Jag har ju i typ hela mitt liv varit extremt, obotligt rädd för björnar. Allt bottnar i att min styvfader sköt en björn när jag var åtta år. Sedan har jag varit rädd för skogen av två anledningar, den ena var att jag skulle gå vilse för det gjorde de ju alltid i sagoböckerna och det andra var ju alltså att jag skulle möta en björn. Även i vuxen ålder har jag varit rädd för dessa saker och än i dag dricker jag aldrig upp sista slurken i vattenflaskan för tänk om jag går vilse? Det gör jag ju inte för dels så håller jag på och lär mig att hitta ganska bra, sen har jag ganska bra lokalsinne och dessutom en GPS. (Men tänk om batteriet tar slut!) Jag tänker inte så ofta på att gå vilse, längre. Däremot blev det här med de eventuella björnmötena verklighet när jag började jaga älg.
Om man läser inlägg från första älgjaktshösten så ser man att ibland var jag livrädd och ibland tänkte jag inte på björn på en hel dag.
Nu. Idag. Denna höst. Tänker jag väldigt mycket på björn. Men det stora skillnaden är att jag inte blir rädd.
Jag ser tre anledningar till detta.
1. Jag har accepterat att björnarna finns i skogen. Jag tror att björnspåret jag såg var orsaken till denna insikt.
2. Jag har insett att alla gånger jag blivit rädd för björn, så har jag ju i själva verket blivit rädd för mina fantasier. Och en fantasi kan man ju inte vara rädd för när man är nästen trettio år gammal!
3. Någon klok person sa: "Men ett rovdjur är ju aldrig stilla, om du ser en rotvälta och tittar bort och sen tillbaka, och den inte har rört sig, då är det ingen björn". Eftersom jag tycker att alla rotvältor ser ut som björnar, och rotvältor finns det mycket gott om i våra skogar.
Och vet ni. Det är så skönt att slippa vara rädd! Fast lite isar det ju i magen när en ser björnbajs på väg till eller från passet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar