Att finna balanser

Jag måste verkligen ta tag i mitt liv. Jag sitter här hemma kväll efter kväll, skriver i min fem-årsdagbok att jag haft en hemmakväll. Blir det för mycket av något uppskattas det inte. Jag vill verkligen sjunga, jag saknar körsång jättemycket. Men det är ju så jävla svårt att hitta nåt lämpligt i detta utbud. Det är för stort, det är för mycket! Ge mig bara en kör, punkt slut.
Visst, det är jätteskönt att jag kan ta långa promenader med Chicko när jag vill, att kunna säga "Ja, jag vill gärna fika i kväll!". Men, när jag har tid att följa Vänner varje dag då har jag för lite att göra. Att det ska vara så svårt att hitta den där balansen. Tack och lov har jag fått jobba den här veckan, annars hade jag smultit samman i ett hav av självstudiedagar...

Jag har så lite att göra att jag längtar till nästa termin då vi ska läsa det som verkar vara det jobbigaste på hela lärarutbildninge, enligt alla, oavsett lärosäte. AUO block 2. Teorier, teorier och teorier...

Förra torsdagen var jag och Robert och såg Ragnarök på Operan, det är Wagner som har skrivit den. Det var en fantastisk upplevelse, underbart härligt! Jag kunde aldrig tro att jag skulle uppleva opera på det sättet, men härligt är det!
Dagen efter såg vi och Alex "Rivierans Guldgossar", det var ingen hit enligt mig. Usch nä.

Nå väl. Jag ska väl gå och titta på Heroes då, som jag följer lite sporadiskt... Jag gillar inte tv:n. Jag känner att jag blir fördummad och slösar bort mitt liv.
Vad är mitt liv? Skolan? Chicko? Jag måste göra nåt.

*Titeln är samma som en bok om att hitta balansen i läraryrket, det är en konst, och för mig att hitta den i hela livssituationen. För mycket att göra, för lite att göra. Vad är mitt svenska lagom?

Tillslut är den här...

Jag har självstudiedag. Igen. Inte så ovanligt. Jag har ingen ambition att plugga. Jag har ont i huvudet. Jag funderar på att dricka mig hög på kaffe, men det blir nog inte bättre. Har hört från säkra källor att man inte mår så bra av kaffefylla. Jag har sovit för länge, jag blir fan inte bättre på att spela gitarr fast jag övar.
Jag åt ett Maryland Chokladcookie, fy faaaaaan vad gott med choklad! Oj, då. Jag var visst laktiosintolerant. Oj då, det finns visst mjölk i choklad. Så synd, för jag vill ha mer!
Nähä? Jag är väl inte ett dugg rastlös?
Nu ska jag laga mat och se på Vänner som tydligen är på TV.

Förändringens vindar blåser

Det jag tänker skriva är inte alls så poetiskt som rubriken antyder. Jag skulle kunna skriva om allt skit som vår trevliga regering håller på med, men det snackas det ju om hela tiden och jag blir bara arg när jag engagerar mig för mycket i det. Så jag tar det lite lungt på den fronten.

Jag ska berätta att jag äntligen fått ordning i mitt rum! Jag lägger inte lite före och efter bilder. Som jag slitit. Så många skruvar jajg skruvat, borrat i betongvägg. Tack, tack, tack mamma för borrmaskinen! Den har verkligen kommit väl till pass, jag är oerhört tacksam!

Varsågod att ta en titt på mitt homestyling projekt!

Före:

Efter:

Före:

Efter:

Nu är det dags.

Ja. Nu är det dags att börja blogga igen. Det känner jag.
Sommaren har varit bra, jag har umgåtts mycket med min familj och det har varit kul. Jag saknar dem. Mamma, Gunnar, Mats, Hans och Virkko.
Jag har flyttat och är numera kombo med Alex. Vi trivs bra. Det är bra. Mitt rum är inte riktigt i ordning, jag måste sortera en massa. I och för sig gillar jag att sortera, men det är roligare att sortera saker som inte måste sorteras. Typ att hänga kläderna i garderoben i färgordning. Väldigt kul. Att sortera viktiga och oviktiga papper. Inte lika kul.
Nu blev jag plötsligt trött. Kanske inte så konstigt, jag har ju faktsikt varit väldigt aktiv idag.

God natt och på återseende!

Alltid jag...

På måndag morgon befann jag mig på Kallax för att flyga ner till Stockholm igen efter att ha varit hemma på en hejdundrande 50-årsfest! Det är inte alla som har dansat disco med sin 76-årige morfar klockan fyra på morgonen på en gräsmatta. Men jag har! Min moffa är stenhård! Han är inte den första som lämnar festen kan jag säga. Det brukar inte jag heller vara. Iallfall.
Nu för tiden är ju allt väldigt hightech på flygplatsen. När man reser med e-ticket så ska man checka in sig själv i en automat, man får själv peka på skärmen vart man vill sitta. När vi flög hem från Paris hamnade jag vid nödutgången, och det känner jag mig inte bekväm med av nån anledning. Kan vara bra om man har långa ben, men det har ju inte jag. Den här gången tänkte jag att jag ska välja en plats så det inte blir vid nödutgången. Jag funderar en liten stund, gissar att rad 16 borde vara just bakom nödutgången. Det blir bra. Bestämmer mig för 16 A. Fördriver lite tid på Kallax, planet är 25 minuter försenat. Nå, jag läste en bok, gick ingen nöd på mig. Jaha. Dags att gå på planet via bakre ingången. Går framåt, letar, sexton, sexton, här är sexton! Ja. Gissa vad. Nödutgång. Är det inte typiskt?!

En annan sak som ibland stör mig, det är att det alltid är jag som måste trycka på bussknappen när jag ska av bussen hemma. Alltid jag. Ibland händer det att jag känner igen någon som jag vet ska av på min hållplats, nog fan är det jag som måste trycka på knappen. Och nä, det är väl egentligen inte så jobbigt. Bara det att i de gamla bussarna så finns det inte stoppknappar vid alla platser. Då måste man sträcka sig jättelångt, eller be någon annan trycka på knappen. (Jojo, men jag är från Pajala). Idag slapp jag iallfall. Det kändes som en seger.

Idag har jag städat nästan hela mitt boende. Det är bara toaletten kvar, sen är det bara att fara hem! Fast först till syster m. familj. Ska bli kul!
Jag har också varit på en hurtig promenad. Det kändes väldigt, väldigt konstigt att gå utan hund. Men ganska skönt också, fast sen när jag kom hem så slängde jag automatsikt en blick på sängen för att se om hon låg där. Det gjorde hon förstås inte. Hon är ju på grönbete. Jag med snart. Gud så skönt.

Hej då!

Partiet De Humana

Partiet grundades i maj 2007 av partiordförande Svala. Svala tänkte mycket på det orättvisa i att människor mår så dåligt i dagens svenska samhälle. Partiets huvudfrågor är:
- Vård istället för straff för samtliga som begått brott.
- En skolreform där ingen klass är indelad efter födelseår utan efter individens kunskaper. Från och med förskolan och upp till den tid då eleven kliver in i puberteten finns lika mycket praktisk/estetiska ämnen på skolschemat som teoretiska. Under de första pubertetsåren går eleverna vidare till en skola där eleverna under minst ett år endast ägnar sig åt praktiska, självutvecklande aktiviteter som leder till självkännedom. När tiden är mogen läggs de teoretiska ämnena in på schemat igen.
- Extra resurser till barn och ungdomars fritid, den som här halkar snett får hjälp omelbart.
- Vård och skola i statlig och kommunal ägo skall hålla samma nivå som privadägda instanser.
- Stoppa tillverkningen av skyltdockor med revben och nyckelben, låt alla modeller vara som de i Dove-reklamen.

Rösta på Partiet De Humana och det kommer att ske en långsiktig förändring i vårt samälle som alla har att vinna på!

Murarmästare Marika

Och jag tänker, är det hos mig felet ligger? Är det jag som har problem? Jag letar ett tag, och plötsligt står jag bakom en fet jävla mörkbrun tegelmur som sträcker sig högt ovanför mitt huvud. Jag funderar en liten stund. Jo, men så är det ju. Det är detta byggnadsverk som ställer till problem. Hur ska någon kunna ta sig in till mig när jag är här på andra sidan? Att jag inte fattat det förut. Så, sakta men säkert plocker jag bort en teglesten i taget. Jag kan, jag törs, jag vågar. Till slut har jag fått upp ett hål tillräckligt stort för att rymma en fullvuxen karl. Det är lite skrämmade, och drar gör det också. Bäst är det när det är stängt, men den som vill vinna måste våga. Dags att avlägsna några stenar till. Jag är så modig! Sen säger jag: Hej, välkommen in! Du tackar och tar emot, hälsar på en liten, liten trevlig stund. Du säger att du kommer tillbaka, jag berömmer mig för mitt mod. Men det är ingen som kommer. Fortare än kvickt har jag murat igen hålet, passar på att göra muren ännu lite högre och ännu lite tjockare, ännu lite mer oigenomtränglig...