Konsten att fika

Jag bara fikar och fikar. Jag borde få diplom i att fika för jag är så bra på det nuförtiden. Det fanns en tid då jag inte kunde fika. Det är liksom inte brukligt i mina hemtrakter, att sitta på ett café och långsamt inta ett fikabröd i minimala tuggor och dricka avancerade kaffesorter. Hemma sker fikandet antingen hemma hos någon, för folk har alltid fikabröd i frysen och kaffe i termosen och man vet själv var kaffekopparna finns, det är bara att förse sig. Eller på ett fik, men inom loppet av 10-15 minuter.
Sen jag flyttade till Stockholm har mina färdigheter i fikande utvecklats enormt. Jag är jättebra på att sitta där och fika en chokladboll jättelångsamt, dricka en dyr sojalatte, alternativt vanligt kaffe inkl. påtår, glo på regnet. Prata. Vara tyst och titta på folk. Prata lite mer.
Speciellt bra är jag på det när jag egentligen borde göra något annat (oftast alltså). Jag har fikat mycket på sista tiden. Fikat mycket, tränat lite. Det verkar visst vara så jag vill ha det just nu. Dåså. Då får det vara så.


Denna fikade jag första hösten i stan, när några goda vänner var på besök. Vi besökte Café Gråmunken i Gamla Stan.