Baciller på tuben

Jag vill skriva här oftare än jag gör, och jag kommer på så bra saker jag kan skriva om när jag lever mitt liv, men sen, när jag ska skriva, så minns jag ju inte vad jag tänkte skriva om.
En sak minns jag.
Jag blir inte så lätt äcklad av saker och ting. Maskar och larver är en sak (två) och sen är det lite andra allmänt äckliga saker. Och till sist:

Man sitter på tunnelbanan på väg någonstans, lite lagom reseavslappnad. Så sitter det någon mitt emot en och nyser, rätt i handen. Atjoo, atjoo, och håller handen för munnen, utan vante. Så att bacillerna fastnar där, och sen när de tar tag i stången för att gå ut ur tåget, så fastnar alla bacillerna där. Och så vips! Så fick man själv en förkylning till! Bläääääää!!!
Varför inte bara nysa i jackärmen?! Så bacillerna fastar i tyget och dör.

Sen har jag även tänkt på min titel på bloggen "Tyst tänkta tankar", jag blev lite nöjd över mig själv här om dagen när jag kom på hur bra den var, för att den var sann. Jag har på senaste tiden blivit extra mycket anklagad för att jag inte berättar något för mina vänner.
Min familj kan ju intyga att jag varit sån hela livet, min syster berättar allt, jag berättar inget. Fråga mamma. Men det beror ju på att jag inte har så stort behov av att ventilera mig åt många personer. En del har det, andra inte.
Jag pratar ju när jag känner att jag vill och behöver prata.

Jag har också lärt känna en ny del av mig själv på senaste tiden, nämligen den pratiga Marika. Den som driver ett samtal framåt, bjuder på sig själv och skämtar. Det är intressant att prova den här rollen, även om jag tvivlar på att jag skulle orka med den i längden, eftersom jag ger mer av mig själv än jag är van vid och har behov av.
Man skulle kunna säga att det är motsatsen till det jag nyss skrev, om att jag inte pratar. Men det handlar om olika slags prat vill jag bara poängtera.

Det är hemskt trevligt att ha en egen blogg, för jag får skriva så mycket jag bara vill om mig själv, om jag vill! =)
Vilket nog också är en anledning till att jag inte behöver prata så mycket, för jag skriver istället.

Nu ska jag ta med Chicko ut på en cykeltur!

Då och nu

Hej, jag heter Marika. Jag är 23 år, singel och kokar köttsoppa idag för första gången i mitt liv.
Jag börjar fundera på att göra något åt mitt singeltillstånd, men jag har liksom ingen lust att anstränga mig. Det är det som är problemet. Hade jag det så skulle det väl inte vara nåt större problem.

Jag har nyss läste lite i min blogg som jag har, eller snarare hade, på Lunarstorm. Så gammal jag är, jag sa hela namnet, inte Lunar. Jag gick in där för att ta bort den, men då kom jag på att jag massor skrivet i bloggen där. Det kan jag inte bara kasta iväg. Det måste sparas. Jag skrev verkligen bra på den tiden. När jag var 18 tycket jag att jag var gammal. Det tycker jag inte länge att jag var då. Det tycker jag inte heller att jag är nu. Men snart blir jag 24, och det är ganska vuxet. Man ska egentligen vara förlovad vid det här laget. Det är jag inte heller. Men jag lever ett lungt, tryggt och stadgat samboliv med Alex. Trots det så är det ju nåt som saknas...
I min Lunar-blogg var jag väldigt utelämnande, jag är inte det lika mycket nå mer. Jag var det i våras också. Jag vet inte vad som har hänt. Är jag rädd för att blotta mina innersta känslor? Det vet jag inte, det tror jag inte...

I kväll ska jag på Power Yoga. Det ska bli oerhört spännande. Nu borde jag gå ut med Chicko faktsikt. Innan det blir mörkt. Jag gör nog det nu.

Hejs!

Marika: 223 år

Enligt några mycket tillförlitliga tester på Facebook så är jag egentligen född på 1800-talet, och min egentliga ålder är 55. Annan fakta är att jag tar med mig en plastpåse hemifrån när jag går och handlar. Det handlar dock inte om snålhet, utan om miljö-omtanke. Plus att vi har mer plastkassar hemma än vi hinner använda till våra sopor. Annars skulle det kunna läggas till på min "jag-är-pensionär"-lista.
I morgon ska vi låna pappas bil och fara och storhandla. Kanske nåt att lägga till på listan? Vi ska köpa en megabal med toapapper och många kilo hundmat hade vi tänkt, eftersom vi snart får tillökning i familjen av en bedårande byracka till.
Trots att jag, som jag nämnde tidigare, planerar mitt liv i jag-form, så är det väldigt trevligt att säga "vi ska".

Idag har jag fixat bromsarna på min cykel helt själv. Det var inte svårt, det var kul och jag blev jättesmutsig på fingrarna, så smutsig att jag fick tvätta med YES. En bra kvinna reder sig själv!

Jag håller på att renskriva mitt släktträd, det är ett projekt som heter duga må jag säga. Jag har kommit fram till att mommo och moffa är fjärdekusiner, inte ovanligt i Tronedalen. De är även släkt på annat sätt i nionde led. Mycket intressant.
När det är klart ska jag nog kartlägga min nu levande släkt så långt jag kan tror jag. Det är ju trevligt att veta vilka som lever också, de jag skriver om nu är ju döda hela högen, utom just mommo och moffa. Det finns anor ända bak till 1300-talet. Coolt!

Hej då!

LHS + SU = sant

Jag går inte längre på Lärarhögskolan i Stockholm, jag är numera universitetsstuderande på Stockholms Universistet, tillsammans med 52 000 andra. Så unik man känner sig. Ja, LHS har gått ihop med Sthlms Universitet. Jag ska inte säga varken bu eller bä, det blir säkert bra. De vet nog vad de gör, även om man kan fundera och tycka. Det som är positvit är att jag då tillhör SU:s kår, och därmeds SU:s kårliv och studentliv. Det betyder att jag kan vara med när de hittar på roliga saker. Till exempel kan jag vara med i deras teaterförening, så det ska jag ta tag i nu.

Det är väldigt länge sedan jag uppdaterade. Jag vet inte om det beror på att jag inte haft några speciella tankar att skriva om, eller om jag bara inte haft tid. Jag har haft VFU i fem veckor innan jul. Det var väldigt kul, och det känns bra att vara sysselsatt hela dagarna. Nu kommer två veckor med för lite lektioner igen. Sen börjar ny kurs och då blir det nog andra bullar! (Tantuttryck).

Det har varit jullov så jag har varit hemma, och magsjuk. Väldigt kul. Nej. Så har jag och Chicko hälsat på Julia, det var mycket trevligt.

Ikväll är jag ensam hemma. Alex anländer från Skåne-land i morgon kväll. Det ska bli trevligt att fortsätta bo med henne. Jag har bra känslor för detta kommande år. Det viktiga är för mig att vara sysselsatt, så är det.

Jag har under den senaste veckan funderat på mitt singeltillstånd. Det är absolut inget jag vantrivs med, i så fall skulle jag nog anstränga mig mer för att göra något åt det. Däremot har jag funderat på varför jag inte bryr mig om att göra nåt åt det. Jag har kommit fram till följande: Jag är en mycket stark person med klara mål och planer i livet. Jag tror att jag är rädd för att det ska komma någon emellan som förhindrar mig att geomföra mina planer. Tex känner jag i hela min själ att jag hör hemma i Pajala kommun. Det är dit jag vill flytta när jag är klar här, om två år. Det är där jag kan ådstakomma något som jag upplever som vettigt. Tänk om jag träffar en karl som känner samma sak för tex Stockholm? Hur ska det gå? När jag tänker på min framtid så ser jag mig ensam. Jag flyttar, börja jobba, skaffar en fin(are) bil och ett hus. Med mig själv. Me, myself and I.
Det är lite dumt, för jag låser mig själv. Jag kanske träffar nån här som också vill bo och leva i Pajala? Det kan man ju inte veta. Men jag är nog hemskt rädd att det inte ska vara så. Nå, det känns skönt att ha kommit på detta, så vet jag vad jag kan arbeta utifrån. Ja, jag får väl börja leta efter nyckeln att låsa upp med...

Lappis burning, lappis burning, pour water, pour water!

Jag kommer gåendes från tunnenbanan, hör en siren, den passerar mig, polisen. Usch, det kändes obehagligt tänker jag och funderar på vad den har i Stora Skuggan att göra. Där bor ju nästan ingen. Sen kommer ambulansen, kör i vårt område. Då känns det riktigt obehagligt. Kanske nån gamling som kolat? Så synd. Fortsätter upp för trapporna, känner röklukten, ser röktäcket som ligger lätt ovan marken. Tro att jag ökar takten. Ser brandbilen passera på bilvägen. Chicko. Jag går fortare och fortare. Hjärtat slår några extra slag. Lugnar sig lite när jag ser att det inte är några lågor på vårt hus. Går ner mot busshållsplatsen för att se vad som händer. En brandman kommer springande och frågar om jag sett vart det brinner. Nej, jag undrar detsamma säger jag medan har springer vidare. Plötsligt kommer jag på att det kan ju brinna i huset trots att jag inte ser några rök och lågor, Chicko. Jag går hem. Allt lungt. Går ut på balkongen för att kika, då kommer ambulanshelikopterna. Starka lampor som sveper över kvarteret. Mycket, mycket obehagligt. Tar med mig Chicko ut, två ambulansmän kör förbi mig med en tom bår. Jag går mot ICA, ser avspärrningarna och två brandbilar till.

Senare ser jag båren komma tillbaka, mot ambulansen, fortfarande tom tack och lov, de fraktade bara filtar på den. På ICA hör jag spekulationer om att branden börjat i ett rum och sedan spridit sig. Helikoptern lyfter, förhoppningsvis tom. Brandbilarna ger sig av igen.

Det var nog många fler hjärtan än mitt som tog några extra slag eller hoppade över något, men för någon var farhågorna verkligen sanna. Det har brunnit hemma hos min granne. Den här gången gick det bra för oss.
En mamma hämtar sitt barn på dagiset som är granne med vårt hus. Hon springer fram till dörren. Andas nog inte ut förrän hennes barn möter henne i kapprummet.

Några ord och en bild

En liten toka som skrattar gott åt moster. Ett hus där man alltid är välkommen. Två systrar och en bror. En tonåring hund. En gammal tant som sover skönt i soffan. En jägare som inte snickrar på sitt hus.

Och ett lugn.

Redan halvvägs från Sundsvall känner jag hur värmen sprider sig i min kropp. Hur jag fylls av ro i hela min själv. Så nyttigt det är att lämna storstaden och vardagen bakom sig en stund, och sedan återvända med förnyad kraft och energi. Jag gör mitt bästa för att försöka smitta av mig på mina klasskamrater. Det har varit en skön helg och jag ångrar inte ett enda öre av de 1113 kronor som biljetterna kostade. Jag lämnade Kramfors busstation på regninga söndan. Det var grått och fult, men på marken låg lite snö. Jag kände mig fortfarande väldigt rofylld, med vetskap om att jag kommer tillbaka. Det brukar kännas jobbigt att åka, men nu gick det ovanligt bra.

Det var en helg av för mycket skräpmat och diverse andra onyttigheter, som tex alkohol på lördag. Men se så kul vi hade: http://www.tune.nu/bilder.php?bild=IMG_3446.jpg&datum=2007_11_03. Tillkommer gör även trevligt umgänge, goda skratt, film och bowling (behöver jag nämna att jag förlorade?).

Appropå att jag är en tant så pratade jag igår med syster om att skaffa en kärringbag, en sån man drar, för jag är så urbota (se, tantuttryck) less på att ha ont i ryggen av min ryggsäck som är så tung jämt! Idag har jag även rensat fisk för första gången i mitt liv. Jag som inte ens sätter masken på kroken själv, och ännu mindre tar bort fisken från den om jag skulle ha turen att få napp. Fyra fina rödingar. Gott blev det också. Nu är det sovdags. (Klockan har passerat läggdags för längesen får tanterna).

Jag bloggar om det nu

-Jaha, ska ni blogga om det sen?
-Eh, va? Undrar vi väldigt föråvnat. (Vi = jag och Alex).
-Ja, men det var så intressant att lyssna på er, säger killen bakom oss i Maxkön.
Vi fattar ingenting, och vad fan hade han i vårat samtal att göra?
Vad som hände var att en tjej gick fram till den stackars kassören och klagade på att de inte städade så det inte fanns någonstans att sitta. Klockan var strax efter två, alltså rusningstid efter krogen och det var ganska mycket folk. Men, det fanns massor med lediga platser i andra änden av Max. Detta påpekar vi för varandra, jag och Alex, sen ser vi hur gnälltjejen hivar ner allt som var på bordet på golvet. Just det. Så väldigt mycker mer städat det blev nu. Nä.
Jag fattar fortfarande inte vad bloggandet hade med det hela att göra. Och om han tyckte att det samtalet var intressant kan han inte haft särskilt intressanta konversationer i sitt liv. Eller så var det bara en kass raggningsreplik?

Ja, jag har väl inte så mycket mer att säga om saken. Det var intressant att samtala med honom, han fattade ingenting av vad han själv sa och han kunde inte svara på våra frågor. Typ hur gammal han var, eller varför han var på Max ensam klockan två på natten. Iallafall så håller jag mitt löfte och bloggar om det. Om än inte på det sättet han tänkte.
Tänk så många människor man ska träffa i sitt liv. Så spännande.

Det var ändå en kul kväll igår. Och idag var det bakis med samtliga tillbehör utom illamående. Pizza, cola, djungelvrål och fyra avsnitt av McLouds Daughters.