Då så. Som sagt, alltid lika spännande att komma hem och se vad hon hittat på.
Dagens happening: Slitit av ståltråden som agerar linan i luften i löplineanordningen. Den här gången hade hon sprungit ända hem till Hans, Gunnar fångade upp henne där och körde hem henne. Inte bra. Så nu ska ståltråden bytas ut mot en vajer. Men alltså, hur gör hon?
Vad har hänt det stackars livet när det värsta som finns är att bli lämnad ensam (med resten av djuren), i ett hus eller en hundgård eller fast i en lina som ändå ger mycket mer rörelsefrihet än hundgården? När man är hemma är det ju nemas problemas.
Vi har nyss varit på en låååång promenad och fortsatt träna sitt. Hundgodset var slut så vi gick till moster I på en tiggarrunda, hon hade leversnittar, visste vi. Men Stella var inte så förtjust i dem. I början fick jag säga sitt kanske sju, åtta, nio, tio gånger och ställa mig framför henne och så vidare. Halvvägs kunde hon få gå på löst koppel, och hon gjorde det utan att dra. Vid det laget behövde jag inte heller säga sitt när vi stannade, för hon satte sig ändå. Min lycka var fullständig och hoppet närdes rikligt. Men ungefär 500 meter hemifrån började det vända igen. Vi såg en hare, en storspov, vi hörde Chicko skälla på nåt... Men ändå, hon kunde sitta. Inte utan att gnälla och gny och tjata om att få gå, men hon kunde sitta.
Jag har också tagit bort stygnen i hennes tass, och hon är ju världens bästa att hålla på med, så lugn och avslappnad vad man än gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar