Januari 2009

Jag har lite lite att göra, och jag har tidigare tänkt att man kanske borde göra en sån här årssammanfattning som jag gjorde i december, varje månad. Det blir då en månadssammanfattning. Men jag ska modifiera frågorna lite, så de passar att svara på varje månad.

Gjorde du något den här månaden som du aldrig gjort förut?
Provat step, inte dansen, utan träningsprogrammet där man har en steplåda.
Ätit på Helens Krog.
Åkt kollektivtrafik med en katt i bur.

Vilka platser besökte du?
Jag började ju året i Bollstabruk... Och så hämtade jag Doris från Haninge.

Största misstaget?
Att vara vaken till två när jag ska jobba dagen efter.

Bästa köpet?
Jag måste ju svara Doris!

Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom hyran, en jävligt trevlig och rolig utekväll med svingod mat, bowling och utomordentligt trevligt sällskap!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När mamma sa att hon kommer att vara i Sthlm några timmar ledigt, så vi kunde träffas!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om den här månaden?
"So What" med Pink, alla ledarna i Frescatihallen kör den. Men den är ju rivig, man vill ju jobba tills svetten lackar ännu mer.
Sofia Jannoks nya skiva. (Skaffa den!)

Bästa film du sett?
Australia

Gjorde något dig extra nöjd?
Att våran redovisning i förra kursen blev så uppskattad.
Och att jag faktsikt varit och tränat så pass många gånger som jag har.

Vi kör på det här nu, så jag kan ju utveckla detta under årets gång om det behövs.

Man lär sig om sig

Jag inser en sak. Jag är icke en föreläsande lärare. Jag är skitdålig på att stå framför klassen och ha genomgångar och grejer. Jo, jag kan förklara saker, och det gillar jag att göra, och eleverna fattar alltid. Jag gillar inte att stå (eller sitta för all del) och berätta grejer, typ detta är kännetecknen för jazz, det här för blues, vad ser ni som är gemensamt? Jag försökte idag och det gick dåligt. Det beror antingen på att jag kan för lite själv och inte riktigt vet vad jag vill ha sagt (det är nog en stor anledning), det kan också bero på att jag själv inte gillar att sitta och lyssna när nån pratar för länge. Idag upptäckte jag en grej jag ska sluta med, jag frågar ofta saker av eleverna, typ vad hör ni för instrument? Osv, det är alltid samma fem personer som svarar. Musik är ett kommunikationsämne, man ska kommunicera med varanda. Alla ska det, inte fem stycken och läraren, oavsett om det handlar om tal eller sång eller spel.

Jag har stora feta brister i mitt kunnande kring musik. Jag vet tillexempel ingenting om musikhistoria, nästan. Jo, lite om klassisk musik. Så ska jag försöka få ungarna att förstå att blues är grunden till dagens rock och pop, när jag inte ens själv fattar hur! Jävla skitskola jag har gått alltså. Jag vet så gott som ingenting om andra kulturers musik, mer än samer, och det räcker inte så långt.
Detta leder till att jag drar mig för att ha genre- och musikkulturkunskap med ungarna, för det blir sånt jäkla merjobb för mig. Kan någon hålla en snabbkurs åt mig? Jag lovar att vara en duktig elev.
Tänk om man skulle läsa nån kurs på musikhögskolan, det borde ju gå. Rytmik tillexempel.

Det som är bra är att jag kan lite om mycket, inte mycket om lite. Jag kan tillexempel något om ganska många instrument. Jag kan trots allt liiiiite om många olika musikstilar (inte nog mycket), jag kan musikteori.

Och jag hatar att känna att eleverna har tråkigt, då vill jag bara sluta med det jag gör och göra nåt kul istället, men det enda de tycker är kul är ju att spela instrument typ. Och man kan inte bara göra det. Hoja vad svårt det är. Ibland blir jag less. Jag måste också sluta tycka att det är tråkigt att planera. Att jag tycker det är väl för att jag lider brist på material som jag tycker är bra, och då måste man göra eget, och då måste man komma på vad, och det tycker jag är svårt... Nästa vecka ska jag ha en jävligt bra lektion med fyrorna, vet inte hur, men bra ska det bli. Temat för dagen ska vara r´n´b, det är dit blues- och jazzlektionerna har lett oss. De ser fram emot det. Jag vet ingenting om r´n´b, mer än att det står för rythm & blues. Det är väl en början antar jag.
Gode Gud, giv mig kunskap!

Nån gång ska jag skriva här om bra saker jag gör som lärare.

Ensamhet eller tvåsamhet

Här om dagen riktades ordet pojkvän mot mig, och jag blev alldeles ställd. Jag och pojkvän matchar liksom inte, det låter konstigt, påhittat.
Jag började fundera.
Efter ca 4½ år som singel så känner man (jag) sig rätt van vid det, trygg. Det är det som är det rätta på nåt vis, det är så det ska vara. Man förväntar sig inte nåt annat heller. I dagens tvåsamhetssamhälle så kan det hända att man blir lite utanför. Inte jag, för jag har så många vänner som är lika mycket singlar som jag, det gör nog det hela väldigt mycket lättare. Även det faktum att jag och min kombo lever ett stadgat samboliv gör nog singelskapet mycket lättare. Vi delar lägenhet, vi storhandlar tillsammans, vi planerar våra dagar så hundarna inte behöver vara ensamma så länge och delar på promenadansvaret, vi pratar om hur vi ska få dem att lyssna och lyda och vara duktiga hundar, vi pratar om vilka regler som ska gälla för hundar och katter, vi delar på städning och matlagning. Ja, ni förstår.

Fyra år är en ganska lång tid, ännu i tjugoårsåldern hinner det hända ganska mycket. Vänner flyttar ihop, förlovar sig, köper bostad, får barn (!)... Och själv lever man sitt liv. På sitt sätt. Jag inser att jag finner en trygghet i att vara min egen. Själv. Ensam. Singel. Tankar på pojkvänner och relationer kan skrämma livet ur mig, jag börjar skaka vid blotta tanken. Man vet vad man har men inte vad man får, så varför ens leta efter något annat?
Ser ni? Det är precis samma sak som ett par som varit tillsammans länge, en dag börjar den ena, eller kanske båda, fundera på om det verkligen är rätt. Om de är rätt, för varandra, om det här är vad de vill. Men de stannar, för det är en trygghet. Man vet vad man har med inte vad man får. Så man stannar, ännu ett tag...

...men snart är det alla-hjärtans-kuk-dag igen (jag döpte den till det under gymnasiet). Och herregud, det är väl klart jag vill höra samman med nån, planera en gemensam framtid, få barn, renovera ett hus...

Välkommen hem, Doris!

Nu är hon hemma. Vanilla är lugn, Chicko vill så gärna, så gärna, så gärna bara leka på en gång och är alldeles för på och skrämmer livet ur Doris som gjorde sig så stor hon bara kunde. Och hon är liten även då. Hon har lekt lite, och Chicko suttit brevid och behärskat sig. Det är en riktig prövning för Grisen (ett av Chickos alla namn), men snart får hon nog leka!
Nu sover hela lägenheten, utom jag, middag. Jag ska försöka göra lite nytta.

En intensiv tisdag

Jag har haft en intensiv, händelserik och känslomässigt varierande dag.

Först jobb. Fastnat, vet ännu inte vad jag ska ta mig för med femmorna. Hade ett samtal med arbetslagsledaren som upprörde mig, egentligen helt i onödan. Upprördheten alltså. Nästan helt obefogad. Tar det kanske en annan gång, om jag känner för det.
Sedan skiiitbra och rolig lektion med de babbliga och skvallriga tvåorna. Alla var glada och nöjda och stolta över sin insats! =) Vet inte vad deras klasslärare sagt, men hjälper gör det!

Sedan skola. Intro på mattekursen. Bra lärare verkar det som. Kan bli jätteintressant och spännande och roligt, trots att det är matte. I pausen hände en grej:
Jag gick på toa, idag har jag haft klänning på mig. Alltid när jag har klänning eller kjol så kollar jag noga att den sitter där den ska.
I korridoren utanför (efter toabesöket):
- Ursäkta... säger en tjej och jag vänder mig om, men din kjol... är inte riktigt som den ska, säger hon och pekar på min med gröna strumpbyxor klädda rumpa.
Jag känner efter. Jo men naturligtvis har det hänt, det som alla oroar sig för. Kjolen är innanför strumpbyxorna.
- Oj, haha, tack, gud vad snällt att du sa till, sa jag och var helt överlycklig för att hon inte sagt nåt.
Det var verkligen den enda jag var. Jag tyckte inte att det var pinsamt, jag blev bara glad att hon sa till. Jag blev inte generad och jag vågade fortsätta tala med henne och se henne i ögonen. Jag vet inte om det är normalt. Jag tror man ska tycka att sånt är pinsamt...
Det hade varit pinsamt om hon inte hade råkat se det, och jag hade knallat in i klassrummet och ställt mig i fikakön intet ont anandes... Då hade det varit pinsamt. Ja.

Sen teater. Det var väldigt bra idag. Idag också, ska väl tilläggas. Vi blev verkligen retarderade ett tag. A lockar fram det allra stördaste och mest ohämmade ur oss. Det är riktigt skönt. Men gud vad jag har ont i ryggen, axlarna, nacken och huvudet nu.

Tid att se

Ibland är det bara roligt att jobba. När man ser att eleverna gillar det man gör, när de inte vill sluta lektionen, när de frågar om de får göra mera, då är det underbart att vara lärare. Att ha tid att se att de trivs, se vilka som verkligen fokuserar på arbetet, se vilka som verkligen vill, det känns för mig som ett privilegium. Som musiklärare håller man ofta själv låda, man måste leverera ganska mycket, ge av sig själv otroligt mycket. Då hinner man sällan uppleva det ovan nämnda. Jag ska försöka få mina två-treor att förstå att musik kan användas på många olika sätt, att det har olika syften, och att det kan låta på tusen olika sätt, och att samma låt kan säga olika saker till olika personer. Därför har de idag fått måla "sina känslor eller det ni ser framför er", till "I Bergakungens sal" av Grieg. Jag har varit lite anti såna saker för jag fick en gång uppleva en lärare som nästan missbrukade det. Men vad kul de tyckde det var! Och vad mycket fint det blev! Bilderna ska vi hänga upp i musiksalen så vi får lite färg dit. Jag har inte ens några gardiner där... Nästa vecka ska de får prata lite om vad de tänkte när de målade. Jag tror det kan bli utvecklande... Och eftersom de till våran ska göra egen cirkusmusik så behöver de ju förstå litegrann vad som förmedlar vad och så. Dock vet jag inte riktigt själv hur vi ska gå tillväga med det här musikskapandet. Nån som har en idé?

Efterlyser: sömn

Varför har jag så svårt att somna? Varför blir jag inte trött på kvällen? Jag hatar när det är så här och jag fattar inte varför. Hela förra veckan hade jag svårt att sova, trots att jag varit farten. Inte ens när jag hade både tränat och haft teater så kunde jag somna. Jag borde ju varit totalt utmattad då.
Igår kan jag förstå att det gick segt för jag hade ju inte gjort nåt på hela dan. Men nu också? Klockan har passerat halv tolv. Jag har varit i skolan, tvättat, promenerat och varit på opera. Inte trött. I och för sig tog jag en powernap på eftermiddagen för att motverka att jag skulle somna på operan eftersom jag sovit lite i natt. Börjar snart bli en ond cirkel det här. Vi får väl se i morgon.

Operan var ett nyskrivet verk av Sven-David Sandström, Batseba. Den var helt okej. Det var kul att gå på opera, det var länge sen och jag har längtat efter det i säkert ett halvår. Lyssnarplatser är skitbra, för man ser ändå, litegrann. Och har man tur så finns det lite bättre platser i närheten som förblir tomma, då kan man smyga dit. Och har man ännu mera tur så finns det ledigt på ännu bättre platser som man kan inta i pausen.

I morgon ska jag jobba. Och med alla mina hjärnceller tänka ut en bra schemalösning så jag får ha mina utmanande ettor i halvklass. Det ska gå.

Föressten. På torsdag blir jag kattägare igen. Vi får hämta henne tidigare. Lilla Doris. Så spännande!

Jag ska nu börja arbeta på att sova...