldebatterna, jag intresserar mig av det, för det är min och tusentals andras framtid som avhandlas där. Jag vill ju veta vad som händer. På precis samma sätt borde alla vara intresserade av hur landet ska styras eftersom det berör varje person som lever sitt liv här.

Hur mycket ryms det i huvet? Kommer jag att förlora en massa andra kunskaper och minnen nu när jag huvudet fylls av nya tankar och minnen? Hur stort är minnet? Vart tar allt vägen? Jag vill bara veta mer, och mer och mer. Om allt! Den allvetande skräphögen Matilda. Ja.

Hej då. Jag tror jag har en förkylning på G.

(Observera gärna ironin i rubriken).

att-gå-till-frisören-ångest

Idag var det dags! Efter har att ha pratat om det i flera månader skulle jag nu göra slag i saken och gå till frisören. Drop-in, det är min grej. Ringa och boka tid, det är jobbigt. (Dagens I-landsproblem). Ett problem med att flytta är att man måste hitta en ny frisör på varje ställe. Säg mig om du varje gång du varit hos frisören varit nöjd? Svara också på frågan: Hur många gånger har du kommit ut ur salongen och känt att det hade ju kunnat vara bättre, kanske var det bättre innan jag klippte? Med dessa fargåhor i sinnet skulle jag iallfall försöka hitta en drop-in frisersalong. Inte för dyrt heller. Jag är fattig nu.
Det fanns inget lämpligt på den gatan jag tänkt, så jag vek av på en sidogata där på Söder. Ja! Titta, där står det ju "Drop-in", klippning 180:-.
Billigt, jag kikar in. Där sitter tre personer och hux flux står jag innan för dörren.
-Hejvillduklippa?
-Ja, tack, svarar jag. Noterar att i den ena av de två stolarna sitter en äldre man och blir friserad, jag hör den baltiska brytningen de två kvinnliga frisörerna har och alla mina förförståelser för baltiska frisyrer á la 80/90 tal visas för mitt inre. Ska jag gå? Tänker jag, och sätter mig i samma stund i stolen.
-Hyr mycket får jag klippa?
-Inte så mycket, bara topparna, stammar jag fram, chockad av pang-påmetoden.
Hon börjar borsta. Hjälp! Ska hon inte fråga hur jag ska ha det? Hurdan frisyr, uppklippt? Lugg? Vad gör hon!?
-Hyr länge sen du klippt?
-Augusti.
-Ja, jag märker det. (Tack, där kom den också, jag vet att jag har slitet hår och att jag borde klippt mig för länge sen, kanske är det därför jag är här!) Hon fortsätter slita och dra i mitt slitna långa hår. Sen börjar hon klippa. Fortfarande inte fler frågor om hurdan frisyr jag vill ha.
Shit, okej, 180:-, det borde kanske sagt mig nåt. Jag borde förstått att det fanns en anledning till att det var billigt och till att det bara satt en man och blev klippt, ingen kö. Fy, ångestens lillebror smyger utanför dörren, funderar på om han ska knacka på eller inte.
-Och luggen vill jag ha lite kortare! Säger jag i förvtivlan för att hon inte frågar.
Hon fortsätter kamma och slita och klippa. (Jaja, bara för att jag gick och la mig med blött hår och inte har borstat det i morse, det blir mest volym så.) Jag tittar noggrant på varje klipp hon gör med saxen. Det ser ju bra ut, hon tar inte för mycket iallafall. Hoppas hon fattar att det ska vara i etapper. Ja, det verkar hon fatta. Sen är jag nästan klar tycker hon. Det tycker inte jag för min lugg är kammad i mittbena och inte nog kort.
-Jag skulle vilja ha luggen åt sidan, och kortare.
Hon gör. Det blir bra. Ångestens lillebror har dragit. Han knackade inte på. Skönt. Jag kunde gå ut ur salongen utan de tankar jag skrev ovan. Men, jag vet inte om jag kommer tillbaka. Jag vill känna mig trygg, inte behöva vara så nervös. Jag har fått för mig att en gayfrisör skulle ta väl hand om mig och mitt hår. En kille. Det ska jag se till att hitta nästa gång.

Igår skrev jag ju min hyllning till Teds och han och hans brors underbara musik. Idag har jag hittat en till. Jag promenerade här på gatorna i Bromma Kyrka på en gångbana där husen är ungefär som efter Laestadiusvägen, men trafiken som Genvägen. Då spelades "Angela" i mina lurar och jag fastnade för dessa rader:

Det kan va svårt att få någon vän att lita på,
att va ung och stark är ingen garani.
Det är lätt att bli blåst, slit och släng och utelåst,
det är ofta enklast att va fågelfri.
Så är det ju!

Tack och adjö, nu måste jag plugga!