Tacka vet jag ärliga, raka elever. Utan dem skulle det vara mycket svårare att utveckla sig själv till en bättre lärare. Två exempel:
Jag berättar om en gestaltning klassen ska göra (åk 8), ber dem sätta igång och ingen gör nåt. Pratar inte ens med varann.
-Men, varför börjar ni inte? undrar jag.
-För att vi inte förstått vad vi ska göra.
-Men jag har ju stått här och berättat. Varför har ni inte förstått? försvarar jag mig och tänker att de suttit och snackat eller tänkt på annat.
-För att du pratar otydligt, svarar en modig en.
Jag tackade honom för hans ärlighet och förklarade än en gång. Långsammare och förhoppningsvis otydligare.
Grejen är att jag inte gillar att stå framför klassen och prata för länge, särskilt om ingen frågar nåt eller reagerar på nåt sätt, för då tror jag att de inte orkar lyssna längre. Det blir liksom obehagligt att inte få nån respons. Detta gäller främst högstadiet. De yngre är nyfikna och frågar mer, och det blir mer en konversation än en föreläsning. Det gillar jag. Ändå vill man att de ska vara tysta när man pratar. Intressant.
Nästa exempel:
Jag spelar upp olika rockband och vi placerar in dem i rätt rockgenre.
-Inga tjejer... säger en tjej.
-Nä. Det har du rätt i. Inga tjejer, inser jag och skäms.
Sen tackade jag henne för det fina påpekandet och antecknade mentalt att jag ska tänka mer på det.
Till och med de där utvärderingarna från före jul, kändes idag matnyttiga, fina och ärliga. De som jag fick ont i magen av. Det som inte dödar, det härdar.
Nu väntar stickningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar