Jag har bland annat min blogg för att kunna prata av mig när helst jag behöver. Nu behöver jag det.
När jag trodde att jag hade en enda klass kvar att skriva omdömen på, upptäcker jag att har en och en halv. Alltså TVÅ och en halv klass. Kvar. Att skriva omdömen på. Och jag säger en sak. Jag blev inte lärare för att sitta vid datorn och lida kval som går att liknas vid dem som uppstod när jag skrev c-uppsatsen. Upptäckten resulterade i att jag blev apatisk för en stund och inte fick något gjort. Sedan vaknade jag upp och kom på att jag kunde fortsätta publicera åttornas rockarbeten på bloggen. Men den där jääävla skolbloggen hänger sig hela tiden. Säkert varannangång jag ska uppdatera.
Nu undrar ni varför jag inte tog tag i omdömena då, eftersom jag ligger efter. Jo för så här är det: När jag inser nåt, som är jobbigt, som jag måste ta tag i, då kan jag inte göra det på en gång. Först måste jag lida en stund och tycka synd om mig och vilja gråta. Sen måste jag glömma bort det en kväll eller en dag, sedan acceptera och SEN ta tag i det. Det kommer ej att ske i dag.
Och kollegorna tycker synd om mig, men kan inte hjälpa mig, för det är ju jag som träffar de här eleverna på klassmusiken, det är jag som ska veta vad de kan.
Och så har jag ju varit överambitiös tror jag. Jag vet ju inte för jag har ju inte sett någon annans omdömen. Eller ja, de i den rapporten som Skolverket skrivit. Och mina liknar dem. Och det är ju bra, för de är ju de som bestämmer. Men ändå.
Jag längtar till jullovet.
Snart ska jag öva flöjt med kantorn och sen ha kör, och efter det är jag säkert en lycklig människa igen. En stund.
Tack för visat intresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar