Måla vidare...

Jag har i alla fall två läsare, det tycker jag är trevligt. Särskilt som jag skriver ganska långa inlägg och har fått synpunkter på att "man inte ids läsa allt". Det skiter jag lite i.

Snart ska jag gå ut och måla sista väggen i bastukammaren. Det är irriterande att man måste vänta på att färg ska torka och så. I går tänkte jag måla klart, men då ringde storebror och hade bastun varm, det kunde jag inte stå emot eftersom jag svettats som en gris halva dagen i målardräkten, så en vägg blev kvar. Det mest irriterande med det är att man måste rengöra målarverktygen en extra gång.

Nu går jag och målar och fortsätter lyssna på p3.

PS. Rönnen utanför fönstret har fyra gula blad. DS

Några delar ur ett liv

Om jag nån gång skriver en självbiografi så ska den heta "Hur hamnade jag i den här böghögen?"
Det vore roligt, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om.

Hej, när jag var liten ville jag bli lärare och bo i en liten by. Hej, nu är jag stor och jag jobbar som lärare och bor i en liten by. Det konstiga är, att mycket i mitt liv blir som jag har tänkt mig, än så länge. Inte det att jag ville ha barn innan 25, förstås. Men det sa jag när jag var typ fjorton och tyckte att tjugofemåringar var gamla. Undra hur man gör en biografi spännande, för hur spännande är ett liv egentligen. Och är mitt liv mindre spännande än Tina Turners bara för att hon är känd? Egentligen tror jag inte det. Och jag tycker att mitt liv är precis så spännande som jag vill ha det. När jag tog studenten så kunde jag känna att det var så väldigt, väldigt spännande att få se vad det verkligen blir av en, hela världen framför fötterna och man vet ingenting om framtiden. Det gör man ju i och för sig aldrig. Men i dagsläget planerar man kanske i ett längre perspektiv än vad jag gjorde för fem år sen.

Man kan ha olika delar, typ Marika som lärare, där kan jag skriva om strävan att bli en bra lärare, att jag ibland vill sluta för jag känner mig kass, att jag har för höga krav på min lärarroll och att jag jobbat för kort tid för att vara grym, och att jag trots allt är grym med tanke på hur kort tid jag har jobbat. Om tvivlet på mig själv som är det som kommer att göra mig till en skitbra lärare på riktigt. Förmodligen kommer jag alltid att tvivla och kritisera, och förmodligen är det det som kommer att göra att jag fortsätter utvecklas, som lärare.
Marika och familjen, Hm, det kan handla om att man kan bli en trygg, stabil person trots att man har separerade föräldrar. Jag kan skriva om pappor. Om helsyskon och halvsyskon och styvsyskon. Om längtan att få bilda en egen familj, reservidéerna om provrörsbefruktning i Danmark och ett flyktigt förhållande för att hinna göra ett barn. Till slut förlikningen om att jag kommer att leva ensam, utan barn, men istället bli världshistoriens bästa moster. Hur jag plötsligt en natt insåg att min stora kärlek funnits mitt framför ögonen på mig i flera år och mer vet jag ju inte i dagsläget.
Marika the faghag ska handla om mina relationer till mina homovänner, som inte var homo när jag träffade dem. Där ska jag fundera på min roll i deras komma-ut-genombrott och kanske komma fram till att jag är en sjuhelvetes bra vän! Detta förutsätter ju att de låter mig skriva om dem.
Marika - ickemusikern ska handla om musiken, det där elementet jag blir förknippat med men inte känner mig rätt i. Att jag ändå blev musiklärare. Om, återigen - tvivlet kring mig och musiken. Kampen mellan min uppfattning om mig och andras uppfattning om mig.
Almapower blir kapitlet om tonåringen Marika. Alma - galen, glad och lycklig. Hur svårt jag har att identifiera mig med alla dem som haft en jobbig tonår. Alltså, nog var jag också arg hemma, skrek och svor och smällde i dörrar. I skolan en helt annan. Det är också i detta kapitel jag kan berätta om hur det känns att hitta hem till vänner man inte visste att man saknat, om gymnasietiden och om Urbans Harem.

Hmm.. kanske blir det en bloggföljetong istället?

Norge...

Jag kan fortfarande inte formulera mig. Sedan i lördags har jag inte läst eller hört desto med om attacken, dådet, vad vi ska kalla det. Jag har fortsatt leva mitt lilla lugna liv här hemma, för det där, det är ju så långt borta, fast egentligen är det ju så nära. I dagens Haparandablad blev jag påmind igen, en länk på Facebook förde mig vidare till aftonbladet och så vidare och så vidare. Detaljerade berättelser om allt, planerandet av dådet, skjutningen på ön, räddningen, gripandet... Splittrade familjer, vänner förlorade för evigt, och säkerligen ett minne för livet som alla helst hade velat vara utan.

Samtidigt, så sker sånt här hela tiden, i de krig som pågår i den här sjuka världen. Och en del kritiserar medierna och konsumenterna för att de/man/vi bara bryr oss nu för att det händer i Norge, menar att de/man/vi inte bryr oss om övriga katastrofer i världen. Jag läste nånstans att samma dag som det här hände, så hände det något med en buss i Kina och alla dog, typ. Personen som skrev detta menade att det skriver tidningarna inget om.
Men alltså. Jag tror inte att kineserna lägger så stor vikt vid norge-händelsen, för dem är nog busshändelsen viktigare och mer omskakande, för Norge ligger ju lika långt bort från Kina som Kina ligger från Norge, och Sverige. 

Hemska saker händer varje dag. Världen skulle inte fungera om alla blev lika berörda av alla händelser. Folk skulle ju inte orka gå till jobbet eller laga mat för att sorgen för alla hemskheter skulle vara för stor.
Så kanske har jag formulerat mig nu: Sörj å norska befolkningens vägnar, vårt grannland i väst. Sörj för att din cykel blev stulen eller för att semestern är över. Sörj det du vill sörja, men sörj inte för att det förväntas av dig.

Pajalas framtid

I min bokhylla hittade jag en bok, i serieformat, som heter "Fucking Vittula". Det är en kille som varit en vecka i Pajala och en vecka i Åmål för att kolla hur filmerna Populärmusik från Vittula respektive Fucking Åmål påverkat den lilla okända bygden. Jag och många andra blev intervjuade av honom och allt detta skildrar han i en seriebok. I sista avsnittet som handlar om Pajala och framtiden, ser det ut så här:

 

Intervjuerna skedde sommaren 2006, och se, där sitter dåvarande kyrkohedern Sigge och har hört nåt löst rykte om ett utländskt gruvföretag som ska börja leta malm här....

Återuppstånden

Ja, kanske är bloggen det nu. Eftersom jag har tre veckor sommarlov kvar och många långa ensamma dagar, så kanske jag använder bloggen till att uttrycka mig, och dela med mig av saker och ting. Som till exempel hur fint zucchinin växer i mitt land, eller vilka framsteg Stella gör eller vad jag bakat eller annat som jag tror att jag kommer att pyssla med.
Syster har varit här med sin familj. Hon och barnen kom för fyra veckor sedan, mannen och hundarna för två veckor sedan. Eftersom hon har en fyraåring med energi för att driva ett kärnkraftverk så har det varit fullt ös - medvetslös mest hela tiden. Dagarna har gått skitfort och jag fattar inte att fem veckor av denna oändliga ledighet har passerat så fort. Det var roligt, men i dag har de åkt hem och det känns lite tomt. Inte så lite heller. Men jag ska inte sörja, utan ägna mig åt sånt jag vill göra på min egna lediga tid.

Jag vet av erfarenhet att jag skriver mer när jag är ensam mer. För det blir som att jag skriver det jag vill dela med mig av. Sen om nån läser är ju en annan sak, jag har i alla fall delat med mig och delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg.

Nu när jag bytt några bilder här på bloggen, och skrivit ett inlägg så ska jag sätta mig och alternativ 1: lyssna på radio eller alternativ 2: titta på nåt på nån playkanal samtidigt som jag fortsätter virka på evighetsprojektet mormorsrutesjal till min goda vän Julia.

Tack och hej!

dagen efter

Dagen efter min 27:e födelsedag äter jag sista biten tårta till frukostefterrätt. Den var gudomligt god och jag sörjer att den är slut. Lager ett innehåller krossad blockchoklad blandat med grädde och en smula florsocker. Lager två är hallonmousse. Dekoration är grädde och after eight. Glad midsommar!

Published with Blogger-droid v1.6.7

...

I morse var det gråt igen när jag for iväg. När jag kom hem hade hon slitit loss en bräda som sitter på utsidan, på nedre delen av hundgården och grävt en grop vid ladan. Försöker hon nu ta sig in till Rex? Mysteriet är stort. Vi blev bjudna på mat allihopa, av moster I och det är vi tacksamma för.
Ikväll ska vi ut och köra igen, på den skogsvägen som är bra och slät istället för gropig och spårig.

Trots hög energinivå så har Stella idag suttit på första kommandot och ibland av sig självt. Hon lär sig!