En gång bandgeek, alltid bandgeek

Alliansen vill ta bort den obligatoriska estetiskta verksamheten från schemat. Blåsorkester-Sverige är i kris och den klassiska musiken utdöende.

Det är inga vackra visor man får läsa i Fotnoten detta nummer. För en gammal bandgeek som jag svider det i hjärtat att behöva läsa detta. Jag började spela tvärflöjt i blåsorkester när jag var nio år med lärare som var/är riktiga eldsjälar.
Utan detta hade jag sannolikt inte varit den och där jag är i dag. Jag har fått chansen att upptäcka det roliga med musik, gemenskapen att spela i en orkester. Jag har vidgat mina vyer, spelat klassiskt, jazz och pop. Ja, till och med tvärflöjtsrock. Kicken man får av att stå på scen, oavsett om det är ensam, i en duo, ett band eller en hel orkester. Jag kan aldrig minnas att jag haft särskilt dåligt självförtroende och jag är säker på att jag har musiken och mina musiklärare att tacka för detta.

Hjärnan behöver arbeta med estetiska processer för att den ska må bra. Båda hjärnhalvorna behöver arbeta för att det ska bli riktigt bra. Kanske är det musiken jag har att tacka för mina VG:n och A:n på senaste tiden?
Visst, nog spelade jag hellre flöjt, piano eller fiol än att göra kemiläxan på högstadiet, men ändå...

Kanske vill jag jobba på en kulturskola ändå?
Idag hade jag Luciarep för första gången. Det var endast 12 elever där i dag. Det var väldigt gemytligt, men jag hoppas naturligvis att vi lyckas värva några fler. Mitt musiksjälvförtoende fick en kick när jag insåg att jag spelade låtar ackords a vista som jag förut sagt "den tonarten är för svår, jag kan inte Bb-moll" om.
Det är väldigt, väldigt kul att jobba med elever som är där av egen fri vilja.

Jag har haft mina jobbiga ettor idag. Jag får inte ha dem i halvklass som jag önskade för "de ska ha 40 minunter musik i veckan". Två av dem klarade inte ens av att ställa sig i ledet för att gå till musiken (nyinförd regel), så de blev kvar nere hos klassläraren. Det var inte särskilt mycket lugnare för det, men jag fick chans att se de där gränsfallsbarnen. De som varken sköter sig exemplariskt, men inte heller stör mest. Efter 20 minuter kändes det som att vi hållit på en evighet. Usch.

Ja. Jag vet en sak, och det är att jag vill spela i en orkester. En dröm jag har är att få vara medlem i en symfoniorkester. Det har jag velat ungefär sen jag förstod vad det var för något. Tyvärr verkar det vara så i den här stan att måste vara bäst på allt för att få vara med. Så bra är jag inte på tvärflöjt. Nån som har nån idé om vad jag ska göra?

Så här såg jag ut i begynnelsen av mina glansdagar i Bifurkationsblåsarna:


Marika, 10 år.