Fredagen 22 augusti

Igår tänkte jag att att jag skulle försöka vara hemma en hel dag idag. Det har jag varit också, och vid sjutiden började rastlösheten krypa sig på. Ovanligt sent ändå... Jag blir hemskt lätt rastlös och orolig i själen av att bara vara hemma, jag vet inte varför egentligen? Jag trivs ju jättebra här hemma, och ensam är jag ju inte, har både A och hundarna. Jag har iallafall sysselsatt mig med följande:
- städa köksfläkten in och utvändigt. Det var inte kul, och ju mer jag städade desto mer smuts hittade jag. Blä.
- lagat god husmanskost bestående av fisk och potatis.
- promenerat i skogen.
- rensat alla mina pappershögar, det kändes nästan som en oändlighet men nu är det ordning och reda igen! Bland annat hittade jag mitt Studentkort för VT08 som jag hade behövt när jag skulle köpa SL-kort i tisdags. Varför har jag inte lagt in det i börsen när jag fått det? Vad har jag sysslat med i våras?
- sist men inte minst har jag tryckt en kul text på en tröja. Se bilden. Direktplagiat från ingen mindre än Jessica Simpson, det tackar vi för!
- planerat att äta "Raw Food" dvs. levande föda, en vecka i månaden, och också varit med att ta beslutet att inte göra det för det blir på tok för komplicerat. Vi äter som vi brukar när vi äter bra istället. Jämnt och balanserat från hela kostcirkeln, ja tack.

Medan jag städade i köket var tv:n på. Där var en man som skulle berätta hur tjejer som är "kroniskt singel" ska göra för att få sig en karl. Det var ett nytt uttryck må jag säga. Kronisk singel, det måste vara en sån som jag då. Där var en tjej som varit på 50 dejter (i USA såklart) men ingen av dem hade lett till en andra dejt. Om det var så för mig hade jag slutat vid dejt nummer fyra ungefär.
Iallfall så kom han med det fantastiska rådet: Var dig själv!
Men guuuud! Vilken idé! Det är ju alldeles fantastiskt! Att jag inte tänkt på det tidigare!? Jag som hela tiden gör mig till, och försöker vara nån annan än jag är. Shit, det är ju förklaringen på allt. Äntligen förstår jag.

Jag hoppas ni inser ironin i det hela.

Fel på stan

Idag har jag träffat min gode vän M som mellanlandade här på väg till Göteborg. Vi träffade min andre gode vän R och fikade/åt lunch på det gamla favvofiket Café La Rose, det var länge sedan. Tyvärr var personalen inte så trevlig idag. Och så tycker jag det är trist att de står vid ingången och röker när man kommer dit. Kanske därför besöken där inte är så frekventa längre.
Iallfall, sen gick vi på stan en sväng, jag och M. Jag är ute efter en jacka och ett par lagom snygga stövlar. M ville till NK så vi gick dit, som alltid när jag är där så känner jag mig så malplacerad. Även om jag sträcker på ryggen och rätar upp nacken så känns det som att jag inte passar in riktigt med min prickiga t-shirtskjorta och mina H&M jeans. Alla tjejer är så snygga och piffade och killarna med, och de säljer skönhetsprodukter för män.
Bara för att jag har råd så kikade vi in på HellyHansen, där det dessutom var rea, jag tänkte att jag kanske kunde hitta en jacka där, men icke. Sen styrde vi kosan mit Gallerian där jag känner mig betyyyyyydligt mer hemma. Dock inte på alla affärer. Jag provade gå in i affärer som jag sällan besöker eftersom de oftast inte passar min plånbok. Även där känner jag mig otroligt fel. Jag försöker glida in lite snyggt, smälta in, kika på lite skor, ta det lugnt. Så tittar jag på ett par stövlar som kanske är snygga (har inte bestämt mig vad jag tycker än), ser prislappen som övergår allt mitt förstånd, får hjärtinfarkt och vill fort ut. Men då! Då gäller det att behålla lugnet, glida ut som man kom in, och inte möta kassörskans blick.

Och så gillar jag ju Söder bättre än... resten.

För IK* att anteckna

Jag kikar runt bland mina bloggande vänner, som inte är så många. Och hittade detta på Hansos Memoarer, Hanna från Hampnäs alltså. http://hansopanso.blogspot.com/

1. Vad gjorde du för 10 år sedan?
Spenderade sommaren i Anttis med goda vänner med aktiviteter såsom: anden i glaset, bad i älven, solning, cykling, dans, sång och teater.
2. Vilka 5 saker finns på att göra listan idag?
Dagen är ju snart slut: Stänga av tv:n, göra kvällstoalett, ta bort bandaget från min lätt stukade/kraftigt vrickade fot, läsa "Veronica bestämmer sig för att dö" av Paulo Coelho, släcka lampan.
3. Godis jag gillar?
Djungelvrål och kexchoklad
4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär?
Köpa ett hus i Höga Kusten, sätta nån annan att renovera det som jag vill ha det. Öka min månadspeng till Rädda Barnen. Åka på semseter med hela familjen. Och med mina kompisar, men inte samtidigt.
5. Städer/ ställen där jag bott?
Åkers Styckebruk, Pajala, Anttis, Själevad (Ö-vik) och nu Stockholm.

God natt!

*IK = Intresseklubben

Blondinbella.se

Om det är något som kan få mig att reagera så är det saker jag hör på radio. I dag tillexempel, så var det en intervju med Blondinbella. Jag har ända sen i våras tänkt kolla in hennes blogg eftersom det varit så mycket snack om den, men det har inte blivit av. Av det lilla jag hört om henne så hade jag självklart några tankar. En blond stockholmsbimbo med för mycket pengar och för mycket fritid, ytlig dessutom, eftersom hon skriver om smink och mode.
Efter den här intervjun som jag hörde fragment av så har mina tankar modifierats en aning. Knappt. För hör här: Hon shoppar för ca. 15 000 kronor i månaden, men "jag sparar mer än jag shoppar för" sa hon också. Okej. Hur kan man säga att man vill beskriva en "vanlig stockholmstjejs liv" när det handlar om att shoppa för 15 000 kronor i månaden! Vilken vanlig 17-åring har så mycket pengar?! Vilken vanlig människa har så mycket pengar att lägga på nöje! Femtontusen! Det är dubbelt så mycket av vad jag lägger på kläder och smink på ett år! Femtontusen, det är två månaders studiemedel. Eller min hyra på ett halvår. Dessutom är hon MUF:are, det gör ju inte saken bättre. Förlåt mig Bella om du skulle råka läsa detta, (tillexempel om du googlar ditt namn och min blogg skulle komma upp eller nåt sånt) ta inte illa vid dig. Jag har bara svårt för dels moderater, dels barn med för mycket pengar (=moderatbarn?). Däremot tycker jag det är coolt att hon vill bli advokat. Då kan vi börja snacka om att vara en värdig förbild tycker jag. Vad jag tycker är synd är att hon började blogga om mode för att hon insåg att det var det som folk ville läsa. Det hade ju varit häftigare om hon skrev det hon ville istället för att behaga läsarna. Men, som hon själv sa, det beror ju på vilket mål man har med sitt bloggande. Vad är ditt? Själv så gör jag det för att jag tycker det är kul att skriva, för att jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal när det är någon jag verkligen vill få ur mig. Mest kanske för dem som känner mig, och vill lära känna mig mer.

Sen har jag sett att bloggare kommunicerar med sina läsare. Det kanske jag skulle prova. Jag har ju börjat här med den ovanstående frågan. Fast det är ju en dum fråga, för alla som läser har ju kanske inte en blogg. Jag lovar att komma på nåt bättre till nästa gång...

Och en sak till. Hennes pojkvän, han är sex år äldre än henne vad jag förstår. Är det nån som tycker det är nåt konstigt med det? Nä då. Men föreställ er att hon var 23, och han 17. Wiihooo vilket halabaloo! (Been there, done that så att säga). Varför är det så måntro?
Ha! Där har vi frågan till läsarna. Det kan ni fundera på. Kommentera gärna.

Ha det gott!

Långtidssingel

Här om dagen satt jag i mammas söta torp där jag bott när jag varit hemma. Köksklockan tickade, jag drack lite kvällste, tittade ut genom köksfönstret. Det regnade. Då tänkte jag, att nog vore det trevligt att ha någon att dela denna ensamhet men. De vardagliga stunderna i livet. Att när jag åker från mamma på kvällen för att sova i torpet så skulle det inte bli så tomt. Vi skulle sitta där tillsammans och titta ut genom fönstret och lyssna på klockan. Sen skulle jag titta på honom och tänka att jag är lycklig som har nån som tycker om mig. Och när bastum värms och alla går i omgångar och bastar, så skulle jag slippa gå ensam. Jag skulle ha någon som kan skrubba mig på ryggen med rotborsten, någon att svettas tillsammans med.
Där i skymningsmörkret myntade jag uttrycket långtidssingel. Alltså en som varit singel länge. Som långtidssjukskriven, långtidsvikariat, fast singel. Jag har flera vänner som är det också, och det gör nog det hela enklare. Fast det är klart, när folk börjar skaffa barn, bli sambos, tjäna pengar och köpa dyra tv-apparater tillsamams, då känns det ibland som att man ligger lite efter.
Då kan jag fundera på om det verkligen är på riktigt? Det de känner för varandra? Finns det? Letar jag efter något som inte finns? Har jag orimliga krav? Det enda jag egentligen begär är att bli kär, och att personen som är föremål för kärleken skall vilja besvara den. Hur går det till? Men så tänker jag på alla låttexter som finns, dikter om kärlek, böcker och filmer. Någon har ju skrivit detta, och nog måste det väl vara självupplevt? Jag vet inte om jag kommer att uppleva det som R och A verkar ha, man måste kanske vara en extra passionerad, känslig människa för att ha det, och det är ju inte jag. Men får jag bara uppleva hälften av vad de har så skulle jag vara lycklig.
Inte för att jag är olycklig. Tvärtom. Livet är på topp just nu. Jag känner mig oövervinnerlig, snygg och helt enkelt jävligt bra! (Om man får lov och säga så i jantesverige?) Men lycklig på ett annat sätt säkert. Att få somna och vakna upp brevid någon som man älskar, och som älskar en tillbaka. Att tycka om någon så man knappt vill vara ifrån varandra.

Fast det skrämmer mig också. Jag är så självständig så jag undrar hur jag nånsin ska kunna dela mitt liv med någon? Finns det plats för en karl i mitt liv? Nej, inte just nu, och så har jag väl gjort det just för att jag inte har nån. Skulle jag bli dödligt förälskad skulle jag ju göra plats för honom. Det skulle jag.

Nå väl. Det var några tankar som jag burit på några dar. Nu finns de här.

Ha det så gott och lycka till med kärleken!

Semester

Det känns ganska vuxet. Att säga att man har semester, och inte sommarlov. Jag har ju lov från skolan, men nu är jag ju även ledig från sommarjobbet. Och jag befinner mig i Anttis. En vecka har gått, en vecka kvar. Jag väntar på att molnen ska skingras så solen får gassa i fred så jag kan gå ut och finslipa min solbränna. Det blåser skönt så det är inga mygg eller andra flygfän heller.
Däremot verkar det som att det är fint i resten av landet för ingen är ju inne på msn. Jo, fyra, och om jag ska gå på min väderteori så är det trist väder i Göteborg, Södertälje och på Gotland. Men i Enköping skiner solen har jag hört.
Jag har inte så mycket att skriva egentligen, jag fördriver bara tid. I väntan på solen. Jag vet inte ens om nån läser det här? Jag ska installera en räknare så jag får se. Med risk för den bittra sanningen att jag har inte har några läsare. Det vore trist, fast å andra sidan så skriver jag ju för min egen skull och inte andras. Men, jag ska vara ärlig, om jag bara skrev för mig själv så skulle jag ju kunna nöja mig med en vanlig privat dagbok.

Kanske borde jag fortsätta på mitt dockhus?

Sommaren som gått

Apropå det som Kollo-F sa en dag:
- Tjejer från Norrland är inte lika tjejiga som Stockholms-tjejer.
Jag och Kollo-S som är från Skellefteå höll med, sen sa han att vi var lite butch. Vi skrattade.
Idag firade jag att min semster börjat genom att ta hem en fet kebabpizza från Professorn (ingen tjejpizza här inte) och till det en en öl, framför tv:n. Visserligen Allsång på Skansen, men ändå. Sen fortsatte jag kvällen med att bada badkar med tända ljus (ja, det är tjejigt) och fila fötterna.

Min sommar har hittills varit alldeles fantastiskt kul. Det tråkiga har jag redan förträngt. Att jobba på kollo med dessa härliga människor har varit så kul.
Jag trodde för ett tag sen att det livet vi levde på gymnasiet aldrig skulle få upplevas igen. Slut på att skratta så man får ont i magen, slut på interna skämt som egentligen inte ens är roliga. Jag hade förberett mig på vuxenlivet. Men poff! Ett kollojobb med jämnåriga mer eller mindre galna människor har lockat fram gamla Marika. Alma - galen, glad och lycklig har kikat fram igen. Det är så skönt! Jag lever! Jag förtjänar såååå en bra sommar. Ja, det gör jag. Tack.
Vi har inte bara svamlat. Vi har jobbat också. Det har varit.. en prövning. Någon sa att om man klarar att jobba på kollo, då klarar man allt. Och så är det nog, iallafall allt som har med barn att göra. En vecka var vi till vårdcentralen eller sjukhuset varje dag. Varje dag. Fattar ni? Gråtande barn, för att de vill hem eller för att de har ont. Jag har fått träna mig på att trösta och vara öm och moderlig, det har varit bra och det har nog gått ganska bra. De andra upplever mig nog inte lika hård som jag känner mig ibland.
Barn: Aaaaj, det svider i mitt sår där kaninen har klöst mig!
Jag: Ja, jag vet. Titta här: (visar mina såriga armar). Det går över.

Men nu är jag iallafall ledig ett tag. Sen ska några av oss kampera ihop en vecka till i augusti. Idag har det känts konstigt att vara ensam. Jag har haft folk omkring mig dygnet runt mer eller mindre i snart fem veckor. Det ska bli konstigt att sova ensam i ett rum. Det var svårt att laga mat till en person när man är van att göra det till femtio. Det är skönt att få duscha hur länge man vill, inte fundera på om varmvattnet räcker, om brandlarmet ska gå eller om man behövs nånstans.

Nu ska jag sova. Och jag kommer inte att bli väckt av någon av våra specialiteter som tex: Kastruller, vattenpistoler, falsksång, musik... med mera...

Ha det gott!

Har du bröd?