Om att vakna

Det här med sömn. Det sägs ju att regelbundna sovtider är det bästa. Min ambition är att ha detta, och eftersom jag när jag jobbar måste kliva upp kl 06.00 så borde jag göra det alla andra dagar också.
I måndags hade jag ställt kl på 07.00 för att jag skulle gå på poweryoga innan skolan. Klockan ringer, vad gör jag? Jo. Snoozar och snoozar och snoozar. Tänker: Jag borde kliva upp, tänk vad bra att börja veckan med yoga. Om jag inte tänker gå på den så borde jag ställa om klockan så jag får sova ordentligt. Vad gör jag? Jo, snoozar lite till. Till klockan kvart i nio, för då måste jag verkligen kliva upp om jag ska hinna till skolan.
Jag snoozar alltså en timme och 45 minuter, trots att jag är medveten om att jag borde kliva upp, eller ställa om klockan. Det är verkligen den sömndrucknes logik.
I morse ringde klockan 05.50 för jag tänkte vara extra tidigt på jobbet för att fixa lite saker. Jag klev upp 06.05. Grejen är att jag har börjat lägga telefonen på skrivbordet så jag måste kliva upp ur sängen för att stänga av alarmet. Det gick bra en vecka eller två. Numera kliver jag upp, snoozar, och går tillbaka och lägger mig! Fast jag redan är uppe och det enda jag behöver göra är att öppna dörren som är fem centimeter ifrån mig och masa mig till toaletten. Varför?!

Det är ju lika jobbigt att vakna oavsett vilken tid klockan ringer, så egentligen borde jag ju kliva upp klockan sex varje dag. Tänk vad mycket man skulle hinna uträtta...

Sköna söndag

Mina vänner, ni som har en blogg: Ni måste ju uppdatera. Det enda uppdaterade jag får läsa är ju Blondinbellas och Storstadspojkens bloggar. I och för sig är det också underhållande, men...

Idag har jag haft en lugn och skön dag bestående av:
~ Långpromenad med hundarna i det varma vädret.
~ Lagat köttfärssås och tagliatelle till lunch, gott som fan om jag får lov att säga det själv. Får jag inte så säger jag det ändå.
~ Tvättning av kläder
~ Telefonsamtal med mina pappor, det är ju fars dag idag. Det är inte fy skam att ha två ska ni veta. De har också helt olika funktioner, en har stått för uppfostran och den andra ställer upp med pengar och andra praktiska saker när tillfälle ges.
~ Pluggat ganska duktigt. Som vanligt kan jag vara duktigare, men jag tror nog jag ska renskriva mina anteckningar istället.

Alex kommer hem om en stund, hon har nämnt pizza tidigare idag så nu ser jag fram emot en kväll med kebabpizza från Professorn och några avsnitt McLeods daughters.

Se så, iväg och uppdatera med er!

Tråkigt...

Jag har tråkigt. Alltid när jag ska ta det lungt, så blir det tråkigt. Jag har inget att göra... Jo. Massor såklart. Men det räknas ju mer som jobb. Och då tar jag ju det inte lungt.
Vad ska jag hitta på?

Föressten, mitt planeringsmaraton som jag hade, var nästan onödigt. Inte helt. Men de hade inte börjat med temat ännu. Det är nästa vecka, de sa fel. Som tur var så frågade jag ett barn om de visste vad det nya temat var ännu, hela 20 minuter innan lektionerna skulle börja. Det var tur, för då hade jag alltså hela 20 minuter på mig att omplanerna. Improvisera. Det blir oftast inte jättebra.
Treorna spårade ur, de brukar alltid vara jättelugna och fina.
Fyrorna är ju alltid struliga, nu var de ovanligt lugna för vi har infört en ny regel om att den som inte sköter sig får gå ut i korridoren och jobba med ett papper istället. Skitdåligt. Jag är lite emot det, men jag vill poängtera att det var elevernas eget förslag. Så vi testar det ett tag.
De fantastiska femmorna blev uttråkade för vi sjöng adventssånger. Halva klassen snackade om annat medan jag försöke gå igenom lite teori. Och så vidare.
Efteråt sa de: "Tar du tillbaka det du sa till H (deras mentor) om att vi var så roliga att ha?"
-Ja. Svarade jag.

Nå. Jag ska prova om jag vill titta på film.

Dagen som gick

Och hela kroppen skrek: Låt mig få vila!

Det där var det första jag tänkte i morse när jag vaknade, näst efter "Varför ringer klockan? Ja, just ja, barnvakt."
Det var jobbigt att kliva upp, och resan dit ut kändes seg och jobbig, men gud vad värt det är i slutändan! Den ungen är sötast i världen, och hans storebror och mamma går inte av för hackor heller.
"Jag tycker om Marika", sa han till sin mamma när han satt i hennes famn och gosade efter att ha sovit middag. Det värmer vilket hjärta som helst. Skrattat har jag verkligen fått göra idag, men man blir trött av att umgås med barn. Men på ett bra sätt. Min favoritkille är 2½ år.

Jag har beslutat mig för att ställa in min planerade Göteborgsresa, min hjärna kom ju på tanken och det borde innnebära att det är det jag behöver. Det känns lite trist, men också bra. M hinner jag nog träffa till jul ändå, och så får jag åka till Göterborg senare helt enkelt.
Jag har också beslutat mig för att dra ner på tempot efter jul. Det är inget att ens fundera över längre. Det är ingen som tjänar på att jag har så här pass hög arbetsbelastning. Det känns som att jag försummar mina vänner och hundarna. Jag märker att jag tänker fler negativa tankar än positiva, tycker att allt är jobbigt. Blir snäsig mot mina klasskamrater. Det är ju hemskt! Fortsätter jag så här kommer jag att bli bitter, och ska jag inte!

Igår var halva arbetslaget (den roliga halvan/den halvan jag känner bäst) ut och bowlade och åt mat och drack dryck. Det var riktigt, riktigt roligt!
Min stora lärarförebild Lisa var också inbjuden och det blev jag riktigt glad för, hon är helt enkelt bäst! Jag vill bli som hon. Eftersom jag skulle upp ganska tidigt i morse (halv åtta) så fick jag gå hem i skaplig tid, nämligen klockan halv elva. Det var duktigt av mig.

Nu ska jag relaxa i badkaret.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Att fela är mänskligt

Jag hittade en så rolig grej: www.saltmannen.se

(Ja, jag behöver hjälp med att länka, funkar i förhandsgranskningen men inte i det publicerade inlägget).

Det är om felhörda sångtexter. Jag har haft jättekul, och även bidragit med en egen felhörning:

Show me heaven, cover me, ska det vara.
Jag sjöng: Show me heaven, colour me.

Alex observerade detta för inte alls så länge sedan.

Jag har varit helt sjukt effektiv. Gjort massa saker jag hade på "att göra"-listan till jobbet. Jag har varit så effektiv så min kontorsstol som även tjänar som pianopall känns alldeles svettig för att jag har suttit här så länge. Så effektiv att jag glömte bort tiden och därmed afrodansen. Det har jag blandade känslor inför. Nu ska jag nog sätta mig i soffan istället. Eller vända mig om till pianot.

Planeringsrace

Alltså. Jag vet inte om det är en sån väldans bra idé att planera lektioner och laga mat samtidigt. Mest för matens skull, den kan bli bränd. Nu blev den inte det som tur var. Nå, varför behöver jag då göra dessa saker samtidigt?
Svar: Behöver gör jag inte, jag kan göra det efter jag har ätit, men, jag började tänka på det, och plötsligt kom inspirationen! Och då, då är det bäst att ta tillfället i akt! Disk och plugg får vänta. Så är det. Det resulterade iallafall i att jag sprang omkring här mellan mitt rum och köket, letade notpapper, vände laxen, bar med noter och tvär- och blockflöjt in i köket. Är potatisen klar? In i rummet igen, kolla låten i en annan tonart, och så vidare. Varför äger jag inget notställ? Nu sitter jag med min lax och potatis och skriver och äter på samma gång. Hoja, om dygnet bara hade nån timme mer...

Sen är jag ju lite sent ute förstås, jag borde planerat detta förra tisdagen när alla ungarna var på lov och jag egentligen hade en hel dag till förfogande, men då gick jag på Skolforum-mässan i stället. Det var ju också utvecklande. Kanske. Och så var jag less på alla måsten. Nu har jag ju ingen möjlighet att skjuta upp dessa måsten.
Jag är överlag jävligt kass på att planera mitt jobb. Min skola är jag skitbra på att planera. Men den behöver jag ju inte lägga upp didaktiskt. Om jag bara planerade hela terminen i stora drag, som jag tror att normala lärare gör, så skulle ju min undervisning bli ännu mycket bättre. Jag satsar på det nästa termin om jag jobbar kvar då. Ja.

Nå niin! Jag ska fortsätta med planerandet.

Och oj, vad gärna jag vill vara med i Alexandras teatergrupp. Vill, vill, vill. Hur ska jag hinna? Men jag vill!

Ajö.

En gång bandgeek, alltid bandgeek

Alliansen vill ta bort den obligatoriska estetiskta verksamheten från schemat. Blåsorkester-Sverige är i kris och den klassiska musiken utdöende.

Det är inga vackra visor man får läsa i Fotnoten detta nummer. För en gammal bandgeek som jag svider det i hjärtat att behöva läsa detta. Jag började spela tvärflöjt i blåsorkester när jag var nio år med lärare som var/är riktiga eldsjälar.
Utan detta hade jag sannolikt inte varit den och där jag är i dag. Jag har fått chansen att upptäcka det roliga med musik, gemenskapen att spela i en orkester. Jag har vidgat mina vyer, spelat klassiskt, jazz och pop. Ja, till och med tvärflöjtsrock. Kicken man får av att stå på scen, oavsett om det är ensam, i en duo, ett band eller en hel orkester. Jag kan aldrig minnas att jag haft särskilt dåligt självförtroende och jag är säker på att jag har musiken och mina musiklärare att tacka för detta.

Hjärnan behöver arbeta med estetiska processer för att den ska må bra. Båda hjärnhalvorna behöver arbeta för att det ska bli riktigt bra. Kanske är det musiken jag har att tacka för mina VG:n och A:n på senaste tiden?
Visst, nog spelade jag hellre flöjt, piano eller fiol än att göra kemiläxan på högstadiet, men ändå...

Kanske vill jag jobba på en kulturskola ändå?
Idag hade jag Luciarep för första gången. Det var endast 12 elever där i dag. Det var väldigt gemytligt, men jag hoppas naturligvis att vi lyckas värva några fler. Mitt musiksjälvförtoende fick en kick när jag insåg att jag spelade låtar ackords a vista som jag förut sagt "den tonarten är för svår, jag kan inte Bb-moll" om.
Det är väldigt, väldigt kul att jobba med elever som är där av egen fri vilja.

Jag har haft mina jobbiga ettor idag. Jag får inte ha dem i halvklass som jag önskade för "de ska ha 40 minunter musik i veckan". Två av dem klarade inte ens av att ställa sig i ledet för att gå till musiken (nyinförd regel), så de blev kvar nere hos klassläraren. Det var inte särskilt mycket lugnare för det, men jag fick chans att se de där gränsfallsbarnen. De som varken sköter sig exemplariskt, men inte heller stör mest. Efter 20 minuter kändes det som att vi hållit på en evighet. Usch.

Ja. Jag vet en sak, och det är att jag vill spela i en orkester. En dröm jag har är att få vara medlem i en symfoniorkester. Det har jag velat ungefär sen jag förstod vad det var för något. Tyvärr verkar det vara så i den här stan att måste vara bäst på allt för att få vara med. Så bra är jag inte på tvärflöjt. Nån som har nån idé om vad jag ska göra?

Så här såg jag ut i begynnelsen av mina glansdagar i Bifurkationsblåsarna:


Marika, 10 år.