Doris - del 2

Doris har vuxit under sommaren men nån vidare storvuxen katt blir hon nog inte. Till sinnet är hon ännu ett barn. Hon anfaller mina fötter i tid och otid, sätter klorna i Chickos svans när hon minst anar det. Tuggar mina papper i småbitar och rejsar järnet runt, runt i lägenheten. Hon sover på min arm eller på mitt bröst och hon spinner så rogivande. Hon fattar inte att hon ska krafsa runt träpelletsen i kattlådan när hon har pissat så det får jag göra. Hon äter Chickos mat och försöker ta hennes oxknota (men då morrar Chicko!).
Hon är social som få och sover gärna i mitt knä när jag sitter vid daton eller pianot. Om hon nån gång går på diskbänken säger jag "Gå ner!" och hon skuttar ner, nästan på en gång.

Det är en fin katt det. Jag vet inte om Chicko håller med.

Jag vill vara min egen

Jag vill också ha nyckel till cykelförrådet så jag kan låsa in min kära över natten och slippa fundera på om den står kvar nästa morgon.
Jag vill också ha nyckel ner till soprummet så jag slipper gå fyrahundra meter varje gång jag vill slänga mina sopor.
Jag vill själv bestämma om och boka in diverse fix i hemmet.
Jag vill kunna ha sju djur av olika slag om jag känner för det.

Jag vill ha ett hus.

På fredagar är det tjejdag i byggrummet

På onsdagar är det tjejdag på fotbollsplanen och på tisdagar får tjejerna vara vid datorerna.

Jag blir så jävla arg. Detta är verkligheten på skolan som tycker sig ha kommit så långt med sitt genusarbete.
Det ska fan i mig inte behövas särskilda tjejdagar i byggrummet. Det ska finnas vuxna förebilder som får tjejerna att ta för sig innan de ens hunnit tänka tanken att de inte skulle kunna eller våga. För att killarna är där.

Det ska inte vara nån jävla skillnad! Och får jag fråga, varför finns det då inte killdagar i dockvrån eller i myssoffan där man läser en bra bok? För jag lovar, att de ställena domineras av tjejerna. Nä, för killarna går dit om de vill vara där. Då frågar jag mig, stannar tjejerna kvar? Det vet jag inte och jag är inte där nog mycket för att kunna observera detta.
Och vad fan är det som gör att killarna (överlag) tar för sig och tjejerna inte? Jag fattar inte, och jag blir så arg.

Kill- och tjejdagar på fotbollsplanen förändrar inte världen. Det får inte tjejer att ta för sig mer. Kanske för stunden. När det bara är tjejer där. Men sen då?

Jag har ingen universallösning. Jag tycker bara att människan i första hand ska få vara människa. Inte pojke eller flicka, man eller kvinna. Sen behöver alla inte nödvändigvis vara likadana, jag kräver inte att mina killkompisar ska sminka sig och raka benen, men jag önskar att de får om de vill.

En ärlig rapport.

Jag ställde inte klockan på sju för att gå på poweryoga. Inte heller klev jag upp första gången jag vaknade, nämligen halv nio. Jag slumrade lite till, och lite till, till fem i tio. Sen ryckte jag upp mig. Åt frukost och gick ut på promenad med Chicko i hela en timme och tio minuter.
Jag är ändå nöjd med min insats. I morgon ska jag nämligen vikariera och då måste jag kliva upp klockan sex, detsamma på onsdag så sen går det kanske lättare.

Jag har även kollat vad jag måste läsa idag och i morgon så jag är redo för seminariet på onsdag. Det var inte så mycket, för jag har varit duktig i våras och läst jättebra det som ska läsas, så nu kan jag bara läsa min anteckningar. Jippi! =)

Nu. Till handling.

I morgon.

Då är det dags.
Då ska jag ta tag i mitt liv. Jag ska stiga upp när jag vaknar första gången. Inte somna om. Jag ska inte somna om. Eller så ställer jag klockan på sju och går på poweryoga. Sen ska jag planera mitt plugg. Handla för veckan så jag får börja leva efter matsedel. Det mår jag bra av.

I morgon börjar pluggandet igen alltså, och med det kommer det där ständigt dåliga samvetet, att man borde plugga. Det ser jag inte fram emot. Däremot ser jag fram emot att bli smart igen, för nu har jag varit korkad allt för länge. Jag tror att lite litteraturstudier och inspirerande matteseminarier ska råda bot på det hela.

Nu sitter jag hemma och trivs. Lyssar på Rikard Wolff som sjunger om män, dricker svartvinbärssaft med tända ljus.

I morgon ska jag också bli bandgeek igen, det ska bli jättekul! Hoppas jag. Jag vet ju inte. Det kanske är skittrist att spela i blåsorkester nu för tiden. Vad vet jag?

I morgon börjar hösten.

Skrämmade prov

Jag vill så gärna sjunga i kör. Jag tycker verkligen att det är roligt. Nu sitter jag och googlar körer i Stockholm och hittar intressanta saker. Men. Det finns ett men, och det heter provsjungning. Jag börjar svettas och får darrig röst bara jag tänker på det. Jag vill verkligen inte provsjunga. Jag vill bara vara med. Kan jag inte bara få komma och vara med?

Jag fixar muntliga redovisningar, jag ställer mig gärna på en teaterscen, jag kan hålla tal och leda allsång, jag skriver examinationer och jag lyckas. Men när det heter nåt med prov, då slår hela jag bakut. Det går inte och jag vill inte.

Det regnar här i Stockholm i dag

...och det finns en som verkligen vet hur sådana dagar skall tas.



Själv roar jag mig med att ta igen förlorad hemmatid. Det är bara att inse, jag börjar bli så gammal att jag inte känner att jag varit ledig förrän jag varit hemma och varit ledig, och hemma, det är där jag bor.