Tornedalsk dramatik

Det är islossning i Torneälven. Trots att de flesta som bor där varit med om islossningar sen de föddes är engagemanget alltid stort. Folk slår vad om när isen ska gå, i byarna anordnas det tävlingar där man får tippa vilken datum och vilken tid granen som ställts ut på isen passerar bron, eller annan lämpligt landmärke. Det gissas och spekuleras i huruvida det blir översvämmningar och isproppar eller inte, kanske smälter den bara bort. Kanske spolas Kirunavägen sönder i höjd med Anttis? Det hände faktiskt 2001.
I år verkar det vara mer dramatiskt än någonsin, eller i alla fall på mycket länge. Vattnet har stigit över fyra meter på sina ställen. Stugor, bastun och förråd står med vatten upp till fönstrena. Försäkringsbolag: Var beredda vid telefonerna för så fort den här proppen släppt börjar de ringa!
Jag har lyssnat på klipp på webradion och läst lite på NSD på nätet. Och vet ni vad som slår mig?
Lugnet. Lugnet i Tornedalen.
- Jaja, naturen har sin gång.
- Vi får se hur det blir när den släpper.
- Haha, ja då slipper jag bära vatten till utebastun!
Jag vet att folk spekulerar, för jag har själv varit där. Man undrar hur det ska gå för den där stugan, blir den brasved när proppen släpper? (Så illa går det aldrig, tornedalingarna bygger rejäla hus). Man vet att folk som är drabbade ligger sömnlösa en hel natt och bara väntar på att något ska hända. Att vattnet ska börja sjunka undan eller att isflaken ska närma sig boningshuset där famljen sover. Man undrar om man ska kunna ta sig till jobbet i morgon.
Men ändå, ett lugn. Ingen stress, och alla handlar så rationellt. Det är ingen som står med händerna i byxfickorna när något väl måste göras.
Jag blir lite rörd. Det är så det är hemma.

Föreställ er samma scenario i Stockholm. Nu är det kanske inte möjligt eftersom det för det första inte blir sådan is på vattnet kring stan, och om en översvämning skulle hägra så skulle det nog vara av allvarligare karaktär eftersom det handlar om ganska mycket större vattenmassor är de i Torne Älv. Men ändå... man kan ju fantisera. Jag tror inte att man skulle uppleva samma lugn. Faktiskt. Men så är jag ju en Norrlandspatriot.

Oj då...

...idag råkade jag säga till en klass att de låter som får hela högen. Jag vet inte om man vår säga så, antagligen inte. Men de verkade inte ta illa vid sig. Jag ser rubrikerna:
Musiklärare kallade elever för får, avskedas.
Jag ska förklara: Denna klass är ett gäng underbara ungar som verkligen uppskattar musiklektionerna. Jag myser i hela själen varje gång jag ska ha dem. De är hemskt duktiga på att sjunga och tycker att det mesta är kul. Idag skulle vi sjunga Imse Vimse Spindel och Bä Bä Vita Lamm, samtidigt. Det blir väldigt fint när det funkar kan jag lova! Iallafall så tyckde de att de låtarna var lite tråkiga för de har väl sjungit dem i flera år, men vi var ju tvugna att köra igenom dem var för sig en gång. Imse gick bra, lät mycket fint även på engelska. Bä bä däremot... Ojoj. De var inte riktigt fokuserade, höll på med annat, fjantsjöng och sånt. Så jag slutade plötsligt spela:
- Men vad är det? Ni låter ju som får själva! sa jag förvånat (jag vet ju att de kan bättre).
- DU låter som ett får! fick jag raskt tillbaka.
Sen började de bräka som får, på riktigt.
- Okej! Vi sjunger som får! (Jag gör en ljudillustration av Bä bä med fårröst) och börjar spela. Vi sjunger som får. Jag tror de tyckte det var kul. Jag tyckte det var kul. Man ska nog inte vara rädd för att skoja lite...
Skolan nu för tiden har på nåt sätt spårat ut lite vad gäller vad lärare får och inte får göra. I det stora hela så får lärare inte göra någonting. De får inte röra i eleverna, de får inte ta saker från dem, det får inte säga vad som helst. Det är inte lätt ska ni veta. Det är nästan svårt att vara personlig, för det finns så många "får inte" och "måsten".
Ja, jag vet inte. Kanske var det helt fel? Kanske går de tillbaka till sin lärare och är ledsna, berättar att Marika kallat de för får... Då blir det inte så kul.

Modepoliserna som jag definitivt ogillar

Ursäkta mig, men jag måste få uttrycka mig. Jag avskyr verkligen modeprogram av alla de slag, där någon sitter och tycker vad folk ska och inte ska ha på sig. Jag blir nästan arg, jag har väl på mig vad fan jag vill! I synnerhet när folk pratar mode blir jag irriterad. Bilder kan jag se på och till och med inspireras av. Det är också okej att säga vad som kommer att vara inne i vår, men när de börjar säga vad som är ute, vad som är fult, vad man bör undvika, då börjar jag koka! Ta leggings till exempel. Det är kanske tredje sommaren som de syns på var kvinnas ben. Jag minns själv när de kom tillbaka i modet, från att ha slumrat gott sedan tidiga nittitalet. Och jag tyckte det var så fult, strumpbyxor ska det vara, tyckte jag. Sommaren efter, alltså förra sommaren var det mitt favoritplagg, och nu, ja nu är de tydligen helt ute. Hallå. Ser jag rik ut eller? Tack och lov att folk ändå har på sig vad de vill så långt det går.
Sen så styr ju modet såklart. Jag kan ju inte köpa sånt som inte finns i affärerna även om jag vill.
Jag har radion på nu, och där pratar de mode, därav mitt behov av att få uttrycka mig. De pratade nyss om uppvikta jeans. Personligen gillar jag det, det är mycket praktiskt när man inte riktigt vet vad det kommer att bli för väder, dock trodde jag att det inte var så modernt längre eftersom det har hållit i sig ganska länge. Men nähä, uppvikt får det tydligen gärna vara. Så bra då. Nog för att jag hade fortsatt ändå... Idag har jag på mig mina (blå) Lee-jeans, en rosa t-shirt med inbyggt linne som säkert är ute (inhandlat på H&M för ett år sedan), och så blir det nog mina rosa ballerinaskor och den svarta manchesterkavajen som hängt med ett tag. Vilken jag ärligt funderar på att byta ut snart. Den har tappat en knapp också...

En hit i sommar är tydligen gladiator sandalen (se bilden).

Så där ja. Jag har uttryckt mig klart. Nu ska jag göra lite nytta.

Otillräcklig

Det är väl den känslan jag har att se fram emot i mitt framtida (och nuvarande) yrkesliv. Att inte räcka till. Att vilja så mycket, att vara en bra lärare, en rättvis lärare, en välplanerad lärare... Idag har det känts svårt. "Ska vi göra nåt kul idag? Inte sjunga, inte nåt tråkigt." Och grejen är att halva den klassen tycker att allt är tråkigt. Andra halvan tycker det mesta är kul, men de gör tyvärr (?) inte lika stort väsen av sig kring det som pessimistnissarna. Och så var datorerna megasega, så de hann inte göra nåt på hela lektionen. Så trist. Men sen finns ju också de små, där man kan göra vad som helst, och de tycker allt är kul! Tack gode Gud! Där man kan improvisera hej vilt och de bara kör på.

Jag får fortsätta jobba samma mängd som under april. Det är både bra och dåligt. Det är bra för det är ganska roligt trots allt, och jag tjänar pengar. Det är lite dåligt för min egen skola blir helt ärligt lite lidande, och jag vill verkligen, verkligen ha allt godkänt när jag går på sommarlov.

...och så använder jag rösten på fel sätt. Istället för att få eleverna att vara tysta så försöker jag överrösta dem när jag ska instruera. Det förstår ju vem som helst att det inte är bra...

Nä. Imorgon egen skola. Ny kurs. Sista i AUO 2 = härligt! Sen, tre terminer kvar. Sen, lärarexamen here I come!

God natt!

En god gärning

Idag har jag varit till optikern, men det är inte det som är själva grejen. Saken är det att det som sker, det sker av en mening, det har jag ju länge varit övertygad om. Idag när jag var på väg hem därifrån fick jag ytterligare bevis: Jag började gå mot T-centralen som vanligt, men så ändrade jag mig och tänkte att jag lika gärna kan gå till Odenplan och åka därifrån, så jag vände på klacken och började knalla. Det var ganska trevligt att gå på gator där man inte går så ofta. Jag kikade in på Lindex och tittade på saker jag vill ha men inte har råd att köpa. Väl vid övergångsstället till Odenplan ser jag en tjej med en pärm i handen. Åh nej tänker jag, nu har hon siktat in sig på mig, vad ska jag göra? Jag måste passera henne för att komma till busshållsplatsen, och jo, mycket riktigt. Hon haffar mig. Jag ser på håll att hon kommer från Rädda Barnen så jag tar mig tid att vara trevlig. Och hon var såååå trevlig och glad och vänlig så jag är härmed en av dem som skänker pengar till Rädda Barnen varje månad. Hundra svenska riksdaler, det är inte mycket. Visst, det är ytterligade 100 kronor jag inte kan lägga på tex ett linne från Lindex, men tänk vad mycket nytta de pengarna gör där de hamnar! Jag har trots allt turen att vara född i ett land där ALLA får går i skolan, där kvinnor får vara med i föreningar och syssla med politik, där det inte är accepterat med sexuella övergrepp och där det inte är krig. Jag får ta studielån för att kunna utbilda mig till det jag vill, jag kan gott ge 100 kr av det lånet per månad till de som behöver det bättre!

Så hörni ni: http://www.rb.se

Du kommer inte att ångra dig!
Och hon var smart, hon började med att berätta vad de gör för barn som far illa i Sverige. Poff så hade hon fångat mitt intresse hur lätt som helst!
Det finns något som heter barnhus, det betyder ungefär att när ett barn som blivit utsatt för t. ex. sexuella övergrepp väl får hjälp, så behöver barnet inte berätta allt om och om igen för alla instanser som behöver veta det (polis, social, läkare m. fl). Barnet kommer till ett ställe där alla nödvändiga personer befinner sig, berättar en gång, och det spelas in. Inspelningen finns sedan kvar och kan användas vid en eventuell rättegång och det stackars, stackars barnet behöver inte upprepa historien många, många gånger. Vilket ofta är orsaken till att åtal läggs ner, för det lilla livet orkar inte hur många gånger som helst. Dessa barnhus finns än så länge bara i de södra delarna av landet (såklart), men kanske kan min hundralapp (och din?) göra att det en dag finns norrut också...
Hoppet är det sista som överger människan, och jag slutar aldrig hoppas på en rättvis värld.

Skönaste dialekten i stan!

- Men du, vart var det nu du kom ifrån?
- Pajala.
- Aaah! Du har fan den skönaste dialekten i stan! Om jag fick bestämma skulle alla prata som du!

Blir man glad eller? Det värmde mitt hjärta att få höra dessa ord. Jag tror att jag och C som kommer från Boden ligger i topp på listan över de trevligaste dialekterna i klassen (om det finns nån sån). C finns där dessutom för att han är enda killen och alla tjejer tycker det är såååå behagligt att höra hans röst efter allt kacklande dem (oss?) sinsemellan. Så trist då att vi nästan aldrig säger nåt när vi är i helklass. Jag känner iallfall att det är helt okej att låta alla andra snacka, jag pratar desto mer när vi är i lilla gruppen. Mycket behagligare.

Jag älskar Pajala!

En tanke och en insikt

Jag har mycket i huvudet just nu. Jag vet inte riktigt vad det är jag funderar på, men det känns som att det är mycket. Jag har lite svårt att sortera, och fokusera.
Jag har funderat på en sak och kommit fram till att jag är väldigt lojal mot mig själv. Det är nog det hela mitt singeltillstånd grundar sig på. Och åter igen, det är inget jag lider av. Jag är väldigt bekväm och hemma i det, och kanske är det också en orsak till tillståndet. Det känns som att jag flyr undan så fort det närmar sig att ens andas en stavelse som kan ha att göra med kärlek. Då menar jag inte den sorten mellan vänner och familj, för den hanterar jag väl.
En gång har jag liknat mina känslor vid en mur, och då känns det nu som att jag har murat in mig själv och inte kommer ut. För övrigt så har den personen som fick mig att skriva om muren varit och tittat om jag är hemma. Och skulle han knacka på så skulle jag förmodligen agera murbräcka med min egen kropp och släppa in honom utan att tveka, trots att det egentligen är moraliskt fel.
Och som jag nu sitter här och skriver, så inser jag igen att det är av lojalitet till mig själv som jag murat in mig. För det som finns, det finns nog inte på riktigt hur mycket jag än skulle vilja det. Kanske är det därför jag flyr, för jag kan inte lura mig själv. Och det är ju i och för sig väldigt, väldigt bra.
Vet ni vad? Jag tror jag förstår mig nu...