Gubbar och pappor

Vi sitter i soffan, pappa tar för sig av jordgubbar och grädde, ungefär dubbelt så mycket grädde som en vanlig person skulle ta, och så lite brunt råsocker på det hela, för det knastrar så gott. Jag tar för mig av jordgubbar och grädde, ungefär dubbelt så mycket grädde som en vanlig person skulle ta, och så lite brunt råsocker på det hela, för då blir det ännu godare.
Pappa går ut på balkongen och röker, i bar överkropp, med den begynnande flinten som han döljer med att ha resterande hår kortsnaggat och brunbrända tatuerade armar. Ett ansikte fårat av livets bekymmer och glädje, och så den där näsan mitt i allt.

Det slår mig att min pappa, han tillhör de där gubbarna man ser på uteserveringarna med kaffe och cigg och motorcykeln parkerad brevid. De där som kör lastbil och skämtar grovt om kvinnor och invandrare, som man kanske tar en omväg förbi om man kan, och måste man passera så drar man upp tröjan lite så den inte är för urringad för då får man blickar. Han tillhör de där som också har en familj hemma, som är väldens största djurvän, som skulle bli vansinniga av raseri om någon utsatte deras döttrar för något, de där fäderna som blev det fast de kanske inte skulle, som långt senare inser att de har en familj, som försöker gottgöra sin fadersfrånvaro med att ge pengar och saker när det behövs. De som inte hittar orden och förblir tysta.

Jag tror ändå att de försökt. På sitt sätt.