Med födelsedagen kommer ångesten

Mina födelsedagar drar alltid med sig en viss grad av ångest. Det har varit så många år, och det har handlat om saker som "Kommer hon/han så kommer inte jag" på själva firandet, kalaset. När jag ska hinna fixa tårta och städa, vilka lekar jag ska ha och vilka som ska komma. Sällan handlar det om själva åldern. Många (iallafall två) är gångerna då jag gråtit kvällen innan eller på min alldeles egna dag.

I år kan jag inte bestämma mig för vilken tårta jag ska baka. Behöver jag ens baka nån tårta för är det nån som kommer för alla är ju bortresta eller jobbar hela dygnet.

Jag har i allafall fyra garanterade gäster, och några kansken. Och tårta ska man såklart ha. Dels för att det är gott, dels för att jag tycker det är himla kul att baka tårta!

Jag har fortfarande inte åkt för att trampa hem min cykel. För först måste jag bestämma mig för vilken tårta jag ska göra så jag vet vad jag ska handla. Och det här med att bestämma sig, det är ju inte min starkaste sida.

Och till råga på allt, så känner jag mig himla ensam just nu. Troligvis för att jag umgåtts och bott med 31 barn, 6 andra vuxna, hund, får, grisar och kaniner de senaste fem dygnen och innan det min syster med familj. Och innan det kollopersonalen igen. Och nu är det bara tomt och ensamt här på mina 19 kvadrat.

Vilken tårtjävel ska jag baka!? Den som jag vet blir god, eller en ny grej som jag inte smakat?

Nu har jag bestämt mig. Det blir den som jag inte provat. Tack för hjälpen, bloggen!
(Detta är svaret på varför jag har en blogg).

Föressten, välkommen på kaffe och tårta i morgon! =) (Fast det är på tisdag jag fyller år).