Kreativitetspoäng

Den här helgen har jag spelat ganska mycket piano. Jag håller fortfarande fast vid att det är det bästa jag har köpt i hela mitt liv. Definitivt välanvänt. I helgen har jag huvudsakligen övat på att läsa noter. Jag är bra på det när det handlar om att läsa en notrad, men när det kommer till att läsa flera på en gång eller hela ackord så blir det svårare. Men jag inser verkligen hur fort man lär sig när man väl börjar öva. Jag har roat mig med "Julens önskesångbok", stor röd fantastisk julsångbok med både notarrangemang och ackordsnalys. Bland annat beslöt jag mig för att lära mig arret på "Önskelistan" (förenklad Schuberts militärmarsh), det gick ganska bra. Jag är mycket nöjd med min insats. Eftersom det är ett elpiano jag har införskaffat så roar jag mig ibland med att spela psalmer med orgelljud eller andra sånger med roliga ljud. Ibland händer det att jag fnissar lite för mig själv också, när det är extra kul.

Jag har inte pluggat alls. Däremot har jag brutit ner målen i musik och skrivit dem i två varianter. Ett så att de är mer lättöverskådliga för mig, och ett så att eleverna kan förstå dem.

Jag känner mig utvilad och peppad inför den kommande veckan. Detta ska hända:
- i morgon: möte med en klasskompis som jag ska göra projektet med. Lämna blod om jag hinner. Allpersonalmöte på jobbet, inkl. julbord.
- Teater på onsdag
- Lucia hela fredagen lång
- Hälsa på pappa och farmor på lördag
- Fett med party på lördag kväll
Utöver det ska jag sysselsätta mig med projektet i massor har jag tänkt. Vara lite extra på praktik i samband med det. Försöka läsa lite litteratur och gärna inhandla de sista julklapparna.

Nu verkar det bli dags att sova.

Sova, sova, sova

Halv elva. 10.30. Jag har sovit till halv elva.
Till saken hör att jag somnade framför tv:n igår, klockan elva. ca. 23.00.
Jag har faktiskt ingen ångest för det. Däremot känner jag mig lite full, alternativt bakis. Kan inte riktigt fokusera blicken på en gång, kroppen känns fettig, rösten skrapig.
Men jag är varken full eller bakis. Jag har bara sovit för mycket. Dessa symptom får man ju även om man sovit för lite. Intressant.

Nu ska jag äta frukost. Sen får vi se vad dagen bär med sig i sitt sköte.
Kanske lite plugg?

Bara vara

Ibland är jag faktiskt nöjd med att bara vara. I dag känns som en sån dag. Jag känner mig (än så länge) helt nöjd med att bara vara här ensam hemma hela kvällen. Jag tror det är för att jag kom på en grej. Jag hade fått för mig att ledighet och avkoppling = titta på tv/film.
Det är det för mig i viss mån. Men avkoppling är även att spela piano, pyssla med bloggen, städa och som i kväll: pyssla vidare med lite julklappar.
Förra gången jag var ensam hemma ledig så gick det ju si sådär, då beslutade jag mig för att se på en film, bara för att. Och köpa godis till, bara för att. Jag var egentligen inte sugen på vare sig film eller godis.

Det var dagens insikt.

Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Förra veckan fick jag en idé för att underlätta undervisningen i musiksalen. Jag kontaktade datateknikern som hänvisade mig vidare till vaktis. Jag skickade ett mail, och när jag kom till skolan igår så satt han vid datorn i musiksalen och fifflade. Kopplade ihop grejer så jag kan köra musik från datorn direkt ut i PA-anläggningen. Det är fantastiskt! Youtube, sök, play. Weehooo! Detta nyttjades fyra gånger igår.
1. Under femmornas musikkryss. De låtar jag inte kunde spela och sjunga själv spelade jag upp därifrån.
2. Med fyrorna och femmorna när vi hittade pulsen i kroppen.
3. Med desamma när vi avslutade lektionerna med dansstopp.
4. På luciaövningen när vi sjöng "Tomten jag vill ha en riktig jul" och inte kom på hur det skulle vara på ett ställe i vers 2. Då spelade jag upp den på youtube, vi lyssnade några gånger, sjöng med några gånger och återgick sedan till vårt fantastiska färdiginspelade komp (Ja! Det är bra som fan!). Sen kunde vi den!

Våran datatekniker och ovan nämnda vaktis är verkligen skitbra. De gör allt man ber dem, och de gör det med nöje. Underbara människor. Jag vore körd som musiklärare utan dem. Nästan.

Grupper av olika slag

Idag är det fredag så jag har ju jobbat.
Det började mycket trevligt med att luciatåget skulle ställa upp sig i matsalen så de vet var de ska stå och hur de ska gå. De flesta sprang dit direkt, istället för att gå till matsalen som vi sagt, så två tjejer kom och hämtade mig.
När vi kommer till matsalen så har de ställt upp sig på scenen, med lucia i mitten, tärnorna omkring och tomtarna sittandes på kanten. Precis som vanligt, som jag tänkt. Där stod de och sjöng "Natten går..." jättehögt och tydligt. Det var himla roligt! Ibland överraskar de verkligen, de små liven.

Sen hade jag femmorna, sista lektionen innan jul. De överraskade också genom att vara helt jävla skitjobbiga. Inte alla, förstås. Men några. Och det räcker för att det ska störa alla. Jag hade tänkt att vi skulle ha så mysigt med tända ljus och ett julmusikkryss. Men ack, omysigare försök till mysighet har jag aldrig upplevt.
Nästa termin (om jag får fortsätta), då jävlar. Då är det "intet leende förrän påsk". Evetuellt pingst om det vill sig illa. Det får vi sannerligen inte hoppas. Det är jävligt trist att vara arg och sträng.

Resten av dagen blev helt extremt bra, treorna är alltid bra. Fyrorna var skitbra idag (för att vara de), och det extra luciarepet gick också fantastiskt!
Härligt!

Teatern igår var skitrolig. Jag är sååå glad att jag bestämde mig för att vara med. Jag hade ångrat mig mycket annars, sen när jag fått se det färdiga reultatet.
Igår var vi iallafall på golvet för första gången. Himla trevlig grupp. Bra gruppklimat. Bra ledare, bra övningar. Hon har verkligen tänkt igenom allt. Och jag lär mig om teaterledarskap samtidigt. Jag vill kanske jobba med det sen? Alltså, det kanske är på en kulturskola jag hör hemma? Men språkutveckling är ju också så kul!
I morse när klockan ringde så höll jag på att drömma nåt om gruppdynamik i teatergruppen (vi övade lite sånt i går) så när jag snoozade var jag liksom kvar i drömmen lite, men ändå klarvaken. Jag började fundera på hurdan gruppdynamik vi har, vem eller vilka som tar ledarroller och sånt. Medan jag funderade på det så somnade jag om såklart. När klockan ringde igen upprepade jag samma procedur. Eftersom jag somnade så kom jag inte fram till så mycket.

Hej då!

En ond dag (men ganska bra ändå)

Dagen började med att jag brände pannan på locktången (använder den för att luggen inte ska stå rakt upp). Det var iallafall inte så skönt. Sen gick jag till bussen, när jag nästan var framme hörde jag den gasa så jag började kuta. Helt i onödan för som vanligt var jag ute i god tid, den buss jag hört skulle bara till Universitetet, och längre än så skulle ju jag. Sen frös jag i ca 4 minuter innan bussen kom. Det har varit svinigt jävla kallt idag.

Sedan var jag på en mycket, mycket bra föreläsning av Magnus Blixt om läraryrket. Han berättade i princip det man behöver veta men som inte ingår i lärarutbildningen. Han har bla skrivit en bok som heter "Välkommen till verkligheten". Jag tror jag ska införskaffa den, verkar mycket bra. Han började med att upplysa om oss att man räknat ut att om man skulle lära sig allt en lärare behöver kunna innan de går ut och jobbar så skulle lärarutbildningen ta 14-15 år. Nu går vi ju bara 3,5 och sen får vi lära oss mer allt eftersom. Det vi får på de tre och ett halvt åren är ju iallafall en bra grund (fem år för åk 6-gymnasielärare).

Efter denna fantastiska föreläsning underhöll jag mig på stadsbiblioteket en stund, sedan hade jag tid på Naprapathögskolans Elevklinik (billigt och bra, 120 kr för studerande). Fixade tid där igår eftersom jag haft mongohuvudvärk i två dygn. Idag var den naturligvis borta eftersom jag skulle behandla den. Så är det ju alltid. Väl där började jag inse att mina äggstockar jävlades med mig. De gör det ibland. Det gör väldigt, väldigt ont. Succesivt. Man känner att det är på gång och sen trappas det upp och har man tur så hinner man hem innan det blir allt för jävligt. Det gjorde jag idag. Men, vi har ju tetaer ikväll. Första gången i en lokal där vi faktiskt kan göra något. Börja leka. Utan mig skulle vi inte komma in där för jag har nyckeln. Jag visste inte om jag skulle kunna gå.
Det kan jag. Jag har kurerat mig med två huttar finsk sprit, Minttu. Smakar skit trots att det är smaksatt med mint. Men, sprit är det enda som hjälper mot denna åkomma. Inte för att jag vill uppmana skåpsuperi men i det här fallet hjälper det faktiskt oftast. Lite alkis kände jag mig dock när jag tog fram flaskan och snapsglaset, och serverade mig på diskbänken.

Jag tänker ta bussen ner till tunnelbanan för äggstockarna är gladare ju mindre jag rör på mig. Den går om en kvart, så hej svejs! Hoppas eran dag varit mindre smärtsam än min. =)

Kramar från ett annat perspektiv

Klockan är ett, det är onsdag, det är självstudiedag. Jag har:
- sovit till tio
- ätit frukost och tittat på slutet av Topmodell
- promenerat med hundarna
- diskat.

Inte riktigt som planerat fast ändå lite.
När jag stod och diskade började jag tänka på det här med kramar. Jag kan nästan tycka att det kramas så mycket att det missbrukas ibland. Man kramas hej och man kramas hej då, både med bekanta och obekanta. Det är nästan så att man kramas mer med folk man känner mindre. Jag kramar tillexempel så gott som aldrig Alex. Hur skulle det se ut? Hej, nu är jag hemma (kram). Nu går jag till tvättstugan (kram).

När jag var 19 och var med i teaterprojektet "Framtidslandet" via Norrbottensteatern och en massa lokalteatrar i Norrbotten blev jag alldeles överrumplad av denna kroppskontakt. På första träffen skulle vi börja krama varandra. Det var alltså en teaterövning. Det var väldigt, väldigt jobbigt. Verkligen. Krama främmande människor. Jag tyckte till och med att det var lite obehagligt, men jag gjorde ju det ändå förstås.
Sedan, på Hampnäs, efter två månader blev det höstlov, många skulle åka bort den veckan. Vi hade bott och pluggat ihop i (endast) två månader och plötsligt skulle de börja kramas för att säga hej då.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt, och jobbigt och försökte smita därifrån. Det lyckades inte. När jag sa "Hej då" och sträckte upp handen och vinkade lite i farten blev jag stoppad och överfallen av klassakamrater som skulle kramas hej då. Här började jag tro att jag hade problem med kroppskontakt. Riktigt så är det inte. men jag är dålig, mycket dålig på att ta initiativ till kroppskontakt av vilket slag det är må vara.

I Stockholm kramas det mer än någon annanstans känns det som. Ibland tycker jag att det är jobbigt. Det blir jobbigt för att jag vet inte när man ska kramas och när man inte ska det. Vem man ska krama och vem man inte ska krama. Vissa kramar man hej men inte hej då, andra inte alls, endel både och.

Och som sagt, det känns som att det missbrukas. Jag kan tycka att alla de kramar som inte är riktigt genuina är onödiga. Och man känner ju när en kram är "nu kramar jag dig för att jag verkligen tycker om dig och det var längesedan vi träffades" eller "nu kramar jag dig för att man ska kramas när man träffas". Jag ger tyvärr ofta de sistnämnda. Ger är fel ord, besvarar är mer rätt.

Genuina kramar:
- min syster när vi inte träffats på länge
- min moster I när vi inte träffats på länge
- Mikas, alltid
- R när han plötsligt från ingenstans får för sig att krama mig
- elever som kramar mig, för man vet att de gör det för att de vill, det är äkta uppskattning.

Övriga i min familj kramar jag mest för att man ska, men det känns sällan naturligt. Det är konstigt. Men det har väl att göra med att vi inte kramats så mycket under min uppväxt. Det är klart man präglas. Min ovan nämnde moster I kramade alltid en jääääättemycket hårt och länge, och det var såååå jobbigt när man var liten. Nu tycker jag inte det längre. Nu uppskattar jag det mycket.

Det är kanske dumt att mig att skriva om det här här, nu kanske jag inte får några kramar alls? Det vill jag inte heller! Fortsätt kramas! Jag behöver tränas. Tror jag.

Nu ska jag försöka läsa lite, hitta forskning som säger att musik är språkutvecklande.