Jag kan fortfarande inte formulera mig. Sedan i lördags har jag inte läst eller hört desto med om attacken, dådet, vad vi ska kalla det. Jag har fortsatt leva mitt lilla lugna liv här hemma, för det där, det är ju så långt borta, fast egentligen är det ju så nära. I dagens Haparandablad blev jag påmind igen, en länk på Facebook förde mig vidare till aftonbladet och så vidare och så vidare. Detaljerade berättelser om allt, planerandet av dådet, skjutningen på ön, räddningen, gripandet... Splittrade familjer, vänner förlorade för evigt, och säkerligen ett minne för livet som alla helst hade velat vara utan.
Samtidigt, så sker sånt här hela tiden, i de krig som pågår i den här sjuka världen. Och en del kritiserar medierna och konsumenterna för att de/man/vi bara bryr oss nu för att det händer i Norge, menar att de/man/vi inte bryr oss om övriga katastrofer i världen. Jag läste nånstans att samma dag som det här hände, så hände det något med en buss i Kina och alla dog, typ. Personen som skrev detta menade att det skriver tidningarna inget om.
Men alltså. Jag tror inte att kineserna lägger så stor vikt vid norge-händelsen, för dem är nog busshändelsen viktigare och mer omskakande, för Norge ligger ju lika långt bort från Kina som Kina ligger från Norge, och Sverige.
Hemska saker händer varje dag. Världen skulle inte fungera om alla blev lika berörda av alla händelser. Folk skulle ju inte orka gå till jobbet eller laga mat för att sorgen för alla hemskheter skulle vara för stor.
Så kanske har jag formulerat mig nu: Sörj å norska befolkningens vägnar, vårt grannland i väst. Sörj för att din cykel blev stulen eller för att semestern är över. Sörj det du vill sörja, men sörj inte för att det förväntas av dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar