Inatt drömde jag att jag blev ifrågasatt angående min sorg över att huset brunnit ner. Någon frågade varför jag var ledsen över det, det var ju bara grejer, och att jag skulle vara glad att alla klarade sig. Hallå. Jag borde få pris för att jag kan se det positiva i allt som händer, så låt mig då för en gångs skull känna lite ledsenhet. Va fan, jag kommer aldrig mer att få komma Hem. Och för en hemmakär person som jag så känns det. Desto hemmakärare blir jag i mitt eget hem. Min lilla, älskade etta. Där jag har mitt lilla älskade liv.
Jag sörjer mina dagböcker. Och mitt skolarbete. Sparat från åk 1 och ända upp till gymnasiet. Det är mest det. Och att jag aldrig mer kan komma hem och veta var allt finns, för att det alltid funnits där. Öppna skåpet under brevid spisen för att ta fram en sockerkaksform, och vara tvungen att akta så inte allt i det överfulla skåpet rasar ut. Leta efter batterier eller snören eller påsklämmor i skrotlådan. Irriteras över att skåpet med mediciner, te och kaffe inte går att stänga helt. Dra ut översta vänstra lådan i skänken i hallen för att titta på min egengjorda kniv och fundera på när jag ska göra en tuppi till den. Komma in genom ytterdörren efter tre månaders frånvaro och känna luken av hemma. Hemma hos mig luktar det inte hemma, det är nån annan doft här, som jag inte kan identifiera mig med.
När jag var liten var jag väldigt rädd för åskan. För jag var rädd att blixten skulle slå ner och huset skulle brinna upp. Som nioåring låg jag i min säng, kramade min rosa nalle smal som en pinne, för att jag var rädd att det skulle börja brinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar