Det är på egen risk man ger en utvärdering till sina elever. Det är på egen risk man säger "Var ärliga!". Man gör ju en utvärdering för att man vill förbättras. Och det vill jag ju. Likväl är det ju jobbigt att känna sig otillräcklig, att man borde varit tydligare, att man man borde tänkt ett steg extra, att man borde gjort på ett annat sätt. Och trots många, många, många fina kommentarer och nöjda elever, så är det de andra som håller sig fast. Men kanske är det bra. Kanske är det just de hårdaste kommentarerna som gör att man utvecklas. Som faktiskt gör utvärderingen värd någonting. För vad kan jag utveckla om alla säger att allt är bra och jag redan gjort det bästa jag kunde? Vem hjälper mig vidare då?
Trots det så har jag lite ont i magen. Men mest är det för en elev som fick ett lägre betyg än han förtjänade helt enkelt pga jag missbedömt, eller faktiskt inte sett vad han kan, och sedan inte hann ändra betyget för det är så fucking jävla mycket att göra innan jul och det enda man vill är att gå hem. Och så är det otillräckligheten. Och det att man inte lyckas motivera skolkisarna att komma på lektionen...
Och det är synd om dem för att de måste vara mina försökskaniner. För att jag aldrig haft högstadiet förut och måste testa min väg fram. De flesta förstår ju det, men jag kan inte längre skylla mina misstag på att jag är ny. För då kommer det att bli just det, en ursäkt. Det blir fel då.
Det är inte lätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar