Många tankar - lite tid

Det är så mycket jag tänker att jag ska skriva här, men så har jag inte alltid riktigt tid att göra det. All så att säga ledig tid sedan förra inlägget har jag spenderat till det första kursmomentets examination/hemtenta. I går lämnade jag in och kände mig rätt nöjd. Hoppas jag har andledning att vara det.

Saker jag vill blogga om:
~Mina framidstankars motsättningar
~Snygga människor
~Splittrad i lärarrollen
~Varför läser jag?

Det är alltså vad ni har att se fram emot.

Efter allt jag lärt mig under förra kursmomentet har jag idag insett varför jag bloggar. Det är helt enkelt därför att texten har en mottagare. Det finns skrivinlärningsteorier där detta är grunden, att finna intresset i att skriva, och det görs bland annat genom att man vet att man har en mottagare. Jag bloggar ju av helt egoistiska skäl.

1. För att jag vill skriva av mig
2. Det är roligare att skriva av sig när man vet att nån läser det
3. Det är extra kul att få feedback på det man skriver, nån slags egokick.

...men andra ord: Jag blir jättelgad när du kommenterar! =)

Nu ska jag göra en placeringsaffisch för klassen som är min största utmaning hittills: Ettorna, på ena skolan.

Konversation med en 7-åring

Jag måste få berätta:

Jag jobbade, hade ätit och gick korridoren från matsalen. Plötsligt blir jag stoppad av en kille i ettan.
- Visst inte måste man tycka om en tjej? frågade han.
- Hur menar du? Frågar jag och tänker att han är ovän med nån.
- Om man är kille, visst inte måste man tycka om en tjej?
- Jaha, du menar att man kan tycka om en kille fast man är kille?
- Ja.
- Ja, det kan man.
- Och om man är tjej kan man vara kär i en tjej?
- Ja, precis.
- Där ser du, sa han sen till sin tjejkompis och de sprang sin väg.

Jag undrar vad de hade pratat om innan. Jag har gärna velat höra det samtalet.
Det värmer mitt faghag-hjärta att höra sådana vettiga saker från en sjuårig kille. Är det inte underbart? Jag har ju vetat det hela tiden, när femtitalisterna försvinner från vår jord kommer samhället att bli betydligt med gay-vänligt. Det finns vissa som hävdar att det aldrig nånsin kommer att bli det. Och visst, det kommer alltid att finnas de som tycker fel, som det alltid gör. Men så länge gemene man tycker rätt så är det ju fantastiskt!
Jag är för homo-äktenskap och homo-adoption, och det är ju av den enkla anledningen att jag är för kärlek i den här världen!

Make love, not war!

Skönheten kommer inifrån?

Alex tittar på tv, ett program om tjejer som vill skönhetsoperera sig:
- Om du fick operera något på kroppen, vad skulle det vara?
- Men hoja... Måste jag?
- Ja, annars dödar de dig. Tre saker.
- Men hoooja...
- Du får tänka en stund.

Det är där jag är nu, i tänkstadiet.
Förr skulle jag genast ha svarat min näsa, men grejen är den att jag har börjat gilla min näsa. Inte bara accepterat den, utan verkligen börjat gilla den. Den är ju en del av mig. Jag vill inte ha en annan form på den. Jag är inte särskilt intresserad av att operera mina bröst. Eller okej, jag skulle kunna göra nåt slags lyft. Jag är nog för smal för att fettsugas så det kan jag inte heller göra. Alex nämde nåt om permanent hårborttagning på ställen där hår är mera oönskat, det skulle jag kunna tänka mig, det vore bekvämt. Men innerst inne vill jag vara en sån cool tjej som inte rakar benen bara för att protestera mot skönhetsidealen. Hmm... Jo, jag skulle fixa min Hallux Valgus. Den är redan ful och jag är bara 24.
Alltså:
- Ta bort oönskad hårväxt for ever.
- Lyfta brösten.
- Operera Hallux Valgus.


Men som sagt. Jag är nog ovanligt nöjd med min kropp för att vara tjej och 24 i dagens samhälle. Det är jag glad för. Jag vet inte vad det beror på. Uppfostran? Självförtroende? Eller så är jag bara jävligt smart som fattar att det finns andra saker att bekymra sig över. Och föressten, som jag sa en gång när jag var i 18-års åldern: "Det är lika bra att vara nöjd med hur man ser ut nu, för när man är 40 kommer man ändå att vara fläskig."

En härlig höstsöndag

Igår var det mycket vackert höstväder här i Stockholm. Jag och Alex beslutade oss för att ta en höstig promenad i Bergianska Trädgården med hundarna. Vi fixade nyponsoppa, packade hundgodis och arraksbollar och gav oss iväg. Hela två timmar var vi ute och njöt av solen. Termometern visade +11 grader, av någon anledning avgjorde jag att det var nödvändigt med långkalsonger. Behöver jag säga att jag höll på att svettas ihjäl? Dock tackar jag en högre makt för att jag lämnade fleecejackan hemma.

Så här kan det se ut:
(Det går att klicka på bilderna för att få dem större)

Jag blir mer och mer lik en fröken



Vanilla spanar



...på upptäcktsfärd...


Soldyrkaren nr. 1

Dagen fortsatte hemma hos Fia med mycket gott fika och ett parti TP. Det där spelet tar ju en miljon år så efter nån timme när vi alla började tröttna och vi hade lika många tårtbitar/klyftor/pluppar så förklarade vi det oavgjort.

Så hörni, njut av hösten så länge löven sitter kvar på träden, för sen blir det fuuuult.

En dag i Vingåker

I och med detta inlägg kan jag nu fira mitt hundrade inlägg i denna blogg, på denna adress. Det känns lite högtidligt måste jag säga.
Dagen har jag spenderat med Fia, vi har åkt pendeltåg, buss, bil och tunnelbana. Vi åkte till Vingåker och back to Byle för att hämta en lånebok som jag måste lämna tillbaka senast på tisdag. Där höll de på att renovera minsann. Alla fina blommiga tapeter har de tagit bort och målat i en ganska fin grön/turkos färg. Synd på tapeterna bara. Jag gillade dem. Hoppas de renoverar personalavdelningen också som nu går i sann auschwitzanda där färgen flagnar på väggarna och det är hål och rivmärken i dörrarna.

Vi besökte det Vingåker är känt för, Outleten. Jag slösade pengar på följade:
~ en Reebok-munkjacka, vit, skön.
~ ett vitt linne, även det Reebok.
~ en axelväska till min sportiga look, röd och fin.
~ en liten söt handväska, röd med vita prickar.
~ en karaff som matchar mina NovaBoda glas.

Jag borde i sann Blondinbellaanda (jag erkänner, jag läser fortfarande hennes blogg) lägga upp bilder på det jag inhandlat. Men det ska jag inte.

Fia köpte:
~ modellera
~ ståltråd till att göra smycken med
på leksaksavdelningen på Ö&B i Katrineholm.

När vi kom fram åt vi mat på en pizzeria där jag fann följande:




Jag blev stum när jag upptäckte det. Mina feministiska ådror började koka, och jag har fortfarande inte kommit över det trots att det är många timmar sedan. Kan kan inte en skriva nåt om det. Jag är alldeles mållös. Stum. Jag finner inga ord. Jag skulle bli glad att höra Eder mening kring det hela.

Tack och adjö!

PS. Tårtan på bilden är bakad av mig till min 22-årsdag. DS.

Saunassa

Idag har jag varit och simmat. Efter att jag hurtat så duktigt så tänkte jag att jag skulle prova bastun, det är på tok för länge sedan jag bastade. I bastun satt bara en kvinna när jag kom dit, hon gick ganska snart. Då tänkte jag att det är nästan bara då man inte kan dra några som helst slutsatser om hurdan en person är. I all sin nakenhet är vi alla lika. Det finns inget som kan avslöja hennes personlighet, hennes yrke, humor, politsika läggning och så vidare. Ganska intressant tycker jag. Tänk om det var så att första gången man träffade någon ny, så var man naken. Undra hur samhället skulle se ut då? Skulle vi ha mindre fördomar? Första dan på nya jobbet, alla nakna. Första dan i skolan, alla nakna. På arbetsintervjun, nakna.
Snacka om att avdramtisera nakenhet.
Bastun var ingen hit, de är sällan det söder om Haparanda.
Jag vill löga min lekamen, och det rejält! Riva och klösa med naglar och rotborste. Se Stockholmsskiten rulla ihop sig till små korvar på huden, för att sedan duschas ner i avloppet.

En gåva

I går ringde min gode vän R och sa att han hade köpt en present till mig. Jag har ju fyllt år för länge sen och det har vi ju redan firat (tillsammans med en fotstukning), så det var ju en glad överraskning.
Idag har jag varit i skogen på min VFU, efter det träffades vi på Östermalmstorg för en kaffe. Jag iklädd mina skogskläder, dvs regnjacka, stövlar, skogbyxorna och ryggsäck. När vi gick där var jag glad att jag kunde gå omkring där på Östermalm och vara så bekväm i min utstyrsel.
Nå, väl på cafét så halar han fram en bok som han räcker mig. "Faghag, en bok om kvinnor som älskar bögar", jag började skratta. Det är verkligen oerhört kul. När jag öppnade boken övergick skrattet nästan till en tår, så rörd jag blev, "Som ett Tack för att du finns!/R"
-Jag har skrivit fel, sa han.
-Va? sa jag och läste en gång till. Hittade inget.
-Men titta...
Jag tittar, det står tack med stort T. Men i det här fallet hade jag inte ens märkt det. Jag är så sugen att börja läsa den, men jag håller ju på med "Barn av sin stad" så jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Ha den som tunnelbanebok kanske?

Jag var ju på afrodans igår igen, detta har resulterat i kraftig träningsvärk i mina ryggfiléer och baklägg. Lägg på detta till gång i skog en hel dag. Tänk sedan hur det kan kännas när du ska böja dig för att borsta din hund som hårar ohumana mängder. (Varför tappar hon vinterpäls på hösten? Varför odlar hon vinterpäls på sommaren?) Men, det känns ändå skönt att det känns att man har gjort nåt! =)

Tack för att ni finns mina vänner!