28 maj 2012

När blicken slocknar

För ganska precis nio år sedan tvingades jag ta beslutet att skicka mina båda katter Saga och Oliver till katthimlen. Jag hade levt i förnekelse allt för länge och pressen från mina vänner tillika roomies blev till slut för stor. Ingen ville leva i ett hem som ständigt lurande med stora kattkissfläckar här och var. En dag följde mamma med mig till veterinären och den slutgiltiga vilan för de två.

Jag glömmer aldrig, aldrig ögonblicket då jag såg livet försvinna i Olivers ögon. Först fanns det där, sedan var det plötsligt borta. Det ögonblicket vill jag aldrig mer uppleva.

I går var dagen då vår förbannade älskade odåga Stella fick sälla sig till Chicko, Busan, Hippo, Kairi och alla de andra i hundhimlen. Beslutet har inte varit lätt. Jag har gråtit både en och tre gånger och den fjärde är på gång nu, känner jag.
Orsakerna är många och jag vill inte gå på dem här. Minuslistan kan göras lång, men trots detta har vi älskat denna hund och beslutet har varit svårt. Hur hemskt det än låter så känns det ändå rätt. Jag tror att Stella hade men från sin tid som valp, problem som inte vi rår på. Problem som hon hade behövt Caesar Millans hjälp för att klara. Stella kunde gå in det som han kallar "red zone", vi har gjort vårt allra bästa som vi bara vetat hur vi ska göra. Vi har lagt ner själ och hjärta, blod, svett och tårar på denna hund och för att hon skulle bli bra skulle det krävas dubbelt så mycket av allt. Vi har inte den tiden. Det är inte heller rättvist mot henne. Vi har ändå förlängt hennes liv med ett år, och det har varit ett bra år för henne. Hon har mått bra. Hon var och kommer nog alltid att vara en av de absolut vackraste, välbyggda, snyggaste hundarna jag nånsin sett. 

Stella, i annonsen på Blocket

Lycklig, lös hund!

Stella och den bästa hussen en hund kan få

Säg mig den hund som slår denna skönhet!




När jag fick ta bort katterna hade jag dåligt samvete i månader efteråt. I min lunarblogg avslutade jag inläggen med ett "förlåt". Så känner jag inte nu. Beslutet var noga övervägt, det var taget en gång och sedan ångrat igen. Hon fick två veckor till. Men jag vet att när snön kommer, då kommer hon att vara saknad, då kommer jag att sakna mitt hundspann.

Det jag vet nu, är att vår vackra, fina Rex kommer att få den tid och uppmärksamhet han förtjänar. För det är verkligen världens finaste hund! (Näst efter Chicko förstås).

Stella, tack för allt du lärt mig! Tack var dig har jag blivit hårdare och envisare, en starkare människa och en bättre lärare. Och en ännu bättre hundägare, förstås.

2 kommentarer:

Annica sa...

Tråkigt att läsa att ni tagit bort Stella, vet hur det känns men ibland måste man tyvärr ta såna svåra beslut som gäller ens kära familjemedlemmar även om det är svårt.

Tur ni har fler djur att glädjas åt och inte ett tomt och tyst hus :) kram

Anonym sa...

:( Usch vad hemskt.. Men ibland måste man ta tuffa beslut som djurägare, fast man önskar att den dan aldrig kom... kram //Julia