En sällsynt morgon

I morse hände en grej som inte händer så ofta. Jag försov mig.

Så här gick det till:
Klockan ringde 06.00, jag klev upp ur sängen, tog ett steg till skrivbordet och tryckte på vad jag trodde var snoozeknappen, tar med telefonen till nattygsbordet och lägger mig igen. Ser att telefonen säger "Vill du starta telefonen för samtal?" Nej, tänker jag, bara snooza, trycker jag ja så kommer snoozen att slå av och telefonen på, det gör jag varje morgon. Jag trycker nej, och tänker att jag måste komma ihåg att kolla så att snoozet inte stänger av sig. Somnar.
Vaknar 06.57. Inser fakta. För att jag ska vara på plats i tid så brukar jag gå hemifrån mellan fem och tio över sju. Om ca 10 minunter bör jag alltså vara på väg. Panik.

Så här löste jag det hela:
Gav katten mat, det måste man. Fixade kaffe, det måste man, hällde det i min eminenta GeBlod-termosmugg. Bredde en macka och tog från kylen en som var fördig från igår (ett mellis som jag inte åt). Klädde på mig, trampade nästan ihjäl katten, sminkade mig och fixade håret. Tömde kattlådan. Kollade när bussen gick. Sa till Vanilla att jag inte hinner gå ut men henne. Vid det här laget var klockan var 07.15. Bussen går 20 över. Jag tar min frukost, säger hej då till djuren och sticker ner till bussen.

Så här gick det sen:
Jag är inne i musiksalen exakt kl 08.07. Sju minuter sen. Dock börjar inte min lektion förrän 8.40, så det var lungt. Jag hann i lugn och ro (?) planera vad jag skulle göra med treorna och hur jag skulle presentera bluesen för femmorna som inte är så lättroade.

Man kan vara ganska snabb när man måste.

Sanningen om våfflorna

Jag ska bekänna en sak som några vet, andra inte.
När jag äter våfflor, så blir det snarare grädde med våfflor och sylt än våfflor med grädde och sylt. Det är så jävla gott, och den laktosfria grädden är enastående. Av den vanliga får jag ont i huvudet (och magen nu för tiden) och jag äter bara lite mer än lite.
Men jag har att brås på, både genetiskt, och miljöbetingat. Pappa äääälskar grädde(genetiskt), och Gunnar ääääälskar grädde (miljöbetingat).

Ajöss!

Jag är så jävla bra!

Fick ett himla trevlig sms idag, från J:
"Ett B fick vi för vårat, citat: ´självständiga arbete´. Bra jobbat Marika!"

Oho, oho! Oh yeah! Oh yeah! Faaan vad bra jag är! (Jag följer ett råd jag fick att ge mig själv cred när jag är duktig och strunta i att vara arg och besviken när jag inte är det). Kolla, kolla, inte för att jag på något sätt vill skryta, men jag är allvarligt talat imponerad av min plugginsats förra terminen. Resultaten blev följande: moment 1, om läs-och skrivinlärning, betyg A. Moment 2, om skönlitteratur i skolan, betyg C. Moment 3, om läs-och skrivsvårigheter, betyg C. Moment 4, projektarbete, betyg B. Låt mig då tillägga att jag även har jobbat. Gud, det är verkligen så att jag gör mer och bättre saker ju mer jag har att göra. Men alltså, så sitter jag och säger att jag inte vill plugga långsammare för att jag inte hinner göra mitt bästa... Shit, vad störd jag är. Det jag ändå gör räcker ju definitivt tillräckligt. Jag har ju som sagt aldrig varit nån toppbetygselev.
Borde kanske hoppa på en kurs till egentligen. Matematik för yngre åldrar II, till exempel. Egentligen. Nä, det ska jag inte. Jag ska njuta av livet.

Hur nu det ska gå till. I kväll till exempel njuter jag inte av min ledighet.
Vad ska jag göra? Jag kommer ju att sitta här framför datorn tills Alex kommer hem, om tre timmar, sen kanske vi ser en film. Och bara för att det är fredag så kommer jag ju att somna klockan tio...

Just ja, jag har ju längtat efter att spela piano, har ju lånat nya pianoböcker från biblioteket. Dags att checka in dem kanske...

Och ja. Man får tycka att man är bra. Det får man... Jag tycker verkligen det. Och det gäller inte bara mig själv. =)

Carbonarans förvandling

I förrgår lagade jag pasta carbonara, två portioner. Den ena åt jag upp tillsammans med några strån ekologisk spaghetti och den andra tänkte jag spara till ett senare tillfälle. Det tillfället var idag, till middag. Jag kokade lite ny pasta och värmde carbonaran i micron. Medan den snurrade och sprätte där inne så tänkte jag på hur gott min syster och hennes äkta hälft tycker det är med uppvärmd carbonara och så tänkte jag på att det var sån tur för mig att jag får äta det. Det sprättar hejvilt inne i micron så jag avslutar uppvärmningen innan den hinner plinga.
Men då har det hänt nåt. Det som var ost- och skinksås har efter två dagar i kylen och en och en halv minut i micron förvandlats till ägg- och baconsås/stanning.
Äggen har liksom stannat under tiden i micron. Det var en helt ny upplevelse för mig. Nåväl. Jag åt, och det gick bra, och nu är jag mätt och belåten. Nu avslutar jag den delikata måltiden med en kopp kaffe.

...jag kan ändå inte sluta tänkta på hur gott det vore med nygräddade våfflor, hallonsylt och (laktosfri) grädde. Och kaffe. Hoja.

Tre helt olika grejer

Grej 1: Jag har känt mig lite konstig på sistone, stundtals, lite hänging, tung, tråkig. Det här är inget som min omgivning kan märka, för det kommer till mig när jag är ensam. I sällskap av andra är jag normal, jag funkar så automatiskt. Det är bra, tycker jag.
Min morgon började med att Vanilla behövde gå ut, och i min morgonplanering ingår inte att gå ut med hundarna (eftersom Alex är hemma på förmiddagen och fixar det), så det blev jävligt stressigt. Förutom detta så roade Chicko sig med att sticka iväg och skälla på en stackars hund i grannskapet som också var ute och morgonkissade. Vanilla följde hennes exempel. Jag skämdes. Jag var arg, och jag var stressad. Jag skyndar mig att slänga in dem i lägenheten igen, går fort ner mot bussen, inser att jag glömt mitt sl-kort. Missar bussen. När jag väl kommer till tunnelbanan känner jag bara hur jävla arg jag är. Jag sitter typ där och utstrålar ilska, och alla som känner mig till och med bara lite, vet att det inte riktigt är mitt normaltillstånd, tackar för det. Jag jobbar, det går bra, men jag får veta att jag inte får ha mina utmanande ettor i halvklass, det går inte att få in i schemat. Jag poängterade att de verkligen måste tänka på att inte göra för stora musikgrupper till nästa läsår.
Nå väl. Lunchade med goda vännen Fia, pratade av mig lite, var liiiite arg (inte på henne förstås), blev lugn.
Pluggade. Ofokuserad. Blä, trist tråkigt, en stund. Sen gick det bra och jag tog igen allt jag inte gjort tidigare. Extra cred till mig för jag är bra! =)
Åkte till goda vännen Robert, spelade spel och pratade om livet, och nu känns allt fint.

Fan alltså. Att jag inte bara förstår ibland att jag måste öppna käften och prata med nån. Jag är ingen superkvinna, jag måste visst prata ibland. Som alla andra, man kan inte bara gå omkring och bara inte säga nåt.
Jag är typ flera kilo lättare i sinnet och det är inte ens några speciellt allvarliga saker jag delat med mig av, inte alls. Smågrejer bara.
Och jag som har så många fina vänner att prata med, så gör jag inte det. Jag ska försöka skärpa mig. Tack!

Grej 2: Idag såg jag en tjej iklädd bla nylonstrumpbyxor och värsta pälsmössan, sån som mommo har i garderoben och plockar fram när det närmar sig -25 strecket på termometern. Denna kombination förstår jag lika lite som ballerinaskor och Canada Goose-jacka, samtidigt. Om man kan ha nylonstrumpbyxor då är det inte så kallt att man behöver karvalakki, om man kan ha ballerinaskor så är det inte så kallt och snöigt att man behöver en sån tjock jacka. Man går inte heller omkring i bikini och vinterstövlar på sommaren. För det är opraktiskt. Precis lika opraktiskt som ovastående.

Grej 3: En helt annan sak är att idag har jag ont i halsen, kanske för att fröken Jag-blir-aldrig-sjuk satt i drag hela lördagkvällen, i en klänning lika kortärmad som en väst (ä ru me?!). Ännu en ointelligent sak jag gjorde den kvällen. Haha!

En vikaries meningslösa tid (och lite annat)

Idag har jag vikarierat på fritids. Det är ganska tråkigt. Först gick jag omkring en timme och försökte se viktig och upptagen ut, det gick så där. Sen kikade jag in i legorummet men fann konstigt nog ingen inspiration till att bygga något, så tillslut hamnade jag i hobbyrummet där jag började på en pärlplatta föreställande en rosa kamel på grönt gräs. Satt där och småpratade med killarna, det var trevligt. Sen blev jag less på det och tänkte att jag kanske skulle försöka göra nån nytta. Men det fanns ingen nytta att göra, trots att vi var kort om personal. Ungarna var ganska snälla. Sen stod jag i hallen och såg trevlig ut när mammor och pappor kom och hämtade sina barn.
Men lite rikare blev jag på det hela.

Så har jag varit på ett pass Bodybalance, det är verkligen balans för både kropp och själv. Lite långtråkigt i bland, och jag får alltid ont i knäna. Man balanserar och sträcker och tränar. Och det bästa av allt, det är avslappningen på slutet. Fan vad skönt det är. Jag skulle vilja göra det varje dag. Fast det är lite jobbigt när hon säger "...och så låter ni tankarna bara fara iväg..." eller nåt liknande. Precis innan hon säger det så ligger man där i nåt slags meditativt tillstånd och tänker på ingenting, så vad händer när hon säger att man inte ska tänka på nånting, jo men man börjar tänka! Så måste man fokusera på att inte tänka. Så jävla onödigt.
Jag känner mig alltid lite längre när jag kommer därifrån, som att jag rätats ut några centimeter, till min rätta kroppslängd. Undra om det kan vara så?

I morgon ska jag ta tag i mina studier på riktigt. Ajö.

När fasaden rämnar

Jag blir arg när folk tror att jag är fröken Duktig jämt, och jag blir arg när jag inte klarar av att vara det. Hur ska jag ha det egentligen?