Under den gågna veckan har jag förstått varför människan strävar efter att ha en livskamrat och en familj, eller åtminstone en flock. Och det är för att om man blir sjuk, eller mår dåligt på nåt sätt, så blir det så mycket jobbigare om man är ensam. Alltså, även om man har familj och vänner som finns på håll, så är det inte samma sak som att ha nån hos sig, som kan utföra markarbete. Någon som tar hand om en och ser till att man har det så bra man kan även om man mår dåligt. Som lagar mat när man ligger i sin säng och svälter, och samtidigt fryser för att man har feber, som sen han diska, och se till att tvätten blir vikt. Och bara krama en och säga: Det blir bra. Och hålla med om att det mest synd om mig i heeeela världen efter att man fått vänta på akuten i fem timmar och sen gett upp för att man är så trött så man bara vill gråta...
Och hålla om en när man ska sova igen, men fryser åter igen. Och säga: Nä, nu går du till läkaren! För ibland fattar man inte det, fast man fattar det. Man tycker inte att man har tillräckligt ont.
Och när man för fösta gången i sitt liv, känner att man inte orkar göra någonting överhuvudtaget, så kan han bara säga: Ska jag göra det? Vill du det? Så behöver jag bara svara ja och nej. Och sen göra det som jag måste göra. Tex gå å duscha. Som nu är fallet.
Nu orkar jag inte ens skriva mer. Hoja. Hoja är väldens bästa ord. Tack för att det finns.
Jag ska försöka samla kraft att gå å duscha, för jag är inte fräsch...
"Att säga man istället för jag är att fly från sina egna känslor" ur: Dotter av Tove Alsterdal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar