För första gången i mitt liv tar jag på mig en nummerlapp för att delta i en tävling frivilligt. Och så får jag inte ens gå i mål. "Kom igen tjejer, 100 meter kvar" Och jag kommer igen, har jävulsk håll, känner av att jag har benhinnor och knäleder som inte är lyckliga, satsar, och trampar snett, och ramlar. Samma gamla vanliga fotjävel som vanligt. Många fula ord ville hoppa ur munnen men eftersom jag var i sällskap av en mindre bekant så lät jag bli. Nå väl, jag kunde gå på foten och ta mig till sjukvårdstältet för handen blödde nåt fruktansvärt. Sköterskan skrubbade rent med en scottesvamp och plåstrade om mig och sen anslöt vi oss till picknicken.
Återigen. Det är helt sjukt att jag ens gick med på detta. Att jag bestämde mig för att vara med. Jag sprang inte hela vägen, men det hade jag inte planerat heller. Jo, från början, men för ungefär tre veckor sen gav jag upp den tanken helt enkelt för att löpning inte är nåt för min kropp eftersom jag får ont i både höfter och knän trots 1000-kronorsskor. Jag har ändå överträffat mig själv. Jag har lite bättre kondition än jag trodde, men det är psyket som är klent när det gäller att pressa lite till. Helt enkelt för att jag inte finner någon mening med att göra lite till, orka lite till fast det gör ont nånstans. Och även psyket har stärkts.
"Nu börjar det kännas i benen", säger jag
"Ska vi gå?", frågar min löpkamrat.
"Nej, det är psyket som ska övervinnas!"
Det var det det. Idag är det uppsats som gäller, för sista gången.
1 kommentar:
Sv: Tusen tack :D
Skicka en kommentar