En god gärning

Idag har jag varit till optikern, men det är inte det som är själva grejen. Saken är det att det som sker, det sker av en mening, det har jag ju länge varit övertygad om. Idag när jag var på väg hem därifrån fick jag ytterligare bevis: Jag började gå mot T-centralen som vanligt, men så ändrade jag mig och tänkte att jag lika gärna kan gå till Odenplan och åka därifrån, så jag vände på klacken och började knalla. Det var ganska trevligt att gå på gator där man inte går så ofta. Jag kikade in på Lindex och tittade på saker jag vill ha men inte har råd att köpa. Väl vid övergångsstället till Odenplan ser jag en tjej med en pärm i handen. Åh nej tänker jag, nu har hon siktat in sig på mig, vad ska jag göra? Jag måste passera henne för att komma till busshållsplatsen, och jo, mycket riktigt. Hon haffar mig. Jag ser på håll att hon kommer från Rädda Barnen så jag tar mig tid att vara trevlig. Och hon var såååå trevlig och glad och vänlig så jag är härmed en av dem som skänker pengar till Rädda Barnen varje månad. Hundra svenska riksdaler, det är inte mycket. Visst, det är ytterligade 100 kronor jag inte kan lägga på tex ett linne från Lindex, men tänk vad mycket nytta de pengarna gör där de hamnar! Jag har trots allt turen att vara född i ett land där ALLA får går i skolan, där kvinnor får vara med i föreningar och syssla med politik, där det inte är accepterat med sexuella övergrepp och där det inte är krig. Jag får ta studielån för att kunna utbilda mig till det jag vill, jag kan gott ge 100 kr av det lånet per månad till de som behöver det bättre!

Så hörni ni: http://www.rb.se

Du kommer inte att ångra dig!
Och hon var smart, hon började med att berätta vad de gör för barn som far illa i Sverige. Poff så hade hon fångat mitt intresse hur lätt som helst!
Det finns något som heter barnhus, det betyder ungefär att när ett barn som blivit utsatt för t. ex. sexuella övergrepp väl får hjälp, så behöver barnet inte berätta allt om och om igen för alla instanser som behöver veta det (polis, social, läkare m. fl). Barnet kommer till ett ställe där alla nödvändiga personer befinner sig, berättar en gång, och det spelas in. Inspelningen finns sedan kvar och kan användas vid en eventuell rättegång och det stackars, stackars barnet behöver inte upprepa historien många, många gånger. Vilket ofta är orsaken till att åtal läggs ner, för det lilla livet orkar inte hur många gånger som helst. Dessa barnhus finns än så länge bara i de södra delarna av landet (såklart), men kanske kan min hundralapp (och din?) göra att det en dag finns norrut också...
Hoppet är det sista som överger människan, och jag slutar aldrig hoppas på en rättvis värld.

Skönaste dialekten i stan!

- Men du, vart var det nu du kom ifrån?
- Pajala.
- Aaah! Du har fan den skönaste dialekten i stan! Om jag fick bestämma skulle alla prata som du!

Blir man glad eller? Det värmde mitt hjärta att få höra dessa ord. Jag tror att jag och C som kommer från Boden ligger i topp på listan över de trevligaste dialekterna i klassen (om det finns nån sån). C finns där dessutom för att han är enda killen och alla tjejer tycker det är såååå behagligt att höra hans röst efter allt kacklande dem (oss?) sinsemellan. Så trist då att vi nästan aldrig säger nåt när vi är i helklass. Jag känner iallfall att det är helt okej att låta alla andra snacka, jag pratar desto mer när vi är i lilla gruppen. Mycket behagligare.

Jag älskar Pajala!

En tanke och en insikt

Jag har mycket i huvudet just nu. Jag vet inte riktigt vad det är jag funderar på, men det känns som att det är mycket. Jag har lite svårt att sortera, och fokusera.
Jag har funderat på en sak och kommit fram till att jag är väldigt lojal mot mig själv. Det är nog det hela mitt singeltillstånd grundar sig på. Och åter igen, det är inget jag lider av. Jag är väldigt bekväm och hemma i det, och kanske är det också en orsak till tillståndet. Det känns som att jag flyr undan så fort det närmar sig att ens andas en stavelse som kan ha att göra med kärlek. Då menar jag inte den sorten mellan vänner och familj, för den hanterar jag väl.
En gång har jag liknat mina känslor vid en mur, och då känns det nu som att jag har murat in mig själv och inte kommer ut. För övrigt så har den personen som fick mig att skriva om muren varit och tittat om jag är hemma. Och skulle han knacka på så skulle jag förmodligen agera murbräcka med min egen kropp och släppa in honom utan att tveka, trots att det egentligen är moraliskt fel.
Och som jag nu sitter här och skriver, så inser jag igen att det är av lojalitet till mig själv som jag murat in mig. För det som finns, det finns nog inte på riktigt hur mycket jag än skulle vilja det. Kanske är det därför jag flyr, för jag kan inte lura mig själv. Och det är ju i och för sig väldigt, väldigt bra.
Vet ni vad? Jag tror jag förstår mig nu...

En lärande lärare

Idag har jag jobbat min första dag som vikarierande musiklärare. Jag är glad att jag känner många av barnen innan och vet hur saker och ting går till på skolan. Förutsättningarna för dagen var dessa:
- Första dagen efter lovet (alla barn är extra tokiga då).
- Ny lärare/vikarie (ni vet själva, alla har vi varit elever).
- Vårkänslor och spritt i benen.

Med andra ord; det är många mycket rörliga, pratglada och sociala barn jag träffat idag. Det var en intressant upplevelse. Det var ganska kul också, att få göra det på rikigt. Inte nån liten VFU-observerare, eller "Nu ska Marika testa en grej på er". Nej, på riktigt. Med ansvar och allt.
Efter denna dagen funderar jag på hur jag ska göra för att få dem att vara lite tystare och lite lugnare. Det är inte det att jag kräver att de ska vara det h e l a tiden, för vi gör saker där man ska röra sig också. En idé är att börja med en avslappningsövning. Eller så kan jag införa nån slags melodi, eller signal som betyder ungefär "varsågod att lyssna". Det känns i och för sig väldigt Foucalut-inspirerat. Typ, disciplin är grunden till all nytta i världen. Men vad ska man annars göra? Det är såååå mycket mindre krävande att vara lärare i ett teoretiskt ämne, det ska ni veta...

Så, jag är numera en lärarvikarierande och -studerande bybo som bosatt sig i storstan. Och som jag faktiskt trivs! Det är rätt så stor skillnad mot för ett år sedan.

Nu är det dags att sova, i morgon ska jag till min egen skola.

Hemma till våffeldagen

Nu är jag tillbaka i stan. I går kände jag förstås "Hoja, jag vill inte åka". Men så känns det ju alltid, den här gången för att jag lätt hade kunnat stanna några dagar till solandes på mitt renskinn.
När jag hörde orden "...och för er som bor här vill vi säga välkommen hem" med Pernilla August röst på Arlanda Express så kände jag att det var himla trevligt att bli välkomnad hem på det sättet! Hem känns inte länge främmande i tal om Stockholm, och det är ju väldigt skönt. När jag sedan stod i hissen i vårat hus så blev jag helt lugn, för jag var hemma hos mig igen. Nästan så jag kan säga "Borta bra hem hemma bäst". Men oroa er inte, mitt hjärta hör alltid till Tornedalen.

Idag är det våffeldagen, och ju mer jag tänkte på det desto sugnare blev jag på att få äta våfflor. Tyvärr är mitt 70-tals våffeljärn magasinerat hemma i Byn, så det fick bli plättar (ja, inte pannkakor) med grädde och sylt i stället. Mumma!
Jag funderade på en sak. Varför, varför finns det ens en speciell dag för våfflor? Och kanelbullar för den delen? En sann Googlare som jag är ska jag nu googla svaret. *Googlar* Jaha. Det har med Marie Bebådelsedag att göra. Det konstiga är ju att den har ju varit. Nå iallafall så hette det förr vårfrudagen, sedan började folk slarva och kalla dagen för våffeldagen, och så blev det så att vi skall äta våfflor denna dag! Där ser man.

Angående min avvänjning så gick det inte så bra. Det är snö och minusgrader även här, och då tar jag i n t e av mig mina långkalsonger!

Långfredagen

Igår var en väldigt bra dag. Den hade allt som en lyckad påskhelgsdag ska ha, bland annat pimpling, skidåkning, bastu, vin och vänner.
Jag fick som väntat ingen fisk på pimpeltävlingen, men jag vann ändå en mycket fin tumstock, jag är extremt nöjd! När jag satt där på isen och snön yrde och det nappade dåligt fångade jag upp följade och lade i minnet. Jag tycker att det beskriver en pimpeltävling ganska bra.
- Det borde ju nappa bra när det snöar.
- Det är väl inte konstigt att det inte kommer nån fisk när det inte är nåt vatten! (Gör sig bättre på meänkieli men jag kan inte riktigt återge det).
- De där har fått fisk, de använder Maggots, jag har ju mask, man kanske skulle byta?
- Klockan ett byter jag taktik.
- Varför har ni pimpeltävlingen där det inte är något vatten?

Sedan har jag alltså bastat, skrubbat bort Stockholmssmutsen. G sa att golvbrunnen kommer att bli full med löss och mamma sa att då var det ju tur att hon har städat den nyss.
Sedan har jag druckit vin och lite farlig sprit som gjorde att mitt besök på krogen varade typ en kvart. Och det som hände sen skedde ju efter midnatt så det var ju idag och då räknas det inte till den perfekta dagen igår.

Det var det!

Den värdefulla, saknade tystnaden

I morse när jag hade ätit frukost här hemma hos mamma och G kände jag att jag ville göra något aktivt, så jag gick till magasinet för att gräva fram mina skidor. Jag hittade även pjäxorna som försvinner spårlöst varje år. Dessa är hyfsat under kontroll, men ett par är borta, jag har nog använt dem två vintrar sen jag var tretton, för "vi lägger dem här så vet vi var de är sen", och sen minns vi inte var "här" ligger.
I alla fall så var skidorna där vi trodde, det var fågelskit på dem och jag tror inte att de är vallade sen min sista skolskidtävling i nian. Jag spänade på mig dem, och kände mig som en femåring de första metrarna (ungefär lika duktig). Sen begav jag mig ut på kalhygget.
Kylan bet lite i kinderna, snön gnistade så vackert vit och jag såg älgspår. Sen stannade jag, och lyssnade... först på ingenting, sen en fågel. Jag log för mig själv i skogen, och skidade vidare.

Jag var ute ungefär en halvtimme, när jag kom hem värmde jag choklad och satte mig på altanen på ett renskinn. Men först skottade jag halva altanen. För nu är det påsk!