Veckorapport 4 och en träningsbekännelse

Hej.
Jag skulle ut och jogga. Jag gav mig ut. Det var varmt, usch så varmt. Och där började jag bli lat. Blä, jag dör om jag springer i den här värmen. Jag går i stället. Sen hade jag en inre konversation med mig själv om jag skulle springa eller gå. Detta cirka 2 km hemifrån. Jag kände mig opepp. Lite dålig också för jag inte ides springa. Lat. Men jag bestämde mig för att gå. Så det blev en promenad istället. Men det är ju inte dåligt det heller. Fast lite surt att jag inte pressade mig. Men hoja, det var så varmt.

Nå väl, i morse var det dags att väga och mäta igen. Alltid lika spännande!
Här kommer det:

Vikt: 67,2 (-4,4 kg)
Midja på smalaste stället: 76 cm ( -4 cm) Eller jag vet inte? Tänk om jag mäter på olika ställen varje gång? Det är ganska stor skillnad på kroppen just där.
Under naveln: 87 cm (-3 cm)
Stuss: 101 cm (-3 cm)
Byst: Säkert typ samma, mätte med sport-BH i morse så jag kan inte riktigt veta. 

Jag är mycket nöjd. I morse fick jag plocka fram ytterligare två plagg från skämsgolvet. Två skjortklänningar. Ärmarna är fortfarande lite tighta, men jag får på och av dem. Och framförallt, jag får IGEN dem. Det fick jag inte när jag lade dit dem. Mysteriet i det hela är bara vikten.
Hur kan centimeterna bli färre men vikten stå på samma? Vad är det som försvinner och vad är det som inte försvinner? Jag vet ju att det här kan hända och det är ju därför jag mäter mig. Men jag förstår det inte, rent fysiologiskt.

10 saker jag älskar

Okej, så här mitt på fredagen, så ska jag lista 10 saker jag älskar med mitt liv.

Jag älskar att jag har ett jobb som jag trivs med

Jag älskar den trygga hamn som är min man och min familj

Jag älskar att bo på landet

Jag älskar att syssla med teater

Jag älskar att få avsluta mina dagar i fåtöljen, framför tv:n med en stickning

Jag älskar att jag har så goda vänner

Jag älskar att jag kommit igång att motionera för det det mig kraft att älska ännu mer

Jag älskar vinterns hundturer

Jag älskar min positiva inställning till livet

Jag älskar mig själv

Ja, jösses, det var inte lätt! Men se, vilket värdefullt fint liv jag lever! Det här är faktiskt min tillvaro, och det kan vara nyttigt att tänka på det ibland. För just nu i livet är jag så trött att jag helst vill gå och sova så fort jag kommer hem. Jag vill så mycket, men jag har ingen energi till nåt och då kan det lätt kännas tråkigt och värdelöst. Men i går tog jag en promenad, just för att jag var så trött och jag visste att jag blir ju piggare om jag går ut en sväng. Så ett stycke sommarprat (Kristian Gidlund, fantastiskt bra och inte konstigt att jag började tänka på livet) och ett stycke hund i 50 minuter. Sen orkade jag vara pigg och glad ända till halv tio. 

Till skillnad fråm tisdagen när jag hade ont i ryggen, nacken, huvudet, ansiktet, ögonen hela kvällen och inte orkade nånting och inte ville nånting. Det var en tråkig dag. 

Nu ska jag återgå till mitt arbete!

Minus sju månader

Sju månader.
Där skulle vi ha varit nu om det inte gick som det gick.
Jag har inte tänkt så mycket så i sommar. Har liksom haft fullt upp med bröllop och annat och bara omgett mig med personer som vet vad som hänt.
Men tillbaka i vardagen har jag mött personer, som vetat att jag hade nåt på gång. Personer som sneglat mot mig mage för de förväntade sig att den skulle vara rund och fin.
Jag vet ju att de undrar. Men ingen frågar ju, för sånt frågar man inte. Men jag skulle inte ha nåt emot att de frågade, för då fick de ju veta och så slapp de spekulera.

Eller så inbillar jag mig alltihop. Kanske sneglar de inte alls. Men det känns så.

Egentligen har jag ju inte förlorat något, för det fanns ju inte där. Kanske i början, men inte sen. Fast jag trodde ju att det fanns där. I tre månader trodde jag att det fanns där. Man hinner tänka och känna mycket på tre månader. Nu börjar de få sina barn, de som jag sett på Konsum med magarna i vädret och jag tänkte att vi kommer att ha barn som är lika gamla, men ni vet inte det för det syns inte än.
Och jag tycker det är jobbigt. Jätte, jättejobbigt. Och det spelar ingen roll att ni säger att det lyckas säkert nästa gång och allt har sin tid. Det är lika jobbigt för det.

Tack för ordet.

Kondition i progression

Nu kommer ett träningsinlägg där jag inte ska skräda mina ord kring hur jävla bra jag är med min löpning.

Körde precis ett intervallpass. Kort men intensivt. Upptäckte några bra saker.

- Uppvärming var 5 min gång och sedan 2 min lätt jogg. De där två minutrarna lätt jogg gick så snabbt! Eller ja, det var ju två minuter, men det kändes mycket mindre. Framsteg!
- Jag kunde finna vila och återhämtning i jogg. Fattar ni. Inte i promenad. I jogg. Från snabbt som är jobbigt till lugnare som är lättare. Framsteg!
- Mitt tempo förra passet låg på 7-8 km/timmen. Mitt tempo på passet den 10 augusti låg på 6-7 km/timmen med undantag för en spurt när jag hittade 9 km/tim. Jämför med dagens spurt då jag toppade på 13 km/tim. Jag blir snabbare. Framsteg!

Mitt självförtroende är på topp och det är väl lite det som är det största syftet med det hela. Att jag ska tro att jag kan. Men jag tror inte det längre.

Jag vet.

Nu puttrar gårdagens köttgryta på spisen. Ska lyxa till det med ris idag, det kan jag nog vara värd. 

Det här med språket...

Men det heter väl ändå inte australisk?
Eller sa man så förr? Detta är förvisso en ganska ny utgåva av Hemmets Journal men den riktar ju sig till tanter som är lite äldre än jag. Kanske har de anpassat språket till läsarkretsen? Eller så är det bara fel.

Jag vill inte krysta!

Nä vet ni. Det har jag kommit på. Egentligen har det alltid varit så, jag har bara glömt det. Jag vill inte krysta fram tråkiga inlägg om vad jag gjort i dag bara för att uppdatera bloggen. Så har jag ju aldrig hanterat den tidigare, så varför i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle börja uppdatera frekvent nu?

Mitt liv är inte ett dugg intressantare nu än för fyra år sedan. Men för fyra år sedan var jag mer ensam eftersom jag var singel och självbo, och hade därför fler tysta tankar och ett behov av att uttrycka mig. Jag  uppdaterar ju knappt min status på Facebook för att jag inte vill "fläka ut mig". För fyra år sedan uppdaterade jag flera gånger om dan. För att jag hade tid och lust. Nu gör jag det bara ibland och det känns ju okej.

Så att, jag ska bara försöka att inte glömma bort att jag har en blogg. För jag tycker det är rätt kul att skriva. Att fnula på inlägg när de kommer upp i mitt huvud. Men det är ju en kreativ process, och nu när jag börjat jobba igen så är jag så trött. Lektionerna har liksom inte ens kommit igång än, men jag är trött.
Jag är inte helt återhämtad från våren och känner ett enormt behov av att bara vila och ta hand om mig själv. Därför tänker jag inte vara med i kören, även om sång har en helande kraft. För jag orkar inte med långa dagar i Pajala. Jag vill jobba och åka hem. Träna. Vattna blommorna. Röja i garaget om jag orkar eller sortera nån låda. Eller bara sitta och sticka hela kvällen om det är det som behövs.

Nu ska jag anse lunchen avslutat och återgå till att pussla med scheman.
Ikväll är det joggingdags igen. Tänkte prova lyssna på ett sommarprat den här gången. Tror att jag kan lyckas lura mig själv ännu mer då.

Björnspåret

Ja. För igår var jag ute och motionerade. Joggade, faktiskt. Jag provade en "ny" väg. Jag har ju varit där förut, kör mycket där på vintern med hundarna. Men jag har inte joggat där. Den ligger ganska nära vårat hus. Man följer bara byavägen typ 300 meter och sen går den in i skogen. Det är inte en grusad skogsväg, utan en riktig skogsväg som är mjuk och det växer gräs mellan hjulspåren och mossa i hjulspåren. Utom ibland där det är mera sandigt. På en sånt ställe råkade jag titta ner och upptäcka fem klösmärken i marken. Jojo. En bit bort ett likadant. Minsann, där har hon varit. Björnen. En mans hjärna och nio mans styrka. Det var tur att det var dags att vända hemåt för jag hade ingen lust att fortsätta. Men det är väl bara att acceptera och leva med att de finns där i skogen. Och det kan de väl få göra, men helst inte där jag är.

Det var bara det jag ville säga. Och jag plockat en lagom stor skål med blåbär i kväll.