Drömmen om A

Jag fick ett C. Jag hatar vårat nya betygssystem. Det har gett mig prestationsångest som inget annat förr. Bara för att jag skrev ett jävla A på första examinationen. Varför gav hon mig ett A? Jag vet att jag inte skulle få det nu, jag förväntade mig inte det, men jag hoppades på ett B iallafall. Så blev det C, jag deppade ihop så jag höll på att glömma bort att kliva av på Odenplan.
Grejen är att C motsvarar ändå G+/VG- lite beroende på hur läraren tänker. Så jag ska ju vara jättenöjd. Hade det varit som förr hade jag fått ett G och varit nöjd och glad. Då tänkte jag "Bara jag har klarat Godkänt", det hade jag nästan alltid och vissa gånger blev det ett VG och det var ju som bara en extrabonus. Nu sitter jag och är besviken för att jag inte fick högre. Det är så jävla, jävla stört. Om man dessutom tänker att jag har jobbat under hela momentet och känt mig en aning stressad så ska jag ju vara jättenöjd. Vad är det för jävla mongokrav jag har på mig själv? Det är ingen annan som har det på mig, bara jag.

Nu förstår jag hur alla MVG-barn på gymnasiet tänkte när de suckade för att de bara fått ett VG på matteprovet och man själv var överlycklig för att man fått G.

Jag hatar bedömning! Usch, usch, usch! Observera hur sällan jag använder ordet "hatar". Jag gör det nästan aldrig för att det för mig är ett väldigt starkt ord som jag sällan känner. Men bedömning alltså... Fy fan. Tacka vet jag Godkänt, och Underkänt. Det räcker gott. I allt.

Tack och hej nu ska jag steka köttbullar. Älgfärsköttbullar.

Konsten att fika

Jag bara fikar och fikar. Jag borde få diplom i att fika för jag är så bra på det nuförtiden. Det fanns en tid då jag inte kunde fika. Det är liksom inte brukligt i mina hemtrakter, att sitta på ett café och långsamt inta ett fikabröd i minimala tuggor och dricka avancerade kaffesorter. Hemma sker fikandet antingen hemma hos någon, för folk har alltid fikabröd i frysen och kaffe i termosen och man vet själv var kaffekopparna finns, det är bara att förse sig. Eller på ett fik, men inom loppet av 10-15 minuter.
Sen jag flyttade till Stockholm har mina färdigheter i fikande utvecklats enormt. Jag är jättebra på att sitta där och fika en chokladboll jättelångsamt, dricka en dyr sojalatte, alternativt vanligt kaffe inkl. påtår, glo på regnet. Prata. Vara tyst och titta på folk. Prata lite mer.
Speciellt bra är jag på det när jag egentligen borde göra något annat (oftast alltså). Jag har fikat mycket på sista tiden. Fikat mycket, tränat lite. Det verkar visst vara så jag vill ha det just nu. Dåså. Då får det vara så.


Denna fikade jag första hösten i stan, när några goda vänner var på besök. Vi besökte Café Gråmunken i Gamla Stan.

Bilder ur vardagen

Hej.
Kan någon komma och städa mitt skrivbord?





...och mitt sängbord?




En dag kom Alex ut från toaletten och skrek att hon hade fått en jättebra idé om vad vi kunde göra. Jag tänkte att det handlade om att vi kunde måla om i hallen eller nåt sånt, men den enastående idén var att köpa whiteboardpennor och skriva med dem på kaklet i badrummet.
Jag skrek: JA! Vilken bra idè!
Sen skaffade vi pennor. Se nu så kul vi har vid våra toalettbesök:



Hej då.

Arbetsskada

Jag kom på en grej. Det är en arbetsskada jag insåg att jag utvecklat den här terminen.
I lördags träffades vi ett gäng stockholmsboende Hampnäs-tjejer hemma hos en av oss, bland annat för att spela sällskapsspel. Det blev mitt alldels splitternya När & Fjärran. Jag blev utsedd att läsa och förstå reglerna och sedan förklara dem för de andra. När jag skulle delge dem del 1 i regelserien (jag delade upp det på tre för att det skulle bli lättare att förklara och förstå) så sa jag:
"Här kommer del 1." Sen sa jag inget mer, utan väntade på att det skulle bli tyst. Att mina vänner skulle sluta prata alltså.
Jag insåg genast att detta var en arbetsskada och delgav dem detta. Vi skrattade. Fan vad störd man är. Jag gjorde omedvetet om det några gånger senare när jag skulle läsa frågor åt andra laget. Och en gång började jag läsa ändå för att de aldrig slutade snacka om annat.

Var ska detta sluta?

Det viktiga (?) ämnet musik

Det här med att vara musiklärare. Jag har stora ambitioner med mitt läraryrke, bland annat så vill jag att eleverna ska lära sig en massa saker. Gärna något mer än att sjunga Den blomstertid, Idas sommarvisa, Hosianna, Nu tändas och Mössens Julafton.
Därför håller jag mig gärna till det tema som eleverna arbetar med för tillfället. Det blir ju dock lite svårt när man inte riktigt vet vad temat är eller vad som kommer nästa termin. Svårt att lägga upp en bra planering då. Iallfall så har jag tagit reda på temana för den här terminen för samtliga (tre) arbetslag. Ett av dem, där jag har ettor och tvåor har nu tema Historia.
Ja! Vad kul tänkte jag och började planera. Upptäkte att vi bara kommer att hinna ha två eller max tre vanliga lektioner för sen måste vi öva sånger till julfesten. Surade lite och valde sedan ut följande:
- En lektion där jag läser sagan om Mozart (finns en hel serie med sagor om klassiska tonsättare) och lyssnar på Mozartmusik, kanske spelar jag en trudelutt på flöjten (de gillar det). Pratar om klassisk musik och kanske instrument som används där.
- En lektion där vi lyssnar på svensk folkmusik, sjunger en folkvisa och dansar en dans från "förr i tiden".

Jag var mycket nöjd. Eftersom jag nu läser Didaktiska perspektiv på svenska så vet jag hur viktigt det är med läsförståelse och att gå igenom svåra ord i en text innan man läser, så jag satte mig ner och läste igenom Mozartboken och tog ut ord som jag tror kan vara svåra för 7-8 åringar. Funderade hur jag skulle presentera dem. Mycket didaktiska tankar.

Jaha. Sen då.
"Hej, kan vi börja träna julsångerna redan nästa vecka? Går det bra att du kommer över till oss så vi slipper frakta över sexåringarna? De blir så förvirrade när de ska byta lokal."
Jag borde säga: Behöver vi träna det redan? De kan väl de flesta sångerna? Vilka sånger ska ni ta föressten?
Jag säger: Ja, visst, det går jättebra. Jag vill ju egentligen ha ett piano att kompa på, men okej, jag tar väl med mig en liten synth. Vilka sånger är det?
De svarar: Vi har inte bestämt sångerna... Hmm...
Jag borde säga: Jag vill ha vilka sånger det är, noter hittar jag själv. Jag vill ha dem innan fredag.
Jag säger: Jaha... (eftersom det redan är fredag) jaja, men jag tar med mig några låtar.

Så. Där rök min fina planering. Jag borde kanske ha sagt något, men jag har ju tidigare uttryckt att jag vill och förväntar mig att få vara en del av julfesten och planeringen så jag får väl skylla mig själv.

Stockholmsvardag

Jag har noterat en grej när jag ska passera övergångsställen. Jag går väldigt sällan innan det har blivit grönt av flera anledningar:
- Man ska faktsikt inte det
- Det kan vara farligt, man kan dö om man har otur
- En elev kan se att jag går mot rött och då är jag ju ingen bra förebild vad gäller vett och ettiket i trafiken.
Det jag har märkt är att folk ofta börjar gå alldeles, alldeles innan det slår om till grönt. Som om det egentligen har blivit grönt och alla ser det och börjar gå. Men hur jag än studerar trafikljuset så är det fortfarande rött. Jag står alltid kvar, och efter en eller två sekunder blir det grönt. Jag tror att det är ett medfött beteende hos stockholmare, eller inlärt för de som bott här länge. Den dagen jag börjar passera övergångsstället precis innan det slår om till grönt, då vet jag att det är dags att lämna Storstan. Det bränns ju redan eftersom jag räknar ut i vilken ände av tunnelbanan jag ska vara för att komma närmast rätt uppgång.

Coop på Odenplan har infört snabbkassor. Jag har handlat där ungefär tre gånger nu. Det är alltså fyra sådana kassor, och en person som finns till hands där. Man sköter registrerandet av varorna, fruktvågen, kortläsaren och omhändertagandet av kvittot helt själv. Det är ganska tråkigt. Jag saknar den personliga kontakten man får med kassörskan/kassören. Hej, hej och ögonkontakt och tack så mycket och ha en bra dag. Fast det där är ju en bristvara på vårat ICA iallafall trots att de inte har snabbkassor. Och så tänker jag på alla stackare som blir utan jobb! De har tagit bort iallafall två kassor för att rymma dessa fyra som en person sedan ansvarar för. Vad ska hända med alla jobb?

Idag hade jag temaintrot Medeltiden för mina elever som jag sett framemot. Det gick sådär. Jag klädde mig i ganska dåliga medeltids-gycklar-look-alike-kläder, tog med min flöjt, skrev på tavlan "Sitt på stolar på rader vända mot tavlan, jag kommer snart/Marika", sen lämnade jag klassrummet i väntan på eleverna. Jag gömde mig i ett annat rum bankom en gardin, så de såg inte mig, men jag såg dem. Och vet ni vad jag såg! Min allra trevligaste klass blev helt vilda. Jag såg hur en elev kommer in i klassrummet, grabbar en elgitarr om halsen och håller upp den över huvet så som rockstjärnor gör när de slår sönder gitarren i slutet på konserten. Herregud i min himmel vad skulle jag göra!? Jag skulle förstöra hela grejen om jag visade mig som mig själv så jag lät det vara. Han ställde lungt tillbaka gitarren efter sitt utspel. Jag tänkte att jag tar det med honom sen, det glömde jag. Resten av klassen anländer och löper amok i musiksalen, en annan lärare får gå och säga till dem. Jag skäms där jag sitter och gömmer mig. Besviken på eleverna för att de inte kan bete sig, och arg på mig själv som var så jävla korkad att jag kunde tro att det skulle gå bra.
Sen gör jag entré, kommer in spelandes på "Liten Karin" på tvärflöjt. Helt i rollen som medeltida lekare. Några lyssnar intresserad, många faktiskt. Men så hör man "Jag hatar det här temat" (observera att det började igår) "Varför har du inga glasögon" osv. Vi sjöng hela "Liten Karin" och de var inte så intresserad av det så jag beslöt mig snabbt för att redan nu presentera "Kungens Man" av Björn Afzelius. De fnissade och skrattade och flamsade första gången de hörde den. Sen pratade vi om riddare och deras rättigheter de tyckte sig ha i sången, jag berättade hur det går till när någon stenas och det blev lite samhällsprat. Sen ville de höra sången en gång till och då hade jag dem minsann där jag ville! De behöver visst höra lite brutalitet för att blir intresserade. Vart är världen på väg?

Så här noggrant har jag nog aldrig beskrivit något med mitt jobb tidigare. Jag tror det är tack vare, eller på grund av min favoritblogg Musiksalen (se länk intill) jag gör det. Sen om nån läser det ens, eller tycker att det är intressant är ju en annan sak. Jag får tydligen ut nåt av det iallafall...

Det här blev en roman. Jag kan inte skriva kortfattat när jag får utgå från mig själv. När jag skriver examinationer är jag expert på det. Märkligt.

God natt!

Om att vakna

Det här med sömn. Det sägs ju att regelbundna sovtider är det bästa. Min ambition är att ha detta, och eftersom jag när jag jobbar måste kliva upp kl 06.00 så borde jag göra det alla andra dagar också.
I måndags hade jag ställt kl på 07.00 för att jag skulle gå på poweryoga innan skolan. Klockan ringer, vad gör jag? Jo. Snoozar och snoozar och snoozar. Tänker: Jag borde kliva upp, tänk vad bra att börja veckan med yoga. Om jag inte tänker gå på den så borde jag ställa om klockan så jag får sova ordentligt. Vad gör jag? Jo, snoozar lite till. Till klockan kvart i nio, för då måste jag verkligen kliva upp om jag ska hinna till skolan.
Jag snoozar alltså en timme och 45 minuter, trots att jag är medveten om att jag borde kliva upp, eller ställa om klockan. Det är verkligen den sömndrucknes logik.
I morse ringde klockan 05.50 för jag tänkte vara extra tidigt på jobbet för att fixa lite saker. Jag klev upp 06.05. Grejen är att jag har börjat lägga telefonen på skrivbordet så jag måste kliva upp ur sängen för att stänga av alarmet. Det gick bra en vecka eller två. Numera kliver jag upp, snoozar, och går tillbaka och lägger mig! Fast jag redan är uppe och det enda jag behöver göra är att öppna dörren som är fem centimeter ifrån mig och masa mig till toaletten. Varför?!

Det är ju lika jobbigt att vakna oavsett vilken tid klockan ringer, så egentligen borde jag ju kliva upp klockan sex varje dag. Tänk vad mycket man skulle hinna uträtta...