Personalfest på G?

Jag misstänker starkt att det vankas personalfest på fredag när det är planeringsdag hela dagen. Och vet jag nåt? Näää, naturligtvis inte. Anledningen till att jag misstänker detta är denna:
- God morgon, säger hurtiga jag glatt i mördarbacken upp till skolan
- God morgon, suckar elevassistenten, snart är det fredag!
- Ja, jo visst. Men visst är det planeringsdag på fredag?
- Ja just det... Ja, och lång dag blir det också.

Jag vill minnas att det var så förra året nämligen, att de hade mat och grejer hela kvällen lång. Om det vill sig riktigt illa så är det den där stora sommaravslutningsfesten då det tydligen brukar hända nåt alldeles extra. Och jag vet inget. Som vanligt. Varsågod för att ni fick en musiklärarvikarie som barnen redan kände och som redan visste hur skolan fungerade. Satan vad sur jag blir. Och fan vad jag ska byra VFU-skola fort! NU!
Jag har inte tänkt vara med på planeringsdagen, för jag är ju inte kvar nästa termin. Vilket jag fick veta så här:
I matsalen
- Vad kan du mer ha när du är klar?
- Svenska och matte, hur så?
- Ja, U kommer ju tillbaka till hösten.

Eh.. jaha? Vad hade det med min framtida lärarbehörighet att göra? Och varför säger du det som att det vore självklart? Allt har ju varit kansken en evighet. Det känns iaf bra att hon kommer tillbaka, så slipper jag ha dåligt samvete för barnens skull när jag slutar.

Skitskola.

Härliga helg

En underbar, hektisk, nervpirrande, lycklig, krävande, estetisk, vacker, rolig helg.
Det är vad man kan få om man är med i en så trevlig teatergrupp som jag är.
I går hade vi premiär. Det gick skitbra. I dag hade vi föreställning igen. Det gick ännu bättre. Och det är så jävla kul!
Nu vet jag precis hur mycket jag saknat att spela teater. Det är ju behövligt. Det är ju bra för själen. Det är det ju. Att inte göra det är ju bara dumt, om man är jag. Verkligen.

Och jag tänker, är det verkligen lärare i grundskolan jag ska bli? Kanske är det drama, teater och musik med frivilla medverkande jag ska syssla med. Det känns bra att vet att jag har dem möjligheten, om jag vill och om jobb finns. Kulturskola till exempel. Ingen dum idé. Det var ju också så jag tänkte när jag sökte till lärarhögskolan och inriktning musik. Att en lärarutbildning är inte dålig att ha i grunden om man vill jobba med barn och ungdomar. Viss teaterutbildning hade jag redan sen Hampnäs så därför blev det musik. Det var ju så det var. Det hade jag glömt.

Nu har jag en månad kvar att ha klassmusik. Sen får det vara nog för ett tag. Och jag hoppas att jag aldrig, aldrig behöver jobba som bara musiklärare. För det är fan slitigt.

...och så vill jag egentligen sjunga i kör också. Och spela i en orkester...
Ack, ack, tiden räcker inte till...

Andras åsikter

Jag kokar makaroner.
Nu ska jag börja med att tala om en lärare som har en klass som jag har i musik.
Hon är en trevlig dam som närmar sig pensionsåldern, sträng, på det där sättet man förväntar sig att lärare i den åldern ska vara. Sjuger i kör gör hon. Sjunger mycket med sina barn i klassen. Det är bra!

Sist jag hade hennes barn var det två grejer. Tre. De har fjärilstema så jag försökte hitta sånger om fjärilar. En hade jag sen innan som användes på samma skola förra året i ett annat arbetslag. Den körde jag, så som jag mindes den rytmiskt, och med de tonerna som stod. Hon satte sig brevid mig och tittade på noterna och jag blev mycket medveten om hur pipigt det låter när jag måste sjunga i huvudklang, vilket är typ alltid. Sen sa hon "Du sjunger inte riktigt som det står i noterna?" I och för sig ganska trevligt frågande, men ändå. Nä, det kanske jag inte gjorde, för när jag skulle läsa ut det så gick det emot den melodin jag hade i huvet, som den andra musikläraren körde förra året. Så jag valde att ta den jag kunde, och satsade istället på att lära mig Em/d och ddim på gitarr. Så nu kan jag det.

Sen, tänkte jag att vi skulle sjunga Fjäriln vingad, och den kan man ju ha åsikter om. Tydligen. Exakt så här tänkte jag när jag valde den till dessa små barn (F-2): "Det är lite konstig text, men de brukar ju sjunga sånger med gammal svår text, Vintern Rasat tex med sin lärare. Så kan det vara bra att presentera Bellman för dem, redan i så här unga år. Man behöver ju bara ta första versen."
Jag berättar för barnen om Bellman och vad vi ska sjunga.
"Oj... med världens svåraste text..." säger hon lite lågt. Men va fan! De sjunger ju Vintern Rasat, hur jävla normal och begriplig är den texten? Fjäriln vingad texten är iallafall lite vacker. Hon har inte tidigare indikerat att barnen behöver förstå vad de sjunger. Jag vill att de ska det, för jag tänker att det ska fungera språkutvecklande också. Men just den här gången, så var jag less på att leta fjärilssånger. Jag gillar inte ens fjärilar.

Okej. Vi kör låten. Jag är bra på det svenska språket. Jag har lärt mig att sig, utläses som "sej" eller som jag säger "säj", och jag sjunger så även i gamla visor och psalmer.
"Man brukar sjunga 'sig' här, det är ju en gammal sång", säger hon.
Jag tänker: Men det gör man inte nuförtiden! Jag säger: Jaha. Jag har alltid sjungit sej. Sen förklarar jag för barnen vad vi pratar om, och säger att vi sjunger 'sig' för att det är en gammal sång och förr sjöng man så i psalmer och sånt.
Sen sjöng jag naturligtivs 'sej' iallafall. Inte alla unga hundar går att lära. Ha!

Alltså seriöst. Jag börjar bli irriterad. Jag blir också irriterad på mig själv för att jag bara viker mig för henne. Det är faktiskt 2009 nu. Jag måste komma ihåg att jag har mina egna ståndpunkter och åsikter och även erfarenheten inom pedagogik. Jag kan faktsikt saker. Jag är faktiskt ganska mycket utbildad.

Hoppas hon inte läser detta. Men om hon gör, så får jag väl fan stå upp för mig själv!
Nu är nog makaronerna överkokta.

Så mycket att skriva - så lite tid

Jag vill skriva av mig om följande saker:
- En lärare som jag stör mig på
- Att jag idag känner mig som världens sämsta lärare och undrar hur i helvete jag tänkte när jag valde musikinriktning.
- Sen var det nåt mer, som var lagt lite mer åt det positiva hållet, men jag minns inte vad just nu.

Det vill jag. Och det ska jag nog sen. När jag har ätit och färdigställt planeringen för morgondagen. Det är ju kasst att ha planeringstid efter att alla lektioner är slut. Man är ju själv helt slut då. Det går ju inte att tänka. Jag äääälskar min omsdagsförmiddagsplanering. Den är så jävla bra.

Hej då.

En trosbekännelse

Jag borde plugga, som vanligt. Och vad gör jag? Jo, jag sitter och spelar psalmer. För jag tycker det är trevligt. Jag konstaterar högt att "jag tycker det är rofyllt med psalmer ändå..."
Hur det än är, allt det här med Gud och Jesus och kristendom och andra religioner, så kommer jag inte ifrån det faktum, att jag blir otroligt lugn av att gå till kyrkan och lyssna på en präst. Att jag tycker det är ganska trevligt att sjunga psalmer. Och att jag faktsikt plockar fram min psalmbok då och då och spelar lite.

Mycket som står i Bibeln och sjungs om i psalmerna är ju åt helvete konstigt. Det är dubbelmoral så det sjunger om det. Man får inte det och inte det och man ska vara si och så för att bli accepterad. Men, egentligen, så är budskapet i grund och botten kärlek. Och allt är byggt på de tio budorden. Och kärlek är fint, säger jag ju.

Men jag tycker inte att religion ska prackas på någon. Var och en ska få välja själv. Däremot tycker jag att det är synd, att de som väljer att tro, blir så klankade på. Av många. Att jag inte vågar ha mitt tro, hopp och kärlek halsband för att jag är rädd att folk ska tro att jag är (troende) kristen och därmed dra en massa slutsater om mig som kanske inte är sanna. Att jag ska få frågor jag inte kan svara på. Att jag ska behöva försvara nåt jag inte kan försvara. Kristendomen alltså. Men egentligen så är det ju så enkelt att jag tycker att tro, hopp och kärlek är fina byggstenar i livet. Vad man tror på är sedan var och ens ensak. Jag titulerar ju mig som fatalist, vilket jag nu när jag googlar det ser att det är lite fel ord. Fatalister tror att allt är ödesbestämt, och att den fria viljan är en illusion. Det tror inte jag. Jag tror att de val man gör påverkar en och leder en i en viss riktning, medan andra val kanske hade lett en nån annanstans. Eller kanske till samma ställe? Ordet för det är determinism, och klassas som en filosfi.

Men hoppet är ju det sista som överger människan, och kärlek, ja, det är ju fint, som sagt.

Jag tror, att livet blir lite lättare att leva, om man tror. Det är vad jag tror.
Jag tänker, att jag väljer att tro på min nivå.
Det är helt accepterat att lärare plockar det de tycker är bra från diverse olika pedagogiker, teorier och filosofer och gör det till sin egen undervisning.
Alltså tar jag de bitar jag gillar från kristendomen, samhällets paradigm och min omgivning, och gör till min egen.

Finemang!
Nu ska jag på teater, för vi har premiär på lördag.

Den blomstertid...

Det är snart skolavslutningar. Vi får väl se hur många jag blir inblandade i och hur mycket. Jag tänkte iallafall att jag skulle kanske spela igenom "Den blomstertid..." och se hur det går. Så det gjorde jag. Alldels nyss.
Det gick jättebra! Det blev himla fint. Med melodi och nåt trevligt litet ostrukturerat baskomp. Jag lejde över det till en annan lärare på en av skolorna, men på den andra får jag lov att spela själv. Nu ser jag nog fram emot det.
Fast jag kommer att vara ap-nervös när jag sitter där.

Jag har några skolavslutningsfunderingar. Den ena är att sjunga "Du gamla du fria", först som vanligt, vanlig melodi till pianokomp, sen, när alla tror att sången är slut, så sätter jag igång ett beat som jag har på en skiva, och så börjar alla ungarna att rappa texten! Alternativt att de kör ett eget beat med Hit-Snap-Clap-klappen... Det vore coolt tycker jag. Då får man med all garanti med de äldre barnen utan gnäll.

Och så funderar jag på en talkör. Antingen nån som finns redan. Eller så gör jag, eller klassen, en egen...
Jag måste börja bestämma mig snart. Det är inte så länge kvar.

Synpunkter tages tacksamt emot.

"Upp trälar ut i alla stater..."

1:a maj i Stockholm. Inte min första. Däremot mitt första demonstrationståg, i Stockholm. Jag säger bara en sak: Mäktigt.
"Jalla, jalla, jobb åt alla!"
"Vi vill ha barn, vi vill ha barn, vi vill ha barnomsorgen kvar!"
"Reinfeldt har ingen framtidstro! Var ska vi jobba? Var ska vi bo?"
"Inga sexister på våra gator, fyll dem istället med bögar och flator!"
Unga S-kvinnor Rebella hade minsann gnuggat geniknölarna och gick bakom oss och skrek. Vi var inte sena att hänga på. Det var kul.

Vi fick också bevittna sveriges första homovigsel. Det var fint. Jag fick gåshud. Mera kärlek åt folket!

Min familj har inte sysslat med någon slags medveten politiskt fostran. Jag vet fortfarande inte exakt vilka min mamma röstar på. Å ena sidan tycker jag det är bra, hon har valt att göra så för att vi ska få välja själva, och det har vi ju gjort. Å andra sidan så hade jag inte lidit av politiska diskussioner vid matbordet. Då kanske jag hade vetat lite mer, lite tidigare. Nå väl. Det har ju gått bra ändå.

Det var iallafall häftigt. Bilder kommer så småningom. J hade skaffat en engångskamera, så det måste framkallas.