Hunden från helvetet

Nu ska jag berätta om Hunden från Helvetet. Hon heter Stella och är inte egentligen från Helvetet utan från Kalix. För precis två veckor sedan hämtade vi hem henne till oss. Hon är en blandning av alaskan hysky och grönlandshund. Hon är ungefär ett år gammal.

Så här söt är hon:

Sånt här djävulskap kan hon ställa till med:

Hon har potential att bli en finfin draghund för hobbyåkare. Och det är ju positivt. Hon verkar ha ett stenhårt psyke och är inte rädd för nånting. Hon backar aldrig och går bara framåt, framåt, framåt. Det är för tillfället mest negativt. Dessutom är hon stark som fan. Tjugotre kilo muskler har hon och drar omkull mig om hon vill.

Problemen är större och fler än det som är bra just nu. Det frestar på mitt tålamod enormt mycket och hon har fått höra många fula, hatiska ramsor. Jag tror inte att det är en hund egentligen, det är nog en björn.

Rex, vår ängel, däremot. Han blev den finaste, bästaste, lyhördaste hund man kan tänka sig när Stella kom. Han är nästan i klass med Chicko nu. När jag kommenderar Stella "sitt" gång på gång, så sitter han så fint och ser på mig och säger "Men jag sitter ju redan...". När han är uppe i varv och helst vill busa och jag kommenderar "sitt" så sitter han, på en gång. Det som var så svårt i början. Det är vetskapen om att vi fått Rex att bli den hund vi ville ha, som gör att det finns hopp om att Stella en dag också ska bli den hund vi vill ha. Antingen blir det lättare för att hon bara är ett år, eller så blir det svårare just därför.  

Tillsammans bildar de ett fint spann som går bra ända tills de får syn på ett djur för då blir de jakthundar istället. Ingen av dem är längre spårhundar när man är ute och drar.