Tack till Ted

Älven flyter stilla fram, gruset knastrar under mina fötter och hunden har fått nys på en mus. Jag ställer mig mitt i en tvillingbjörk, blickar ut över vattnet. Ser solen som stolt kastar sitt varma sken över älven, där borta vid toppen på Jupukka. Jag andas den friskaste luften jag känner till, jag längtar redan hit. Fast jag inte ens är borta ännu. Jag vill leva mitt liv här, det är här jag är hemma. Det jag känner är lycka. Mitt i alla måsten, alla som vill mig något, allt som måste göras och inte hinns med, så kan jag komma hit och känna en stunds lycka. Innan det är dags att hasta iväg igen.
"Luften smakar som en jordgubbspaj, en solig dag i maj". Tack vare att ha en sång till detta minne, kan jag uppleva den härliga känslan igen. Jag minns mest negativa saker med sommaren, men hörde nyss det här låten och fick frid i mitt sinne! Det var inte bara jobbigt! Det var en hel del kul och bra också! Hur kan man glömma det? Tur att det kan återkomma till minnet!

En tid fylld av oro, rädsla, hopp och föräntan, lycka och ovisshet. Tiden innan studenten. Vad kan bättre beskriva den känslan än texten i Teds "Himlen är oskyldigt blå". Vi längtade till dagen då det skulle ta slut, men samtidigt fylldes vi av fasa vid blotta tanken på f r a m t i d e n. Vad ska jag göra, vad ska jag bo? Hur ska jag tjäna pengar? Vad ska betala min hyra? Vem är jag? Tusen tack till att jag inte behövde vara ensam med dessa tankar. Vi var ju ett gäng... Härliga tid!
"Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns,
fast tiden har jagat oss in i en vrå är himlen så oskyldigt blå.
När vi växte upp, lekte livet vi var evighetens hopp,
det var helt självklart att vår framtid skulle bli oförbrukat fri."

Det finns en till. Och den är inte bara min. "För kärlekens skull". Den kan bara beskrivas med ett ord; kärlek. Tiderna förändras och vi med dem, men jag tackar för den tiden. För det jag minns, det är fint. I mitt minne lever det alltid kvar, vad som än händer och sker, med oss eller med världen. Ljusa vårnätter och solnedgångar.
Den låten han jag föressten ett eget minne till. Det var mitt första möte med Ted.
Tapeterna var rosa med nån slags växt på. På skrivbordet stod den röda radion och utanför var det mörkt. I min hand och framför mig hade jag modellera, jag höll på att forma små lergubbar med tillhörande möbler. Radion stod på, förmodligen på P4, laddad med en tom kasett. Jag väntande på den där låten med en fiskebåt och katedrar som jag hört någon gång. Vem var det som sjöng den? Där kom den! Fort! Play och rec knapparna trycktes ned i all hast! Jaha. Ted Gärdestad heter han. Den var en fin sång. Sen gick den om, och om, och om, och om igen... Jag var nio år.

Ted... Han kan verkligen få mig till en annan plats, en annan tid. Med honom kan jag minnas många fina stunder i mitt liv. Det var synd att jag aldrig fick höra honom i verkligheten. Men jag har en samlingsskiva, och jag har boken om honom.

Idag har jag varit i skolan hela dan. Jag tror att det är därför jag kan se så positivit på allt. Eller alltså, jag är ju positiv till naturen. Men ibland svajar det. Just nu är gränsen så hårfin att jag själv knappt vet var den går. Det är så lite som behövs för att total förnöjelse skall vända till trista, dystra känslor. Det verkar som att det varierar från varje dag. Jag forskar på att se ett mönster i det.
Nå, huvudsaken är ju att jag mår bra och är glad NU.

Det har snöat här i dag!

Tack och ajö!

Att se på världen med olika ögon

I går var jag lite ilsken av olika anledningar på förmiddagen, ändå var jag tvungen att fara till stan och köpa två dyra böcker till min kurs. Vädret var fult, det regnade och gatorna blev gråa och fula igen. Allt jag såg var fult. Folk hade fula byxor, fula skor och fula hattar. Alla såg arga ut. Fast i själva verket var det nog jag som var ful och arg. Det fanns säkert en massa vackra människor, glada människor och kära människor. Men jag såg dem inte.
Idag begav jag mig till Liljeholmen och hela dagen har varit mycket angenäm. Solen sken och det droppade från taken, fem grader varmt, riktigt vårväder! Alla var glada, de hade färgglada kläder och höll varandra hand i hand och jag kände inte den minsta bitterhet för att jag kommer att få fira Alla-Hjärtas-Äckel-Dag ensam igen. Jag var bara glad, för dem! Det var härligt att få känna så!
Och då blev jag medveten om hur man omedvetet väljer vad man vill se. Det är ju spännande!

Nå, idag har som sagt varit en bra dag! Lite sliten från igår, som var jättekul ända till jag var tvungen att spy och samtidigt försöka ta mig hem, det var den längsta tunnelbanefärden i mitt liv. Det kändes ungefär lika långt som regionaltåget mellan Gällivare och Stockholm. Så ni kan ju tänka er.
Men! Alltså igår, vi var på en liten persisk pub "Little Persia" och där träffade jag en kille i toakön, som var kusin med Pärra! Från Pajala! Bykrogen-Pärra! Alltså det var så sjukt så jag trodde jag skulle skratta ihjäl mig! Men hur stor är sannolikheten! Han kompis trodde att jag var från Finland. Hur dum får man bli? Jag talar inte finlandssvenska, jag talar tornedalssvenska! Det är inte samma sak, och det HÖR man.
Vi lärde oss också att i en riktig White Russia ska det vara vispgrädde, samt att Cosmopolitan är en mycket god drink! Hör så trevligt vi har haft!

Var också och fikade med två från min gamla klass i går, vi fikade verkligen. Länge. Tre och en halv timme tror jag. Det var riktigt trevligt! Åt en laxsallad, rökt lax. Fy faaaan vad gott! Jag var hemma i några sekunder när mina smaklökar fick smaka rökt lax. Men ganska snabbt återkom jag till Stockholm, Östermalm, Sturekatten, regnet öste ner, det började skymma...

Nu är det nog dags att sova!
Kram på er!

Det här går ju bara utför...

...egentligen tänkte jag skriva "åt helvete", men jag tyckte att det var att överdriva. Det är bara det att det känns så meningslöst allt. Så tråkigt, så onödigt. I morse vaknade jag kl åtta och tänkte att nu ska jag kliva upp! Och somnade om. Till tio. Då fick jag såklart ångest för att jag sovit så länge, för att i nästa sekund tänka "jag kan lika gärna fortsätta sova för jag har ändå inget att göra". Men då vann ängeln över djävulen och jag steg upp. Och det var ju tur för annars hade jag nog fått ångest på riktigt. Jag tänkte slå på tv:n för att få sällskap med nyhetsmorgon till frukost, tv:n bara brusade. Jaha. Då startade jag P4 Norrbotten i stället.
Jag känner mig ensam och onödig. I såndana här stunder ångrar jag varenda negativt ord jag yttrat om att jag aldrig får tid för mig själv och att vara ensam för att min telefon ringer hela tiden eller för att jag helt enkelt aldrig är ledig. Nu är jag ledig, för jävligt mycket ledig, egentid är typ det enda jag har. Mitt sociala liv består av mina klasskamrater som jag träffar 6-9 timmar i veckan, Robert (tack och lov!) och Estelle (sju- åring i familjen jag bor hos). Och, jag är jävligt glad att min telefon ringer!
Men jag MÅSTE skaffa mig en sysslesättning till! Innan jag döööööör av tristess! Hoja, hoja, hoja. Jag har inte ens nåt mer att skriva, bara gnäll, gnäll så den som läser blir lika störd i skallen som jag känner mig. Schysst...
Jag är trött, men jag har bara varit vaken tolv timmar, så egentligen är jag nog inte det.
Men jag har fått träffa mamma! Det är inte varje dag det! Det var trevligt att få samtala med henne.
I morgon har jag äntligen lektion, och efter det ska jag göra en uppgift med en klasskamrat, men sen kommer kvällen igen. Och fredag är det "självstudier". Men har du inga läxor? Undrar du nu. Jo, det har jag, men inget avancerat uppsatsskrivande som tar många timmar. Bara smågrejer som går fort att göra. Vilket iofs är skönt också. "Förbered en uppsjungning" tillexempel, lätt som en plätt!
I morgon ska jag öva gitarr! Och piano!

Ja, se.. kanske blev jag lite lättare i sinnet när jag fick skriva lite. Tack för att jag fick tråka ut dig med mitt tråkiga liv! Nu känns det faktiskt bättre! Hoja... jag har inte ens ätit idag nästan. Kaffediet. Det var inte meningen. Det blir så ibland... och mitt sista älgkött har jag ätit upp. Kallt, direkt från kylen, bara som det är. Gott som fan! Fast nu mår jag lite illa. Kanske på grund av min råkade kaffediet. Med älgkött och kexchoklad...

Fan... nu får jag skärpa mig...

Led mig, ty jag söker.

.
Det har legat där i den lilla lådan i flera år, jag tror jag tog av mig den när jag var sexton, sjutton. När jag började fundera på innebörden. Men nu är den på igen. Nu när jag börjar fundera på innebörden. Mitt konfirmationssmycke, mitt guldhalsband med berlockerna tro, hopp och kärlek. För det är det livet handlar om. Jag vet att hjärtat står för kärleken, det är inget jag har svårt att identifiera. Ankaret står för hoppet, vilket är nästan det viktigaste i våra liv, hoppet är ju det sista som överger människan. Inte heller svårt att identifiera. Men korset, tron. Tron på vadå? Jag har länge nöjt mig med att bara tro på det jag vill tro på. Men idag känns det annorlunda, jag känner ett behov av att veta jag tror på, jag tror till och med att jag känner mig lite vilsen. Eller handlar det bara om trygghet? Jag har en trygghet i min familj och mina vänner, det vet jag. Men, de är ju inte här, inte med mig vart jag går, i varje steg jag tar. Det skulle kännas bra att veta att jag inte är ensam. Jag har så länge varit så säker på min Ödestro, men den är så abstrakt. Även Gud är abstrakt, men det finns skrifter om honom, det talas om honom dagligen i vårt samhälle världen över. Det finns till och med otaliga sånger om honom. "Gud är med oss alla dagar, intill tidens ände". Ja, det är väl härligt att veta, eller att åtminstode tro. Varför finns det inga skrifter och sånger om Ödet? Inga hus dit vi kan gå för att söka vägledning och känna Dens närvaro? Och, varför lever Gudstron kvar? Det har gått över 2000 år sedan berättelsen började skrivas, hur kunde något spridas över världen med sådan fart och etsa sig fast i så många århundranden? Hur är det möjligt, om det inte finns ett uns sanning i det? I världens mest översatta och lästa bok.

Det skrämmer mig lite att ta på mig mitt halsband igen. För om nån frågar, då kan jag inte svara. "Varför har du den där? Är du kristen?"
Kristen är jag, jag är både döpt, komfirmerad och uppfostrad av familj och samhälle enligt den kristna tron. Frågan är: Är jag troende?
Om frågan kommer så skulle jag vilja ha ett enkelt svar. Jo, jag tror ju, men, åter igen: på VAD?

-Hej, nu svarar du, jag ringde tidigare och då var det mobilsvar.
-Jaha, ja, jag var i kyrkan.
-I kyrkan?!
-Ja, vi har sjungit med kören.
-Jaha, jag tänkte att du har varit på högmässa...

Det finns saker som gör att jag inte kan ge min tillit till kristendomen helt och fullt. En orsak är ovanstående kommentarer, som gör att jag känner mig så fel. Människor idag tror inte. Eller jo, många gör ju det. Men inte på samma sätt som förr. Inte ALLA. I och för sig är det här inte något stort hinder. Om jag skulle känna att jag var helt troende, så skulle jag inte bry mig om vad andra sa. För jag är inte sån, som bryr mig så mycket. Sen är det ju den där boken. Det är ju gammal och uråldrig, vi kan inte leva efter det som skrevs för 2000 år sedan idag! Det går inte! Men samtidigt så finns det ju bra berättelser. Som i grund och botten handlar om kärlek, förståelse och förlåtesle. Love, peace and understandig. Tro, hopp och kärlek. Det handlar nog mycket om vem som tolkar och varför.

Varför jag plötsligt fått de här tankarna vet jag inte. Men det är ju egentligen oväsentligt...
Och jag är ju jag. Oavsett vad eller vem jag tror eller inte tror på, så kommer jag ju inte att vara nån annan. Jag kommer inte att förändras. Om jag nångång slutar svära så är det nog för att jag jobbar i skolans värld. Jag har fortfarande ett enormt tålamod, jag tror att alla är lika mycket värda, att vi måste ge våran nästa en andra chans, förlåta och gå vidare.
Ja. Ett svar får jag inte här och nu idag. Men det är skönt att dela med sig oavsett om nån läser eller inte.

Det är väl knappast så att jag är ensam om mina tankar?

Ett möte som aldrig glöms...

Klockan är snart midnatt, på radion går Karlavagnen, de pratar om släktforskning. Jag passerar flygplatsen på väg hem från Pajala. "Hm, jag ska kika här i vägkanten om jag ser några djurspår". En älg kliver över snövallen, ut på vägen.
En älg! "Om jag bara bromsar får jag den rätt in i bilen! Jag väjer" Tänkt och gjort. Jag bromsar, väjer. Tar i plogvallen på vänster sida. Älgen på höger. Kkkkssschchc! "Helvete" Styr ut på höger körfält igen, tittar i backspegeln, ser älgen sittandes, kliver upp och beger sig i skogen. "Hoff, den klarade sig nog. Är bilen hel? Är jag hel? Är Chicko hel?"

Ja. Det var vi. Bilen var den mest trasiga som tur var. Jag var rejält skakig. Ringde hem och berättade. Backspegeln for på bilen, några repor på dörren och en liten spricka i rutan på dörren.
Det var en upplevelse. Man ska egentligen efter varje åktur tänka: Vilken tur att jag kom fram utan att det hände nåt. Man ska nog vara mer tacksam för det, inser jag nu. Det kommer tusentals tänk om tankar i huvet. Men det är ingen idé att tänka dem, för det gick ju bra. Det var meningen att det skulle gå så bra. Men ändå....

...tänk om.

Studentliv?

Vadå? Tv? Vad är det för något? Bok? Ja, du menar sånt som man läser i skolan för att lära sig saker? Va? Jaha... som man läser för nöjes skull... skönlitteratur? Nää, vad är det för något?
Nu förstår jag inte.. gå ut i naturen på en lång promenad för att det är skönt? Alltså, inte bara klämma in en promenad för att hunden ska få röra på sig?
Film.... Ja, jag minns att det är nåt man brukar titta på när man inte har nåt annat att göra. Jag såg ju en i förrgår, men då skulle jag ju se på lärarrollen också... Fast det var en bra film.

Ungefär så har mitt liv sett ut. Fast bara de tre senaste dagarna och idag. Innan det har jag ju levt slöliv. Men man glömmer så lätt.
Nå väl. Jag ville bara få ut mig det! Nu ska jag fortsätta plugga.

...plugga....

..................plugga.....

...plugga....

Liten sammanfattning

Snart är det slut. Slut på ledigheten. Det är bara att hugga i med hårdhanskarna, bita ihop och kämpa på. En termin till. Men först de första två veckorna, tills den här helveteskursen är slut. Fy fan, det kommer att bli hårt. Men två veckor. Det är ju ingenting, om man tänker så. Man kan tänka på två sätt. Ett: Oj, helvette, bara två veckor! Hur ska jag hinna göra allt klart?! Två: Okej, fullt ös medvetslös, två veckor, sen börjar vi med musiken!
Det låter ju mer som jag att tänka som det sistnämnda så det gör jag. Eller så kan man tänka att tanke ett måste följas av tanke två för att bli överkomlig. Det är nog så det är.

Snart är det också slut på min hemmavistelse för den här gången. Det har varit den bästa hemmavistelsen i hela mitt liv. Jag längtar fortfarande inte tillbaka till Stockholm. Men, jag vet att när vi väl rullar in på perrongen Stockholm C så kommer det att kännas bra. Det kommer däremot inte att kännas lika bra att rulla söderut från Gällivare C. Men, a woman got to do what a woman got to do. Dvs utbilda sig till det hon vill. Och, det är bara tre år kvar. Sen ska jag köpa ett hus i Erkheikki och skaffa lärarjobb i Pajala. Det är min plan. Jag hoppas att den blir sann. Fast vem vet? Om ett halvår kanske jag har ändrat mig... Inte för att jag tror det. Vi får väl se. Det är ju datum på de här bloggarna så det är ju bara att kolla sen...

Idag har jag varit med Gunnar och höat åt renarna. Jag har agerat renskötarflicka för en förmiddag, det var kul! Min uppgift bestod i att sitta på kälken som var full med hö, riva loss små tussar och hiva på marken, nära skoterspåret. Frisk luft, skog, snö, skog, mera skog, ren, frisk luft, ännu mera skog, fler renar... Samt ett mycket kort besök på platsen där två av mina katter ligger begravda. Rest in Peace Saga och Oliver. Där vilar även Kairi och Hippo. Kairis kors fick snön avsopad. Katternas syntes knappt, och Hippos inte alls.
Det var hur som helt en fridfull upplevelse. Jag försökte njuta av naturen så mycket jag bara hann!

Det har varit nyårsafton som säkert ingen kunnat undgå. Det var en hejdundrandes fest på Smedjan, mycket bra ordnat. Och mycket kul var det, trots att musiken på dansgolvet var den uslaste jag nånsin hört! Men, det var ju Pajala. Där fanns, hör och häpna, både bekanta OCH obekanta ansikten. Naturligvis talar man ju bara med de bekanta... Hmmm....

Okej. Jag mår bra! Hoppas du gör det åxå!