Efter att ha lämnat två ylande hundar för att äta middag hos min ömma moder var det med stor spänning jag återvände hem efter ett par timmar.
Skulle hon ha hittat på ett sätt att ha slitit sig ur löplinan? Skulle ha fått för sig att gräva sig in till Rex?
Det var oroväckande tyst när jag och Chicko nästan ljudlöst gick längs infarten. Var hon inte kvar? Jag bad en stilla bön till en högre makt om att hon skulle vara kvar.
Hon var kvar! Och inte ett ljud sa de, de bara satt och tittade.
Jag bestämde mig för att ta Stella på en liten kisspromenad. Någonstans fann jag inspiration till att få henne att lyda så jag använde mig av hundgodiset jag hittade i min jackficka. Och oj! Så fint man kan gå när man får godis! Man kan gå utan att dra. Man kan stanna när matte säger stanna.
Vi tränade på att först stanna, sen sitta. Varje gång vi stannade, så fick hon sitta. Ibland gick det på första "sitt" ibland på tredje osv. Men på slutet gick det nästan helt på första. Ibland fick hon ligga på kommandot "lägg dig". Först fattade hon ingenting utan gav tass och allt möjligt. Hela övningen försvårades av att fåglar som levde sitt liv i vägkanten och i träden. Men det gick minsann! Hon går att lära! Jag insåg att det är faktiskt bara en valp, så gott som. Klart hon behöver träning! Jag kände inspirationen flöda i kroppen och tänkte exakt så här: Jag ska fixa dig! Med den största beslutsamhet ni kan tänka er. Jag kände mig lite schizofren på samma gång, med tanke på de föregående dagarnas händelser och smädelser.
Ju närmare hem vi kom, desto svårare blev det igen eftersom Chicko, Doris och Rex var ute. Så mycket distraktioner för en ettårig, understimulerad draghund. Men matte var envis, och det gick! Det gick att ligga ner och titta på det som hände på gården, men än går det inte att ligga ner och lugnt och stilla (calm and submitted) betrakta det som sker, eller kanske nåt helt annat. Rex kan det, nu för tiden.
Blablabla.
Sen ertappade jag odjuret med att stå på köksbordet. Jag upprepar: Stå på köksbordet. Med en ihopvikt platspåse i munnen, som tidigare varit av intresse. Stå på köksbordet. Så gör man väl inte?! Nä, det fattade hon ju och hoppade raskt ner (tur att vi inte har ett nytt, fint, dyrt köksbord). Jag fyade och jagade henne ett varv runt huset tills jag fattade att så får jag inte tag på henne. Jag sa stanna. Stella stannade. Sänkte sitt huvud när jag kom fram till henne. Satte sig ner, lade sig ner på rygg.
Hon la sig ner på rygg för mig! Hon har gått med på att det är jag som bestämmer! (Åtminstone inomhus).
Följ den spännande fortsättningen på livet med Stella här, på bloggen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar