Igår såg jag en fantastisk föreställning, här i lilla Pajala. Det var så bra, så gripande och så jävla fantastiskt bra. Jag lämnade salongen på darriga ben och med ångesttryck över bröstet.
Då har man blivit berörd. Då har skådisarna ta mig fan lyckats.
Pjäsen ska spelas för skolor under hösten och meningen är att den ska väcka frågor kring droger, vänskap, förhållanden osv.
Och jag tänker att teater borde vara en så mycket större del i undervisning än vad den är. Man kanske inte lär sig räkna och skriva med hjälp av teatern. Men jag är rätt säker på att man kan lära sig om andra världskriget, kost och hälsa, människokroppen och djurlivet, musikhistoria och fram för allt om sig själv. Det du har upplevt fastnar ju i dig på ett annat sätt är det du till exempel har läst.
Jag fantiserar om en skola där teater och film används som faktainhämtning i mycket stor grad. Naturligtvis ska vi läsa också. Men vill vi att eleverna ska lära sig nåt räcker det oftast inte med att ge dem en faktabok. För man lär sig i stunden, inte för livet. Jag vet detta och jag skäms när jag ger mina elever en bok och ett frågeblad, men tröstar mig med att frågorna jag ställer åtminstone kräver lite tankeverksamhet, inte bara läsförståelse. Men helst ville jag kanske ta dem på en föreställning eller låta dem se en spelfilm som beskriver musikens framväxt genom tiderna. Och när de får uppgiften att gestalta en genre så känner jag mig mer nöjd med mig själv som lärare.
Sen är det faktiskt så här, och nu är jag kanske kontroversiell, och kanske man inte får säga sånt här som lärare. Men alltså, vi behöver inte lära våra elever fakta. För idag har vi Internet. Vi behöver lära dem att läsa, att förstå vad de läser och kunna sålla blad detta enorma flöde av information som omger oss idag. De behöver gå i skola för att lära känna sig själva, för att växa in i ett socialt samspel och bli trygga vuxna. Jag anser att den kunskap som inte är mätbar, är den allra viktigaste kunskapen. Kunskapen om dig själv och dina medmänniskor.
När jag gick i skolan stickade jag tre saker:
En rektangulär bit med räta maskor som sen syddes ihop till en gubbe, på mellanstadiet.
Ett par lovikkavantar i åk 9. Det tog typ en termin.
En väska med räta och aviga maskor, som aldrig blev klar, på gymnasiet.
I 24-årsåldern började jag intressera mig för stickning igen. Hade ett vagt minne av hur man skulle lägga upp maskor men fick konsultera Internet och farmor för att begripa. Att jag stickat lite under min skoltid var alltså föga till hjälp.
Jag tycker skolan ska erbjuda elever möjlighet att prova på många olika saker, som de kanske inte skulle mött annars. Så att varje elev har möjlighet att utveckla sina intressen och sitt unika jag. Så som det är idag. Mina elever ska alla prova på att spela ackordsinstrument, trummor och bas, de ska få sjunga och de ska få komma i kontakt med olika musikstilar, som de kanske inte skulle mött annars. De ska få en chans att prova. Och de ska lära sig hur de kan ta hjälp av internet om de senare i livet kommer på att de kanske vill lära sig att spela gitarr. Men att känna till olika genrers särdrag, är det så viktigt egentligen? Det kan man ju läsa sig till. Då tycker jag vi ska lägga mer fokus på musiken som identitetsskapande och ta vara på sånt som att ett elev säger "Utan musik skulle jag dö!"
Gudars, så skönt att ha en blogg där man får tycka och tänka som man vill utan att behöva underbygga sina resonemang desto mer. Fast det tycker jag ändå att jag gör.
Nå, Jan Björklund, vad säger du? Låt oss plocka in teatern och bränna faktaböckerna!
