Sanningen om spraydate

Okej. Nu ska jag sluta hymla och skämmas. För tredje gången har jag gått med i Spraydate. Alltid när folk börjar prata om nätdejting så säger jag att det är väl bra att det finns och jag känner många som träffats på det sättet. Sällan nämner jag att jag själv är/har varit aktiv inom området. Grejen är, att det är så folk träffas nu för tiden.

Men. Det finns några men, (och män) när man surfar omkring på de där dejtingsidorna. Jag inser att jag har skiiiiitmycket fördomar. Jag inser också att folk skriver väl vissa saker för att försöka ge en rättvis bild av sig, en bild som de tror att folk kan uppleva som sann, vilken då bygger på fördomar.
Jag har slutat skriva att jag kommer från Tornedalen, spelar tvärflöjt och pluggar till lärare. För då kan man tro att jag är tråkig, töntig och bonnig. Det är jag inte. Som ni vet.

Nu till mina egna fördomar. Jag har fördomar om allt och alla när jag är på Spraydate.
Jag tror att lastbilschaufförer och elektriker är outbildade, insnöade snusare med skev kvinnosyn och utan egna fritidsintressen. Detta trots att jag känner många karlar med dylika yrken som är både intellektuella och engagerade.
Jag tror att alla som jobbar med IT är tråkiga. Men i själva verket är de lugna, trygga, realistiska, omtänksamma och snälla.
Jag tror att alla som spelar golf är snobbar och moderater fast jag vet att det inte är så.
Jag tror att killar vars största intresse är träning bara är ute efter sex med big boobs, no brain, fast jag har kompisar som tränar mycket och har stabila förhållanden med någon de älskar mer än allt annat (eller letar efter en sådan).
Jag tror att alla som är från Stockholm är ytliga och inte så intelligenta fast jag känner stockholmare som visar andra kvaliteter.

Egentligen så skiter jag i vad en framtida partner jobbar med eller hur mycket han tränar. Vad som är viktigt är att han tror på sig själv, har humor och tycker om mig för den jag är.