Kreativiteten har en gräns

I helgen slog det mig en sak som jag funderade lite över.
Man har nog inte hur mycket kreativitet i sig som helst. Tillslut tar den slut.
Jag sysslar med många saker som kräver kreativitet. Antagligen sysslar jag med dem, just för att de kräver det. Jag får utlopp för mitt kreativa tänkande.

Saker jag gör:
- jobbar som lärare, musiklärare dessutom. Det kräver sitt av idéer kan jag säga.
- stickar och virkar
- att rita hus är min dolda talang, som just nu får användas för första gången på riktigt. (Tidigare har det visat sig i The Sims, och millimeterblocket).
- att varje år komma på, rita ritningar, och skapa ett pepparkakashus.
- skriva blogg
- sorterar grejer. Blir alldeles till mig när jag skådar en välsorterad hylla eller garderob! Sen utvecklar jag förvaringsutrymmena hemma hela tiden.

Jag har nu märkt, att jag inte kan göra allt detta på samma gång. Till exempel har jag ju inte bloggat så flitigt på sistone, och det beror nog på att jag haft så mycket på jobbet. Och nu när husfebern är så hög, så går mitt skapande till det istället för att sticka och virka. Det finns liksom en gräns.

Vad betyder då ordet kreativ? (Jag konsulterar min ordböcker)
SAOL: skapande, nydanande, produktiv
Etymologiska ordboken: av engelska creative med samma betydelse, till create ´skapa´jfr kreera.
(Okej, jag fattar inte allt det där).

Jo, men jag kan nog känna att "kreativ" är en egenskap som faktiskt beskriver mig. Myyyyycket mer än till exempel musikalisk.

Nu väntar matlagning, bastuvärmning och hundkörning i nytt spår i skogen. En runda blir det. Kommer inte att behöva vända och hoppas på att hundarna gasar järnet ända hem. Annars blir de alltid lite slöa när man vänder hemåt igen.

Inga måsten, bara viljor

Lördagsmorgonen börjar så fint. Julmusik, kaffe och fortfarande inga måsten, bara känslan av att vilja.
Vilja:
- baka årets pepparkashus
- köra med hundarna i nysnön som kommer att spruta kring medarna
- kompa ungdomskörens luciatåg ikväll

Ha en fin dag!

Husfeber

Mel: White Christmas

Jag drömmer om ett hus, hemma
I byn där jag har vuxit upp
Om en rödmålad stuga
med timmer till väggar
där vi kan leva vårat liv

Jag drömmer om en tid, hemma
med en öppenspis och loft
plats för ungar och någon hund
ja jag längtar till min dröm blir sann.

Julefrid

Jul ute, jul inne,
jul i hjärta, jul i sinne.

Julefriden är på topp denna dag. Trots en hård vecka som passerat och en hård vecka som väntar, så känner jag mig väldigt lugn och fridfull.

Det har kommit snö. I fönstren har vi julbelysning. I morgon bakar jag pepparkakshus. Allt i lugn och ro. Lucia känns stabilt. Betygen är klara.

Och jag är en miljard gånger mindre stressad än förra december då jag nästan gick under.

Nu ska jag tända utebastun och tvaga mig inför helgen. Kanske stillar jag mig med ett glas rött också.

Ta´t lugnt...

Jag ska inte sluta blogga. Det är bara så mycket annat nu. Som betyg, lucia och julavslutning. All kreativitet används till det istället för att fila på blogginlägget. Livet som lärare, det är hårt det. Men snart är det jullov.

Jag ska bara.... först. Men sen är det jullov.

Min favoritbloggerska Egoina och hennes kille har gjort slut. Jag tror jag skulle dö om jag och Anders tog slut.

Minnet bleknar så fort....

Det är dags att skriva ur sig nu, för minnena bleknar så fort och jag vill ha dem kvar i tid och evighet.
Första gången jag träffade Chicko bodde hon med mamma och Gunnar. Jag vaknade en lördag och gick upp till köket. När jag öppnade källardörren stod där en bedårande liten varelse med alldeles för stora öron. Hon var då ungefär fyra månader. Fem år senare flyttade hon med mig till Pajala och blev en i gänget.

Hoja. Det finns så mycket att säga om min Gris, men jag har ändå inget att säga. Det finns ju inte ord för vad hon gjort för mig och betytt för mig fast jag inte riktigt fattat det förrän nu.
Att hon följt mig på resan till vuxenvärlden. Hon har tvingat mig upp ur sängen när inget annat gjort det. Hon har slickat mina tårar och med henne har jag aldrig, aldrig känt mig ensam. Hon har vaktat och skyddat mig i Stora Staden och i Mörka Skogen. Det var liksom vi, jag och Chicko. Det var vi som packade väskan och reste iväg till släkt och vänner.

Chicko har jobbat både på camping och på kollo och charmat alla som kom i hennes värld. En del sa att hon var vacker, en del att hon var ful. Jag säger att hon var bäst, roligast, vackrast, fulast, mjukast, sötast. Hon hade ungefär en miljard ansiktsuttryck och man kunde verkligen läsa henne. Här kommer några:

En i gänget, verkligen. Hon hade en egen röst, och även ett ledmotiv. Hon hade en personlighet som fick hjärtan att smälta.

Jag är glad att allt gick snabbt, och att hon fick lindring under det onda, och att det onda snabbt gick över. Jag är ledsen att jag inte var där, men kanske var det meningen? Kanske visste hon och väntade, så hon skulle slippa känna min sorg. Vem vet? Min kloka, kloka vakthund.

Nå väl. Vila i frid, mitt hjärta. Jag ska snart ordna en sten till din plats. Tack för allt du gjort för mig.