Idag har jag varit med om något ovanligt. Jag har varit på högmässa i Bromma kyrka. Det är inte det att jag varit i kyrkan som är ovanligt, för det händer ibland. Det ovanliga är att prästen var så väldigt bra så jag hade kunnat bli frälst då och där!
Hon stod där fram och läste sin predikan, en text som hon jobbat med. Man hörde det, det låg något i det hon sa, hon ville säga oss något, få oss där i de stenhårda kyrkbänkarna att tänka.
Hon läste om den barmhärtige samariten, att det egentligen var en samarier, och att han var barmhärtig för att han hjälpte en vän i nöd medan två andra, varav en var präst, bara gick förbi. Fast själva grejen är väl inte heller vad hon predikade om... Jag vet inte vad själva grejen var egentligen... Men, hon var så bra. Hon sa bra saker.
Plötsligt förstår jag att människor kan bli så inbitna i sin tro som de är, så ett tag blev jag lite rädd. "Oj, är det så här lätt man blir övertygad om vad som är rätt å vad man ska göra? En står där å säger att vi ska alla sälja allt vi äger och har för snart kommer Silverarken som ska ta oss till Paradiset. Och så gör alla det." Så därför började jag lyssna väldigt kritiskt på det hon sa. Och hon sa bra, smarta och moderna saker! Det var ju jättekul! Sen blev det dags för nattvarden. Jag har tagit den två gånger i mitt liv, på konfirmationen och en gång senare, sen kände jag att det var lite hädiskt att delta i det pga min bristande tro. Så jag gjorde det inte igen. Men idag, det var nära alltså. Men jag satt kvar. Jag har aldrig förr känt "Nu är det dags att ta nattvarden". Så ni förstår att det är en märklig upplevelse jag haft.
Det var en liten familj där, en mamma och pappa på knappt trettio år med sin kanske två årige son med sig. De skulle också ta nattvarden, men alla rymdes inte på samma gång, så de stod brevid och väntade, och de såg så lyckliga ut med sin son, det var deras kärleksbarn, och de älskar varann. Ungen kommer förmodligen att fortsätta följa med till kyrkan, konfirmera sig och sedan själv ta nattvarden med sina föräldrar. Eller så inte. (Tänk så mycket folk i kyrkan när det blir kö till nattvarden, inte som Pajala). Det var inte heller nån som såg arg ut eller blängde på ungen för att han skrattade och lekte lite... i den kyrkan var alla välkomna. Fem barn döpta och tre gamla döda under veckan. Och de var verkligen gamla! 96, 98 och 99 år gamla. Vad är det för special när de blir så gamla? Kolla, jag kommer till och med ihåg det, fatta att jag har lyssnat. I en timme och en kvart. Kören sjöng fint så det blir nog kul att vara en del i den!
Det var också kul att i "programbladet" fanns alla sånna här: Heee-eee-eee-liii-ge aaaa-aa-nde" utskrivet på noter! Man kunde sjunga med på riktigt! Nu tror ni att jag har blivit galen. Men så är det inte. Nä, jag är som vanligt. Och nu är det dags att sätta igång å plugga!
Ha det bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar