Jag är en tant

Det är bara att konstatera, jag är en tant. Här är symptomen.

- Om någon skulle föreslå att hitta på något efter att klockan passerat åtta på kvällen så skulle jag säga nej för att det är så sent.
- Volymen på biografen är så hög att jag måste hålla för öronen (och gör det).
- Jag säger saker som: Jag är inte så förtjust i det.
- Vissa klädesplagg påminner om fammos.
- Jag säger att jag ska ut och motionera när jag ska ut med hunden.

Men, jag trivs bra med det! Jag är en liten tant och det är bara att acceptera. Att vara tant vid 23 års ålder är bra mycket bättre än att vara en kärring någonsin.

För övrigt så känner jag att livet rinner ifrån mig och jag inte får nåt gjort. Jag känner att det inte är så meningsfullt som det brukar och det enda jag gör är att gå i skola, plugga, promenera, laga mat och längta efter min familj. Jag vet ju att jag inte ska längta efter framtiden, jag ska leva i nuet och göra det bästa av situationen. Jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka den här gången. Varför tar jag inte bara tag i det? Att hitta en kör tillexempel. Fy på mig. Det är lite skönt att ha ett så här lungt liv, men lite trist också.

Den här veckan har jag VFU, det är riktigt kul! Jag får träna min envishet för en del av barnen är verkligen envisa och vägrar göra som jag säger. Oftast vinner jag.

Idag ska jag nog köpa lösgodis.

Mitt liv som tentavakt

Det här skrev jag idag när jobbade:

För det första heter det inte tentavakt, det heter skrivvärd. Mycket trevligare ord. Ibland när jag är här brukar jag kunna plugga samtidigt, men idag är salen full, dvs 260 studenter som skriver företagsekonomi. Varför vill så många läsa det?
Idag var det 300 anmälda, dessutom flera som inte var anmälda till tentan.
Nu har det gått en timme av skrivtiden, många börjar bli klara. De har tid ända till halv två. Jag tror inte att nån kommer att sitta kvar så länge. Ibland sitter en kvar till slut, det är irriterande för så fort alla är klara får vi börja plocka undan. Men så länge det är någon kvar får vi inte göra något som kan stressa studenten. Då brukar vi läsa.
Det här jobbet är bättre än jag förväntade mig. Inte riktigt så tråkigt som jag trott. Och tur är väl det! Men man måste nog vara en viss sorts människa för att kunna jobbba med det här. Man måste ha ett enormt tålamod, och så är det bra om man kan sitta tyst och still länge utan att bli rastlös. Jag besitter ju de egenskaperna, men inte ens jag skulle kunna sitta och stirra på studenterna fyra timmar i sträck utan att bli psykiskt labil. Så jag tror jag ska hämta lite kaffe innan det blir gammalt och äckligt!
Jag undrar vilken sorts studenter som blir klara fort och vilka som sitter nästan tiden ut. Jag tror att de som lämnar in den första timmen är antingen de som inte pluggat men vill se tentan och sedan göra omtenta. Eller så har de pluggat men inser att det nog inte räcker, gör sitt bästa och hoppas på det bästa. De flesta av dessa blir nog underkända. De som sitter länge är nog de som kan sin sak. Läser frågorna noggrant, svarar utförligt, siktar på VG. Eller så är de välpluggade men långsamma. Har kanske tendenser till läs- och skrivsvårigheter men inte nog mycket för att vilja begära särsklilt stöd som tex förlängd skrivtid eller datorhjälp. De allra flesta ligger nånstans mittemellan.

Nu har det gått en och en halv timme av skrivtiden och salen är ungefär halvfull. Jag kanske skulle skriva mitt examensarbete om det här. Eller inte.
Tentor är en förkastlig examinationsform. Det kan sitta folk här som kan allt om företagsekonomi, men kör på tentan för att de inte kan uttrycka sig skriftligen eller för att de blir stressade och får blackuot. Och frågan är; vad lär de sig? Om dessa studenter fick den här tentan, oförberett, om ett halvår, hur mycket skulle de då klara? Skulle de bli godkända? Varför är det ingen som bryr sig om vad de egentligen kan och vad de lär sig!?
Jag undrar om vi kommer att ha tentor på svenskakursen jag ska läsa. Om allt som har med grammatik att göra. Det blir svårt, men vilket fall som helst så måste jag lära mig det.

Det far många tankar genom huvudet som inspireras av det som händer/finns i salen. Tex: - Å guuuud vad gott med choklad!
- Å herregud vad snygg!
- Fan va kallt å gå barfota...
- Shit, om jag var så där blond skulle jag inte ha nåt rosa på mig.

En del skrivvärdar verkar vara här för att få haffa fuskare och vara så otrevliga de bara hinner. De är bittra på livet och måste ta ut det över nån. Eller nåt i den stilen.

Nu är det bara 20 studenter kvar, och en timme och 40 minuter tills skrivtiden är slut. Undra om vi får gå hem tidigare? Så tänker garanterat fler skrivvärdar här inne, det kan jag garantera. Det är ju inte som att jag skulle hitta på en sån tanke själv. Jag är ju en som jobbar när jag jobbar. Jag vill gärna utföra det arbete som jag får betalt för.

Nu ser jag att M har hämtat en bok. Det börjar kanske bli dags för mig att plocka fram matteboken som jag ska läsa. Det är ju rätt lungt här nu. Undra om jag är angelägen om att sitta vid inlämningen? Nä, jag går dit om de ber mig. Fast det är det roligaste med hela jobbet. Men jag har ju suttit där alla gånger.
Det regnar så det låter som att taket ska rasa in...

Att finna balanser

Jag måste verkligen ta tag i mitt liv. Jag sitter här hemma kväll efter kväll, skriver i min fem-årsdagbok att jag haft en hemmakväll. Blir det för mycket av något uppskattas det inte. Jag vill verkligen sjunga, jag saknar körsång jättemycket. Men det är ju så jävla svårt att hitta nåt lämpligt i detta utbud. Det är för stort, det är för mycket! Ge mig bara en kör, punkt slut.
Visst, det är jätteskönt att jag kan ta långa promenader med Chicko när jag vill, att kunna säga "Ja, jag vill gärna fika i kväll!". Men, när jag har tid att följa Vänner varje dag då har jag för lite att göra. Att det ska vara så svårt att hitta den där balansen. Tack och lov har jag fått jobba den här veckan, annars hade jag smultit samman i ett hav av självstudiedagar...

Jag har så lite att göra att jag längtar till nästa termin då vi ska läsa det som verkar vara det jobbigaste på hela lärarutbildninge, enligt alla, oavsett lärosäte. AUO block 2. Teorier, teorier och teorier...

Förra torsdagen var jag och Robert och såg Ragnarök på Operan, det är Wagner som har skrivit den. Det var en fantastisk upplevelse, underbart härligt! Jag kunde aldrig tro att jag skulle uppleva opera på det sättet, men härligt är det!
Dagen efter såg vi och Alex "Rivierans Guldgossar", det var ingen hit enligt mig. Usch nä.

Nå väl. Jag ska väl gå och titta på Heroes då, som jag följer lite sporadiskt... Jag gillar inte tv:n. Jag känner att jag blir fördummad och slösar bort mitt liv.
Vad är mitt liv? Skolan? Chicko? Jag måste göra nåt.

*Titeln är samma som en bok om att hitta balansen i läraryrket, det är en konst, och för mig att hitta den i hela livssituationen. För mycket att göra, för lite att göra. Vad är mitt svenska lagom?

Tillslut är den här...

Jag har självstudiedag. Igen. Inte så ovanligt. Jag har ingen ambition att plugga. Jag har ont i huvudet. Jag funderar på att dricka mig hög på kaffe, men det blir nog inte bättre. Har hört från säkra källor att man inte mår så bra av kaffefylla. Jag har sovit för länge, jag blir fan inte bättre på att spela gitarr fast jag övar.
Jag åt ett Maryland Chokladcookie, fy faaaaaan vad gott med choklad! Oj, då. Jag var visst laktiosintolerant. Oj då, det finns visst mjölk i choklad. Så synd, för jag vill ha mer!
Nähä? Jag är väl inte ett dugg rastlös?
Nu ska jag laga mat och se på Vänner som tydligen är på TV.

Förändringens vindar blåser

Det jag tänker skriva är inte alls så poetiskt som rubriken antyder. Jag skulle kunna skriva om allt skit som vår trevliga regering håller på med, men det snackas det ju om hela tiden och jag blir bara arg när jag engagerar mig för mycket i det. Så jag tar det lite lungt på den fronten.

Jag ska berätta att jag äntligen fått ordning i mitt rum! Jag lägger inte lite före och efter bilder. Som jag slitit. Så många skruvar jajg skruvat, borrat i betongvägg. Tack, tack, tack mamma för borrmaskinen! Den har verkligen kommit väl till pass, jag är oerhört tacksam!

Varsågod att ta en titt på mitt homestyling projekt!

Före:

Efter:

Före:

Efter:

Nu är det dags.

Ja. Nu är det dags att börja blogga igen. Det känner jag.
Sommaren har varit bra, jag har umgåtts mycket med min familj och det har varit kul. Jag saknar dem. Mamma, Gunnar, Mats, Hans och Virkko.
Jag har flyttat och är numera kombo med Alex. Vi trivs bra. Det är bra. Mitt rum är inte riktigt i ordning, jag måste sortera en massa. I och för sig gillar jag att sortera, men det är roligare att sortera saker som inte måste sorteras. Typ att hänga kläderna i garderoben i färgordning. Väldigt kul. Att sortera viktiga och oviktiga papper. Inte lika kul.
Nu blev jag plötsligt trött. Kanske inte så konstigt, jag har ju faktsikt varit väldigt aktiv idag.

God natt och på återseende!

Alltid jag...

På måndag morgon befann jag mig på Kallax för att flyga ner till Stockholm igen efter att ha varit hemma på en hejdundrande 50-årsfest! Det är inte alla som har dansat disco med sin 76-årige morfar klockan fyra på morgonen på en gräsmatta. Men jag har! Min moffa är stenhård! Han är inte den första som lämnar festen kan jag säga. Det brukar inte jag heller vara. Iallfall.
Nu för tiden är ju allt väldigt hightech på flygplatsen. När man reser med e-ticket så ska man checka in sig själv i en automat, man får själv peka på skärmen vart man vill sitta. När vi flög hem från Paris hamnade jag vid nödutgången, och det känner jag mig inte bekväm med av nån anledning. Kan vara bra om man har långa ben, men det har ju inte jag. Den här gången tänkte jag att jag ska välja en plats så det inte blir vid nödutgången. Jag funderar en liten stund, gissar att rad 16 borde vara just bakom nödutgången. Det blir bra. Bestämmer mig för 16 A. Fördriver lite tid på Kallax, planet är 25 minuter försenat. Nå, jag läste en bok, gick ingen nöd på mig. Jaha. Dags att gå på planet via bakre ingången. Går framåt, letar, sexton, sexton, här är sexton! Ja. Gissa vad. Nödutgång. Är det inte typiskt?!

En annan sak som ibland stör mig, det är att det alltid är jag som måste trycka på bussknappen när jag ska av bussen hemma. Alltid jag. Ibland händer det att jag känner igen någon som jag vet ska av på min hållplats, nog fan är det jag som måste trycka på knappen. Och nä, det är väl egentligen inte så jobbigt. Bara det att i de gamla bussarna så finns det inte stoppknappar vid alla platser. Då måste man sträcka sig jättelångt, eller be någon annan trycka på knappen. (Jojo, men jag är från Pajala). Idag slapp jag iallfall. Det kändes som en seger.

Idag har jag städat nästan hela mitt boende. Det är bara toaletten kvar, sen är det bara att fara hem! Fast först till syster m. familj. Ska bli kul!
Jag har också varit på en hurtig promenad. Det kändes väldigt, väldigt konstigt att gå utan hund. Men ganska skönt också, fast sen när jag kom hem så slängde jag automatsikt en blick på sängen för att se om hon låg där. Det gjorde hon förstås inte. Hon är ju på grönbete. Jag med snart. Gud så skönt.

Hej då!