Skämsinlägget

Egentligen skäms jag för det här jag ska skriva. Jag ska erkänna hur dålig jag är. Eller, jag ska erkänna hur dålig jag tycker att jag är. Ni tycker ju om mig ändå.

Jag sitter på jobbet. Jag har haft två timmar på mig att utföra vettiga saker, men det har inte gått. Det har bara inte gått! Olusten, oviljan och den där rastlöshetskänslan/ångesten infinner sig i magen. Jag borde, men det går inte. Så jag surfar runt på bloggar, kollar facebook, försöker komma igång att jobba, surfar mera, blir sugen på godis osv. Går och köper godis. Alltså, jag orkar pallra mig upp och gå till Konsum för att köpa godis. På väg tillbaka till jobbet känner jag mig dålig. Så dålig, så dålig. Dålig, för att jag inte fått nåt gjort. För att jag köpt godis som jag tänker äta. Fast jag vet att det är dåligt.

Varför gör jag så här mot mig själv?

Nu äter jag godis (Polly), dricker kaffe och funderar på varför det blir så här?
Var det för att jag hade glömt husritningarna hemma? Planen var att gå till mammas jobb och kopiera dem när lektionerna var slut för dagen. Men jag glömde dem hemma och gick istället till jobbet. Det blev alltså inte som jag hade tänkt. Det är onsdag och vi har ingen kör i kväll. Kan det vara det som stör? Att rutinen är borta? Jag funderar på om jag verkligen har aspergers på riktigt. Jag googlar, men nä, det har jag nog inte. Det är bara tre saker av alla symptom som stämmer in
1) Avsaknad av rutiner får mig ur balans och skapar ångest
2) Obehagskänslor av kroppskontakt. Minns att jag tyckte att det var otroligt jobbigt när mostrar och andra släktingar ville krama mig när jag var barn. Vet också att jag på gymnasiet och även högre upp i vuxen ålder inte gillat att kramas. Faktum är att jag undviker kramar än i dag. De personer vars kramar jag mår bra av kan jag räkna upp på en hand.
3) Språkbruk. Har fått berättat för mig att jag talade väldigt fint, och svängde mig med tjusiga ord redan som fyraåring. Idag talar jag väl som vilken normal 27-åring som helst.
Personer med aspergers har ofta avsaknad av empati. Det har inte jag. Helt tvärtom, ju.

Jag har nog inte aspergers. Jag är nog bara en normal kvinna av idag, som mår dåligt när hon inte når upp till de krav som ställs på henne. Oftast av henne själv, men säkerligen som en förlängning på det som samhället visat sig uppskatta.

Tillåt mig hata duktighetssyndromet en liten stund, även om jag ibland tycker att det är bra.

Nu, har jag fått en kick av sockret och kaffet och blir sådär svettig på ögonlocken som jag blir då. Snart kommer mina blåsare och vi ska öva på Internationalen som vi ska spela 1:a maj.

För att inte bryta ihop när jag kommer hem och sockerkicken lagt sig så planerar jag att steka ägg och bacon till middag. Efter det borde jag röra på mig, för det mår jag bra av!

Tack för visat intresse!