En gnutta hopp...

Efter att ha lämnat två ylande hundar för att äta middag hos min ömma moder var det med stor spänning jag återvände hem efter ett par timmar.
Skulle hon ha hittat på ett sätt att ha slitit sig ur löplinan? Skulle ha fått för sig att gräva sig in till Rex?
Det var oroväckande tyst när jag och Chicko nästan ljudlöst gick längs infarten. Var hon inte kvar? Jag bad en stilla bön till en högre makt om att hon skulle vara kvar.
Hon var kvar! Och inte ett ljud sa de, de bara satt och tittade.

Jag bestämde mig för att ta Stella på en liten kisspromenad. Någonstans fann jag inspiration till att få henne att lyda så jag använde mig av hundgodiset jag hittade i min jackficka. Och oj! Så fint man kan gå när man får godis! Man kan gå utan att dra. Man kan stanna när matte säger stanna.
Vi tränade på att först stanna, sen sitta. Varje gång vi stannade, så fick hon sitta. Ibland gick det på första "sitt" ibland på tredje osv. Men på slutet gick det nästan helt på första. Ibland fick hon ligga på kommandot "lägg dig". Först fattade hon ingenting utan gav tass och allt möjligt. Hela övningen försvårades av att fåglar som levde sitt liv i vägkanten och i träden. Men det gick minsann! Hon går att lära! Jag insåg att det är faktiskt bara en valp, så gott som. Klart hon behöver träning! Jag kände inspirationen flöda i kroppen och tänkte exakt så här: Jag ska fixa dig! Med den största beslutsamhet ni kan tänka er. Jag kände mig lite schizofren på samma gång, med tanke på de föregående dagarnas händelser och smädelser.

Ju närmare hem vi kom, desto svårare blev det igen eftersom Chicko, Doris och Rex var ute. Så mycket distraktioner för en ettårig, understimulerad draghund. Men matte var envis, och det gick! Det gick att ligga ner och titta på det som hände på gården, men än går det inte att ligga ner och lugnt och stilla (calm and submitted) betrakta det som sker, eller kanske nåt helt annat. Rex kan det, nu för tiden.

Blablabla.
Sen ertappade jag odjuret med att stå på köksbordet. Jag upprepar: Stå på köksbordet. Med en ihopvikt platspåse i munnen, som tidigare varit av intresse. Stå på köksbordet. Så gör man väl inte?! Nä, det fattade hon ju och hoppade raskt ner (tur att vi inte har ett nytt, fint, dyrt köksbord). Jag fyade och jagade henne ett varv runt huset tills jag fattade att så får jag inte tag på henne. Jag sa stanna. Stella stannade. Sänkte sitt huvud när jag kom fram till henne. Satte sig ner, lade sig ner på rygg.
Hon la sig ner på rygg för mig! Hon har gått med på att det är jag som bestämmer! (Åtminstone inomhus).

Följ den spännande fortsättningen på livet med Stella här, på bloggen...

Hunden från helvetet

Nu ska jag berätta om Hunden från Helvetet. Hon heter Stella och är inte egentligen från Helvetet utan från Kalix. För precis två veckor sedan hämtade vi hem henne till oss. Hon är en blandning av alaskan hysky och grönlandshund. Hon är ungefär ett år gammal.

Så här söt är hon:

Sånt här djävulskap kan hon ställa till med:

Hon har potential att bli en finfin draghund för hobbyåkare. Och det är ju positivt. Hon verkar ha ett stenhårt psyke och är inte rädd för nånting. Hon backar aldrig och går bara framåt, framåt, framåt. Det är för tillfället mest negativt. Dessutom är hon stark som fan. Tjugotre kilo muskler har hon och drar omkull mig om hon vill.

Problemen är större och fler än det som är bra just nu. Det frestar på mitt tålamod enormt mycket och hon har fått höra många fula, hatiska ramsor. Jag tror inte att det är en hund egentligen, det är nog en björn.

Rex, vår ängel, däremot. Han blev den finaste, bästaste, lyhördaste hund man kan tänka sig när Stella kom. Han är nästan i klass med Chicko nu. När jag kommenderar Stella "sitt" gång på gång, så sitter han så fint och ser på mig och säger "Men jag sitter ju redan...". När han är uppe i varv och helst vill busa och jag kommenderar "sitt" så sitter han, på en gång. Det som var så svårt i början. Det är vetskapen om att vi fått Rex att bli den hund vi ville ha, som gör att det finns hopp om att Stella en dag också ska bli den hund vi vill ha. Antingen blir det lättare för att hon bara är ett år, eller så blir det svårare just därför.  

Tillsammans bildar de ett fint spann som går bra ända tills de får syn på ett djur för då blir de jakthundar istället. Ingen av dem är längre spårhundar när man är ute och drar.

Vad gör du just nu?

Så står det ju på Facebook. Jag skriver här istället för där:

...är arg, vansinnigt irriterad, trött i kroppen, trött i själen, uppgiven och vill att hunden från helvetet ska förvandlas till en ängel och att älsklingen ska komma hem, helst på en gång.

Jag är så trött, så trött. Jag orkar inte. Orkar. Inte. Ändå reser man sig och fortsätter orka. Så nu reser jag mig, tar ut Rex och hundkräket Stella på en tur, hoppas på att hon hålls i hundgården en stund i dag och åker till Luleå för att vara med på lilla E:s dop.

Men fa-an, vad tungt det är.

Omdömen är det värsta jag vet

Nu lägger jag ner för idag. Med jobbet alltså. Klockan är tjugo i nio, jag orkar inte mer och har ändå inte fått allt gjort. Tio omdömen kvar. Jag borde hinna dem i morgon på mina planeringshål. Fast på ett hål ska jag betygssätta nio eller tio nior också. Det är helvetes mycket nu och det är tråkigt.

Jag tror jag ska skriva en sång om hur mycket jag hatar att skriva omdömen.
Texten kan vara så här:

Omdömen är det värsta jag vet,
omdömen stökar och förstör,
de stressar och hetsar och tar mitt humör.
Omdömen stjäl tid från mitt liv
och tar ifrån mig mitt starka driv.
Papper, papper och ingen tid
för tankar av mera didaktisk stil.
Men en dag på macken och en dag på Ica,
"Vilka fina omdömen, Marika!"
Jag tackar och bockar och ler lite grann
jag är kanske inte så tokig minsann?
Omdömen är det värsta jag vet,
för när en klass är klar väntar ännu en...

Nån som vill tonsätta den?

Nu ska jag gå ut med hundarna. Alla tre, men inte på en gång för då blir det kaos.

Tiden som gått

Det är länge sen jag uppdaterat. Någon är less på att titta på min fina korg, jag vet inte vem, men här kommer nu ett nytt inlägg som berättar lite om vad jag sysslat med på sistone.

När det blev sportlov så åkte vi till Bea. Där lekte jag med My och stickade. Detta är vad man kan få ut av 100 gram alpacka. Jag är sjuuuuukt nöjd med mitt första par fingervantar. Anders har vigt in dem i sitt liv väl, de har fiskat, mekat med skotern och fått renbajs på sig. De är också varma. Småvantarna och sockarna blir till det blivande systerbarnet som kommer snart.

 Sen åkte ett gäng glada tjejer till Luleå/Piteå för att fira Kusin Anna som kommit till den ärofyllda åldern 30 år. Jag säger inte vilken tid på dygnet den första bilden är tagen. Den andra bilden är den maffiga middagen jag åt, som fick äran att bli avbildad på grund av sin kreativa uppsyn. Fin va? Sen bastade vi i en inte så bra bastu och jag och Kusin Karro tog ett dopp i snön. Det var inte så mjukt som det ser ut, Kusin Karro rev sig på benet, men snöängeln blev ju fin! Det gäller att offra sig för konsten.

Sen har jag ägnat mina kvällar åt omdömen och teaterrep. Teatern flyttar till nya lokaler som är tingshusets gamla. Polisen har en del kvar där också. Där såg vi denna skylt med information till aliens... Man kan aldrig veta...

På återseende!

En virkad stickkorg

Jag har virkat mig en korg att ha mina stickningar i. Den är gjord av ett gammalt påslakan. Jag hade för liten virknål så det var jobbigt. Dessutom tycker jag färgen blev ful, färgar den kanske nån dag. I korgen ser ni det som ska bli en mössa åt lillebror och mitt livs första tröja.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Den fagra(?) sanningen

Jag kan konstatera att jag inte är så snygg i min karvalakki. Ser lite ut som en ryssgubbe kan jag tycka. Men, något jag däremot ÄR i den är varm. Och det är ju det som är huvudsaken. Sen känner jag mig lite lagom bonnig när jag tar den på mig för att gå ut på gården en sväng och göra nåt. Det gillar jag.

Igår var jag och Anders och kollade på "Sions Sånger" en musikalisk föreställning om hur det kan vara att växa upp i ett hem med leastadianska influenser fast inte riktigt vara laestadian. Den var mycket, mycket bra. Fin. Berörande. Jag hade gåshud många gånger och fällde en tår en annan gång. Och så skrattade jag också.
Det var inte det jag skulle komma till. Det var apropå bonnigheten så skulle jag berätta att genast när vi kom hem så rusade vi båda två upp på vindan och bytte om till vardagsstassen som består av ett varmt underställ närmast kroppen toppat med de svarta varmaste mjukisbyxorna och fleecetröjan alt. ytterligare ett underställ. Och så innetofflorna i fårull. Sen kunde vi ta tag i kvällens göromål.
Det låter som att vi går omkring och är identiska, men faktiskt så har vi alltid olika tröjor på, och tofflorna är helt olika. Oo, jag glömde. Förutom tofflorna så har vi oftast dubbla yllesockar i varierande tjocklek (inge bomull här inte!). Det var apropå bonnigheten det.

Idag ska jag sluta så tidigt jag kan, för jag har nämligen börjat jobba typ halv sju. Då kan man få sluta halv tre. Det tycker jag.