Tillåt mig uttrycka mig!

Herregud vilken delikat middag jag just avnjutit. Lagad av mig själv. Inmundigat i sällskap av mig själv och på stereon Sofia Jannok.
Tillåt mig säga att jag är en hejare på att laga kyckling! Man kan säga att det blev en slags kycklinggryta smaksatt med i huvudsak curry och chili. Till detta pasta.
Starkt blev det. Lite för starkt för mig som är uppfödd på salt och peppar i kryddväg. Då brukar jag lindra det starka med en hårdmacka med lagom mycket bregott på. Det verkar hjälpa.

Välkommen hem!

Jag brukar hålla det jag lovar. Jag brukar inte lova sånt jag inte med säkerhet vet att jag kan hålla.
Här kommer bilder på min enkla boning:















Den är liten, men naggande god. Jag trivs finfint och får hemlängtan när jag tänker på hur trevligt jag har det. Nu är jag ju hemma så jag slipper få det.
Jag har inte sovit här många nätter, och inte tillbringat många dagar här heller, men bra känns det. Kanske inte en bostad att ha för alltid, jag är lite för gammal för att bo så här litet. Alla mina grejer får inte plats, vad jag framför allt saknar är mina köksgrejer som jag fått ställa undan, lite koppar och sånt.
Det kommer att blir trångt den dagen jag får långväga besök som vill sova över, men som jag brukar säga: "Nog får det plats".

Då har ni sett bilder. Men det är ju bara bilder. Jag tackar inte nej till ett besök, jag ser bara chansen att få göra kaffe till fler än mig och att få använda mina kaffekoppar och jag testar gärna var gränsen går när man inte får plats fler. =)

Välkommen!

Omskolning?

Jag är så less, på barn. Gud i min himmel. Ta bort barnen. Låt dem försvinna, iallafall en liten stund. Jag vill gå på lantbruksskola och omskola mig till bonde. Inget tjat. Inget gnäll. Inget barnsurr.

Fast det är kanske bara regnet som gör det. I morgon kommer det nya barn.

Det känns inte så bra att vara less på barn innan jag ens är klar med min lärarutbildning. Men å andra sidan, hur många lärare jobbar på kollo under sommaren? Hallå. Det går ju inte. Man orkar ju inte, egentligen. Det finns väl nån anledning till att lärare har åtta veckors semster på sommaren. Nå väl. Plugg till hösten. Bara plugg. Skönt. Det känns kul. Jag vill ha ett extraknäck som inte har med barn att göra. Säg till om du har nåt.

Här är iallafall DJ Marika:



Och okej, det är fortfarande lite kul och jobba. Ganska mycket. Men just nu har jag roligare utan barnen. Ge mig soooool!

Adjö.

Jobba, jobba, jobba

Obs: Bilderna kan ge en falsk bild kring vad kollojobb egentligen är.

Fotbollen och jag.

Som utlovat, här kommer det:

Då.
Skoltiden. Idrott på schemat. Jag gillade inget förutom bad/simning. En av de värsta, det var fotbollen. Bollrädd och osäker. Ingen som berättar hur reglerna är, ingen som förklarar vad backens roll är, ingen som förklarar vad ett inkast är.
Grusplan. Tio barn i varje lag, en målvakt, resten utspridda. Jag längst ner i ett hörn, försöker täcka upp planen och vara där ingen annan är. Ängslas över bollen. Plötsligt kommer den farandes. "Marika! Ta den! Stå inte bara där!" Jag satsar, tänker nu jävlar, tar sats, sparkar. Och missar. Sen kom jag inte nära bollen resten av den lektionen.

Barn lär sig fort.

Nu.
Jobbar på kollo med inriktning djur och fotboll. Varje vecka, fotbollsmatch mellan ledarna och frivilliga barn. Under åren har jag på något sätt lärt mig vad en back och forward gör, när målisen får ta bollen och såna saker. Fem personer på plan, jag blir placerad längst fram i mitten, målgöraren. Jag skrattade ihjäl mig när jag fick uppgiften. Kallad för Insagi. Fattar ingenting, men skrattar och kör på. För skratta, det är jag bra på!

För första gången i mitt liv blir jag passad till. Jag får vara med i spelet. Trots att jag inte kan nåt, så passar de till mig, killarna. De låter mig hantera bollen, de låter mig skjuta mot mål, och fast jag missar och vill lägga mig i gräset och skrika, så passar de igen. Och igen och igen. Jag får vara med i spelet. Jag blir ivrig, vill lära mig vad en offside är. Vad gäller vid ett inkast? Hörna? Jaha, nu ska jag vara där. De lotsar mig genom spelet och det är så jävla, jävla kul.

Efter halva första halvlek dör jag nästan av ansträngning, högt gräs, sol i ögonen och halvdan kondis. Dricker lite och kör vidare. Jag gör två mål, andra gör tre. Och vi vinner med 5-4. Fast barnen var 10 i första halvlek, och 10 nya utvilade i andra halvlek.

Att jag skulle vara med på en sån här bild trodde jag aldrig (och säkert inte någon annan heller):



Veckan efter får jag en turbosnabb fotbollslektion av Fia, övar några minuter, och tillämpar mina nyvunna kunskaper i nästa match. Och nästa. Och på torsdag är det dags igen! Motståndet lär bli hårdare än nånsin. Jag googlar Insagi och lär mig att det stavas Inzaghi, att han spelar för Milan (som är ett Italienskt fotbollslag, vilket jag visste sedan innan eftersom jag har en fotbollsintresserad vän).

Att jobba på en barnkoloni

Vi har alla här någon slags pedagogisk utbildning. Men det klarar man sig inte långt med. Förutom att man ska kunna handskas med barn så är det bra om man har en sjukvårdsutbildning och är tekniskt lagd, har jobbat som kock och lokalvårdare, har bred erfarenhet av djur och ett brinnande intresse för fotboll och att utöva denna sport. Kreativitet står högt i topp, särskilt på kollon med ansträngd ekonomi. Vissa föräldraskills bör man ha, såsom att kunna trösta en mörkrädd eller hemlängtande unge och att säga till på skarpen när de klättrar i brandstegen och tjatar om när kiosken öppnar. Tålamod är en nyckelegenskap som varje kolloledare bör ha mycket av då samma frågor upprepas varje dag, varje vecka, hela sommaren ut.
När öppnar kiosken? Vad är klockan? När ska vi äta? Får jag gå till djuren? Vad blir det för mat? När öppnar kiosken? Vem är nattjour? Hur många får man vara hos fåren? När öppnar kiosken?
Det gäller att inte rädas för att klä ut sig, dansa järnet på disco och inte bäva för ett vattenkrig.
Samarbete, kommunikation och flexibilitet är ytterligare tre viktiga nyckelord.

Och jag säger bara en sak: Fy fan vad vi kan!

Och jo, jag glömde: När öppnar kiosken?

Gubbar och pappor

Vi sitter i soffan, pappa tar för sig av jordgubbar och grädde, ungefär dubbelt så mycket grädde som en vanlig person skulle ta, och så lite brunt råsocker på det hela, för det knastrar så gott. Jag tar för mig av jordgubbar och grädde, ungefär dubbelt så mycket grädde som en vanlig person skulle ta, och så lite brunt råsocker på det hela, för då blir det ännu godare.
Pappa går ut på balkongen och röker, i bar överkropp, med den begynnande flinten som han döljer med att ha resterande hår kortsnaggat och brunbrända tatuerade armar. Ett ansikte fårat av livets bekymmer och glädje, och så den där näsan mitt i allt.

Det slår mig att min pappa, han tillhör de där gubbarna man ser på uteserveringarna med kaffe och cigg och motorcykeln parkerad brevid. De där som kör lastbil och skämtar grovt om kvinnor och invandrare, som man kanske tar en omväg förbi om man kan, och måste man passera så drar man upp tröjan lite så den inte är för urringad för då får man blickar. Han tillhör de där som också har en familj hemma, som är väldens största djurvän, som skulle bli vansinniga av raseri om någon utsatte deras döttrar för något, de där fäderna som blev det fast de kanske inte skulle, som långt senare inser att de har en familj, som försöker gottgöra sin fadersfrånvaro med att ge pengar och saker när det behövs. De som inte hittar orden och förblir tysta.

Jag tror ändå att de försökt. På sitt sätt.