Jag är nog inte gjord för att bo ensam. Även om det ibland, någon enstaka gång, kunde kännas jobbigt att ha en massa folk hemma hela tiden, så är det mycket trevligare än att bo själv. Jag saknar att ligga på vårat köksgolv och samtala om livet, jag saknar att komma hem och finna mitt gäng vid mitt köksbord eller framför tv-spelet, jag saknar min vänfamilj helt enkelt. Det var härligt att vara hemma i Anttis, hos min familj. Nu är inte ens Chicko hemma. Här kokar jag mina makaroner i mitt tråkiga tvättstugekällarkök.
-Vem ska ha mat? Kunde det låta en gång i tiden, det betydde: Hur många ska äta makaroner? Det var tider det, Urbans Harem, glömmer jag aldrig. Här i stan är det så jävla långt överallt, så det tar svinlänge att ta sig till sina kompisar, då måste man träffas på stan, och då kostar det pengar...
Nu är mina makaroner klara. Det blev mycket, så det räcker för två, eller med andra ord en urbanportion. Jag ska äta det. Gud så tragisk jag låter. Det är jag inte egentligen. Jag mår faktsikt jättebra, mitt liv är helt fantasktiskt. Men jag måste faktiskt hämta hem Chicko snarast...
Oj, det är mycket mat, en fjärdedel hade räckt ser jag nu...
Äh, hej då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar