Idag hände det två jobbiga grejer på jobbet som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera.
Mina
utmanande ettor (observera deras nya namn) fick spela ägg idag och träna på svagt-starkt, de som ville fick också prova på att dirigera varandra (lektion hämtad på lektion.se).
Det tredje barnet på tur var en tjej som är jättesnäll, duktig, väluppfostrad och underbart rar. Hon satte igång, och sedan slog hon av oss så vi skulle bli tysta, men många fortsatte spela (inkl. jag) för de trodde hon visade att vi skulle spela starkt. Detta resulterade i att alla började skratta och jag såg hur tårarna steg i ögonen på stackaren. Jag förklarade för henne att vi missförstått hennes tecken, och frågade om hon ville prova igen. Hon skakade på huvuvet. Lektionen fortsatte.
När det närmade sig slutet kom hon fram till mig och berättade att hon blev jätteledsen när alla skrattade, jag sa att jag sett det och frågade om hon ville att jag skulle ta upp det i klassen. Det ville hon.
Men det är så svårt?! Vad ska man säga? Jag försökte förklara för klassen vad som hade hänt, för vid det här laget grät hon så tårarna sprutade. Där kände jag mig verkligen otillräcklig. Jag fann knappt ord men barnen förstod vart jag ville komma och hjälpte mig att formulera mig.
- ...så man måste tänka på när man... vad man.. hur...
- ... innan man skrattar, fyllde någon i.
Men hur lätt är det då på en skala? Jag tror inte att de skrattade för att vara elaka. Hur hade ni gjort?
Grej nummer två var på luciaövningen.
Vi sjöng Rudolf med röda mulen och sen tidigare år så är det några som kan en stämma på den så de fick sjunga den. Efter låten så hörde jag att det var några av stämsångarna som tjafsade om något. Jag frågade vad det handlade om.
- Men hon sjunger för högt, sa den ena.
- Det är väl bra att hon sjunger högt, sa jag.
- Nej, men alltså, hon sjunger en egen stämma. Hon sjunger inte samma sak som vi. Fel toner...
Ajajajaj, vad i hela fridens namn ska jag säga
nu då? Jag sa att man får försöka lyssna in sig på de andra om man är osäker och att det viktigaste är att alla sjunger högt och är glada, inte att man sjunger rätt toner.
Men jag såg verkligen hur den här tjejen tog illa vid sig. Resten av övningen satt hon med hakan i handen och stödde sig på knät, sammanbiten, men hon sjöng.
Vad skulle man ha gjort här då?
Något jag är skitdålig på det är att trösta. Jag är lite mer: Äh, det var väl inte så farligt, skärp dig nu och sluta lipa. Så säger jag naturligvis inte, men lite så har det varit i mitt liv. Men att klanka ner på någon som står i ledarposition eller på någon som sjunger, det är faktsikt allvarliga saker. Jag hade reagerat precis som dessa barn gjort idag. Precis som dem. Många tror jag att jag är moderlig och öm, det är jag inte.
För att återgå till ettorna så gick det ytterligare liiite bättre idag. Framsteg sker, men de är små. Nå, så länge de syns så är jag nöjd. Idag kunde vi ju genomföra lektionen som planerat. =)