Veckan på jobbet

Jag sitter och läser andra musiklärares bloggar och blir inspirerad att skriva själv, så jag ska berätta om den gångna veckans lektioner.

I tisdags hade jag de jobbiga ettorna, förändring för veckan med hopp om förbättring har jag nu plockat in stolar i musiksalen. Det verkar som att det var positivt. Visst, de gungar på stolarna och man får säga till dem att vara tyst. Jag har infört en grej som betyder att de ska bli tysta, nämligen att jag spelar på en kastanjett när det är dags att bli tyst och lyssna på fröken (mig). Det funkar ganska bra. Dagens mål för klassen var "att alla barn som pratar har räckt upp handen innan". Det tog knappt en minut innan de inte hade uppnåt målet.
Det var ett dåligt mål inser jag, jag trodde att det var något som var lätt för dem att uppnå, men icke. Nästa vecka ska jag ha nåt som de verkligen inte kan misslyckas med. Jag tror på att om de lyckas med målet, känner dig sig duktiga och vill fortsätta att verkligen försöka uppnå "Dagens mål". Just nu handlar det så mycket om att få klassen att funka. Själva musiken måste liksom komma i andra hand. Det känns jobbigt och lite frustrerande för jag vill ju gärna att de ska ha lärt sig nåt innan läsåret är slut. Men "att lära sig" för dem ligger just nu på nivån att kunna vara tyst och sitta still på en stol.
Det är inte det att jag vill att de ska sitta blickstilla hela lektinen, musik är ju också en rörelseämne, men att släppa den här klassen "fri" skulle med största sannolikhet sluta med att de börjar busa vilket skulle sluta i bråk. Jag har nästan provat.
Det är också dumt att jag kallar dem "mina jobbiga ettor". Det är inte alls särskilt snällt. Jag borde sluta. Men jag har ju en annan etta också, måste ju kunna särskilja dem på något sätt. De lär ju knappast bli mindre jobbiga om jag möter dem med inställningen att de är jobbiga.
GUD vilken insikt! Ja! Detta är anledningen till att jag bloggar!
Och det finns så många som är snälla, trevliga och duktiga. De flesta i klassen faktsikt. Så är det de allra duktigaste som kommer efteråt och frågar "Skötte jag mig?" "Kommer du att ringa mina föräldrar?"

Båda klasserna med 2-3:or är himla trevliga. De har jag riktigt roligt med. Men de pratar också lite väl mycket så jag har infört kastanjetten där med. De tycker det är ganska kul. De klasserna har verkligen, verkligen potential, bara de skulle prata mindre och lyssna mer. Vi jobbar på det nu. Jag tror att det handlar lite om mig också, att jag från börjat varit ganska tolerant, och låtit dem prata utan att inse vart det ska sluta. Så, varje dag lär man sig något. Jag kan inte rå för att jag inte är född sträng. Ibland önskar jag att jag var det.

Efter fem musiklektioner var det dags att hålla luciaövning, då var jag ganska mör kan jag säga. Barnen har själva fått säga till om ganska mycket när det gäller låtval, för att jag ska slippa jobba ihjäl mig har jag låtit dem ha mycket av det de/vi hade förra året. (Förra året var jag med som lärarkandidat/praktikant/VFU:are, det tackar jag för nu kan jag säga!) De är väldigt traditionsbundna och säger flera gånger varje övning "...så gjorde vi förra året." Det får vara så nu. Jag kan lägga min prägel på andra Luciatåg i framtiden.

I fredags fortsatte jag med "Kungens Man" med femmorna. De gjorde om texten:
...hon är på väg till torget för att sälja lite hasch.
Sen ville de ha texten på papper för de skulle göra om den och filma det och lägga ut på YouTube. Jaha, vad kan jag göra? Jag kan ju inte neka dem kreativitet. De lovade mig till och med pengar om de skulle dra in några. Jag tvivlar dock.
Vi får se hur det går med låten i slutändan. Den är ganska svår egentligen och det kommer att ta lite tid, men jag tror ändå att de gillar den.

Treorna fick prova spela blockflöjt för det är det närmsta jag kommer ett medeltida instrumen förutom mungiga, och det har jag inte fattar hur man spelar än. Det lät som det gör när många nybörjare ska spela blockflöjt. De tyckte det var fruktansvärt. Jag är härdad och van. De var duktiga. Att det lät illa berodde mest på att flöjterna inte var stämda och inte på att ungarna spelade dåligt.

Fyrorna, det är ju också en klass för sig. Regeln om att man åker ut efter tre streck tog vi bort med påtrycknigar från deras andra lärare. Nu var det no mercy, den som inte sköter sig åker ut på en gång och får göra annat jobb i korridoren. Under det hotet var de riktigt underbara. Två fick gå ut. Det är två för mycket, men, men... Sen sjöng vi en sång på latin och det var svårt tyckte de och ville sjunga "Liten Karin" igen "...för jag vill höra när de rullar henne i spiketunnan". Morbida barn! Varför krävs det våld i låttexterna för att de ska duga?! Jag måste sluta med det... Men de sjöng, fint också.

Nu när jag tänker efter var det faktsikt en väldigt bra jobbvecka. På tisdagen jobbade jag skitlänge för att ha all planering klar när jag gick hemifrån, så jag slapp ta med mig jobbet hem. Jag gör det alldeles för ofta. Nu har jag bestämt att jag måste få en timme till i veckan för att jag tränar med luciatåget. Så var jag kvar ett tag till för att jag var överambitiös och fixade gitarrackord på A4 papper att hänga upp på väggarna. Men det var väldigt, vädligt skönt att ha allt klart. Jag ska fortsätta göra så. Jag mår ju bäst när jag vet att ja gjort ett ordentligt jobb.

Nu. Nu borde jag verkligen fortsätta med min examination. Jag har ändå druckigt så mycket kaffe att jag inte kommer att kunna sova än på länge. Då borde jag utnyttja tiden till plugg. Jo. För som sagt, jag mår ju bäst när jag vet att jag gjort ett bra jobb.