Tack!

Det är ett ord som jag lärt mig tidigt i livet. När man tackar är man artig och det uppskattas av folk. Jag tackar för maten, jag tackar för att du ringde, jag tackar för att du lyssnade på mig, jag tackar för hjälpen, jag tackar när nån håller upp dörren. Jag tackar när nån gör något för mig, när nån ställer upp. Jag tackar för visat förtroende när jag lämnar en tjänst jag haft i två och en halv termin.

Jag har fixat lucia, varit behjälplig vid skolavslutningar, ställt upp och kompat på invigningar och föräldramöten och öppna hus, skrivit omdömen, sett till att femmorna kan gå vidare till sexan på nya skolor och med nya musiklärare utan att behöva skämmas för sin okunskap. Jag har pratat med föräldrar, kämpat med stökiga klasser och fått de lugnare.

Jag har velat vara med i teman och projekt, på kvällsmöten och arbetslagsmöten. Men jag har inte fått.

Tomhänt, arg, med en känsla av misslyckande och oduglighet lämnade jag skola nummer två idag (samma ledning).
Utan ett tack från rektorn eller biträdande rektor. Inte ens ett jävla tack.
För att jag ställde upp, så de slapp ta in någon helt ny som barnen inte kände. För att jag kände till rutiner och traditioner på skolan. För att jag har brytt om eleverna, om ämnet musik.

"Tack för visat förtoende", sa jag.
"Höhö, det är vi som ska tacka", skrockar rektor.
Ja, fan i helvete att det är!

Är jag dålig? Har jag inte skött mitt jobb? Varför har jag aldrig fått veta nåt i tid? Går jag inte att samarbeta med? Är jag otrevlig?
Tack vare övrig trevlig personal så vet jag att det inte är så. Men ändå. Hur jävla svårt ska det vara?

...och ändå säger jag "Man kan ringa om man behöver en vikarie". För att jag trivs med eleverna och övrig personal.

Hur?

Men hur ska det här gå till?!







Inte får man nån hjälp av henne heller...

Idag:

Nu: Hemma hos pappa.
Snart: Dags att gå och rösta!
Sen: Göra ett ryck i lägenheten så den blir beboelig och trivsam.

Vilken jävla ungkarl jag är. Jag sitter framför datorn i mjukisbyxor och äter middag. Och där tog vi ett steg för jämställdheten eftersom jag är kvinna.

Eller?

Matlagning

1. Potatiskokning. Fört händer ingenting, sen händer ingenting. Potatisarna är stenhårda. Sen händer allt och innan man hunnit tänka på att stänga av plattan och hälla av vattnet så har det förvandlats till potatismos. Är det fler än jag som behöver använda durkslaget för att hälla av potatisvattnet?

2. Senildemens kan visa sig redan i 20-årsåldern. Jag glömde, åter igen, att stänga av plattan. Min nya 300-kronorsstekpanna står kvar och fräser på. På omslaget till stekpannan stod "Låt inte stekpannan bli het utan att det är något i den". Vilket jag noga tänkt på när jag lagat mat i den. Vad fan hjälper det nu?! Jag äter min mat i godan ro och tänker att oj, vad osigt det blev här inne, luktar det inte bränt?

I allafall så blev maten jävligt god. Stekt laxfilé, (sönder)kokt potatis och en kall citronpepparsås. Och gurka och tomat. Och mjöööööölk. Vad gott det var med mjölk!

Ikväll blir det 21-årskalas, unge Robert fyller år, och sedan träff med Familj Vanilj.

I´m back!

Nu är jag med i matchen igen! Tack vare mobilt bredband från Telia. Känns fint. Dock märker jag ju hur mycket tid man kan slösa vid datorn. Om jag inte haft internet än, så hade jag nog vid det här laget både hunnit vara ut med hunden och diskat. Men det hinns.

Apropå disk. Jag är nog lite kär i mitt kök. Okej då, i min kokvrå. Jag diskar undan och torkar av, plockar undan disk, torkar lite till. Vårdar den ömt. Jag tänker mig att jag inkluderar vägghyllorna brevid också till den. Bilder kommer när allt är i ordning. Och det blir det inte förrän jag varit på IKEA, och det har jag inte förrän tidigast lördag.

I lördags tog mitt sl-kort slut. Det var då dags att plocka fram cykeln. Och fan vad jag har cyklat. På de här tre dagarna har jag nog cyklat mer än sju mil. Det känns i benen vill jag lova. Betänk att jag knappt cyklat alls sen jag flyttade hemifrån. Då är de här milen en fet rivstart. Men det känns väldigt bra. Det är trevligt att cykla. Det är så gott som gratis, det är miljövänligt, man får motion, man behöver inte trängas med svettiga kollektivtrafiksresenärer på bussar och tunnelbanor och jag lär mig hitta skitbra i stan. Och nu är det dags att motionera Chicko.

Några ord om ingenting

Det här är kanske inte vad jag borde göra nu, men jag har lite bloggabstinens.
Jag hinner tänka så mycket när jag pysslar på där hemma ensam i lägenheten med hunden och radion som sällskap (Doris är hos pappa). Jag trakasserar min mor med dagliga telefonsamtal, pratade med Andreas en hel halvtimme igår. Det är mycket. Våra samtal brukar annars vara mellan 3 och 120 sekunder långa.

Kanske borde jag packa upp djembetrumman jag beställt, som jag inte kommer att hinna använda för jag har typ en dag kvar med lektioner och då ska det övas till skolavslutningen (som jag förövrigt inte har nåt med att göra, är det inte konstigt?!). Kanske borde jag kolla vad jag ska sjunga med F-2 snart. Kanske borde jag sortera i en pärm? Nä, de är nog ganska sorterade redan.

Kanske borde jag be en bön till en högre makt om att det ska sluta regna för jag blir så blöt när jag cyklar. Ja, det borde jag.
"Käre väderallsmäktige, låt det sluta regna tills jag ska cykla vidare, och du, det vore schysst om det kunde vara uppehåll tills jag varit ut med hunden också, för hon hatar regn."

Jag vill ha sommarlov!