Jag är lat. Det är sanningen. Jag skulle ut och ta nästa pass inför Vår Ruset, alltså jogga 4 min, gå 2, fyra gånger. Jag gjorde en gång, sen kom jag till ett vägskäl och kunde inte välja vilken jag skulle ta och hade ingen aning om vart jag skulle komma vilken jag än valde. Så då slutar jag springa och börjar gå istället. För att det var lite jobbigt för det blev uppförsbacke. För att jag inte kunde välja väg. Så jäääävla dåliga ursäkter! Det vore en sak om det var så att jag inte orkade konditionsmässigt, men nä, jag hade orkat, men jag ides inte. Jag valde att vara lat istället för flitig. Och hur känns det nu då? Då var ju det passet till intet. Imorgon blir det cykling och på tisdag åker jag ju till Prag och där blir det nog inte mycket springande. Säkert mycket gående, men inte springande.
Jag ska nog hålla mina joggingpass hemma i Stora Skuggan istället, för där kan jag varenda stig och varenda uppförsbacke. Där känner jag hundarna och Chicko kan springa lös.
Det positiva är att jag sprang 4 minuter utan att det var särskilt jobbigt. Detta ska då jämföras med att jag på mitt första pass nästan dog efter två och en halv minut. Och i söndags sprang jag 7 minuter utan paus. Så så jävla dålig är jag kanske inte. Och så kan vi ha i beaktande att det är söndag och klockan är 8.50. Jag har varit vaken sen halv sju och dagens motion är redan avklarad så jag med ro i kroppen kan ta mig an dagens plugg.
Jag är nog ganska bra ändå. Men lite lat ibland.
1 kommentar:
Inte är du lat. Beslutsvånda har du alltid haft:)
Skicka en kommentar