Veckorapport 4 och en träningsbekännelse

Hej.
Jag skulle ut och jogga. Jag gav mig ut. Det var varmt, usch så varmt. Och där började jag bli lat. Blä, jag dör om jag springer i den här värmen. Jag går i stället. Sen hade jag en inre konversation med mig själv om jag skulle springa eller gå. Detta cirka 2 km hemifrån. Jag kände mig opepp. Lite dålig också för jag inte ides springa. Lat. Men jag bestämde mig för att gå. Så det blev en promenad istället. Men det är ju inte dåligt det heller. Fast lite surt att jag inte pressade mig. Men hoja, det var så varmt.

Nå väl, i morse var det dags att väga och mäta igen. Alltid lika spännande!
Här kommer det:

Vikt: 67,2 (-4,4 kg)
Midja på smalaste stället: 76 cm ( -4 cm) Eller jag vet inte? Tänk om jag mäter på olika ställen varje gång? Det är ganska stor skillnad på kroppen just där.
Under naveln: 87 cm (-3 cm)
Stuss: 101 cm (-3 cm)
Byst: Säkert typ samma, mätte med sport-BH i morse så jag kan inte riktigt veta. 

Jag är mycket nöjd. I morse fick jag plocka fram ytterligare två plagg från skämsgolvet. Två skjortklänningar. Ärmarna är fortfarande lite tighta, men jag får på och av dem. Och framförallt, jag får IGEN dem. Det fick jag inte när jag lade dit dem. Mysteriet i det hela är bara vikten.
Hur kan centimeterna bli färre men vikten stå på samma? Vad är det som försvinner och vad är det som inte försvinner? Jag vet ju att det här kan hända och det är ju därför jag mäter mig. Men jag förstår det inte, rent fysiologiskt.

10 saker jag älskar

Okej, så här mitt på fredagen, så ska jag lista 10 saker jag älskar med mitt liv.

Jag älskar att jag har ett jobb som jag trivs med

Jag älskar den trygga hamn som är min man och min familj

Jag älskar att bo på landet

Jag älskar att syssla med teater

Jag älskar att få avsluta mina dagar i fåtöljen, framför tv:n med en stickning

Jag älskar att jag har så goda vänner

Jag älskar att jag kommit igång att motionera för det det mig kraft att älska ännu mer

Jag älskar vinterns hundturer

Jag älskar min positiva inställning till livet

Jag älskar mig själv

Ja, jösses, det var inte lätt! Men se, vilket värdefullt fint liv jag lever! Det här är faktiskt min tillvaro, och det kan vara nyttigt att tänka på det ibland. För just nu i livet är jag så trött att jag helst vill gå och sova så fort jag kommer hem. Jag vill så mycket, men jag har ingen energi till nåt och då kan det lätt kännas tråkigt och värdelöst. Men i går tog jag en promenad, just för att jag var så trött och jag visste att jag blir ju piggare om jag går ut en sväng. Så ett stycke sommarprat (Kristian Gidlund, fantastiskt bra och inte konstigt att jag började tänka på livet) och ett stycke hund i 50 minuter. Sen orkade jag vara pigg och glad ända till halv tio. 

Till skillnad fråm tisdagen när jag hade ont i ryggen, nacken, huvudet, ansiktet, ögonen hela kvällen och inte orkade nånting och inte ville nånting. Det var en tråkig dag. 

Nu ska jag återgå till mitt arbete!

Minus sju månader

Sju månader.
Där skulle vi ha varit nu om det inte gick som det gick.
Jag har inte tänkt så mycket så i sommar. Har liksom haft fullt upp med bröllop och annat och bara omgett mig med personer som vet vad som hänt.
Men tillbaka i vardagen har jag mött personer, som vetat att jag hade nåt på gång. Personer som sneglat mot mig mage för de förväntade sig att den skulle vara rund och fin.
Jag vet ju att de undrar. Men ingen frågar ju, för sånt frågar man inte. Men jag skulle inte ha nåt emot att de frågade, för då fick de ju veta och så slapp de spekulera.

Eller så inbillar jag mig alltihop. Kanske sneglar de inte alls. Men det känns så.

Egentligen har jag ju inte förlorat något, för det fanns ju inte där. Kanske i början, men inte sen. Fast jag trodde ju att det fanns där. I tre månader trodde jag att det fanns där. Man hinner tänka och känna mycket på tre månader. Nu börjar de få sina barn, de som jag sett på Konsum med magarna i vädret och jag tänkte att vi kommer att ha barn som är lika gamla, men ni vet inte det för det syns inte än.
Och jag tycker det är jobbigt. Jätte, jättejobbigt. Och det spelar ingen roll att ni säger att det lyckas säkert nästa gång och allt har sin tid. Det är lika jobbigt för det.

Tack för ordet.

Kondition i progression

Nu kommer ett träningsinlägg där jag inte ska skräda mina ord kring hur jävla bra jag är med min löpning.

Körde precis ett intervallpass. Kort men intensivt. Upptäckte några bra saker.

- Uppvärming var 5 min gång och sedan 2 min lätt jogg. De där två minutrarna lätt jogg gick så snabbt! Eller ja, det var ju två minuter, men det kändes mycket mindre. Framsteg!
- Jag kunde finna vila och återhämtning i jogg. Fattar ni. Inte i promenad. I jogg. Från snabbt som är jobbigt till lugnare som är lättare. Framsteg!
- Mitt tempo förra passet låg på 7-8 km/timmen. Mitt tempo på passet den 10 augusti låg på 6-7 km/timmen med undantag för en spurt när jag hittade 9 km/tim. Jämför med dagens spurt då jag toppade på 13 km/tim. Jag blir snabbare. Framsteg!

Mitt självförtroende är på topp och det är väl lite det som är det största syftet med det hela. Att jag ska tro att jag kan. Men jag tror inte det längre.

Jag vet.

Nu puttrar gårdagens köttgryta på spisen. Ska lyxa till det med ris idag, det kan jag nog vara värd. 

Det här med språket...

Men det heter väl ändå inte australisk?
Eller sa man så förr? Detta är förvisso en ganska ny utgåva av Hemmets Journal men den riktar ju sig till tanter som är lite äldre än jag. Kanske har de anpassat språket till läsarkretsen? Eller så är det bara fel.

Jag vill inte krysta!

Nä vet ni. Det har jag kommit på. Egentligen har det alltid varit så, jag har bara glömt det. Jag vill inte krysta fram tråkiga inlägg om vad jag gjort i dag bara för att uppdatera bloggen. Så har jag ju aldrig hanterat den tidigare, så varför i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle börja uppdatera frekvent nu?

Mitt liv är inte ett dugg intressantare nu än för fyra år sedan. Men för fyra år sedan var jag mer ensam eftersom jag var singel och självbo, och hade därför fler tysta tankar och ett behov av att uttrycka mig. Jag  uppdaterar ju knappt min status på Facebook för att jag inte vill "fläka ut mig". För fyra år sedan uppdaterade jag flera gånger om dan. För att jag hade tid och lust. Nu gör jag det bara ibland och det känns ju okej.

Så att, jag ska bara försöka att inte glömma bort att jag har en blogg. För jag tycker det är rätt kul att skriva. Att fnula på inlägg när de kommer upp i mitt huvud. Men det är ju en kreativ process, och nu när jag börjat jobba igen så är jag så trött. Lektionerna har liksom inte ens kommit igång än, men jag är trött.
Jag är inte helt återhämtad från våren och känner ett enormt behov av att bara vila och ta hand om mig själv. Därför tänker jag inte vara med i kören, även om sång har en helande kraft. För jag orkar inte med långa dagar i Pajala. Jag vill jobba och åka hem. Träna. Vattna blommorna. Röja i garaget om jag orkar eller sortera nån låda. Eller bara sitta och sticka hela kvällen om det är det som behövs.

Nu ska jag anse lunchen avslutat och återgå till att pussla med scheman.
Ikväll är det joggingdags igen. Tänkte prova lyssna på ett sommarprat den här gången. Tror att jag kan lyckas lura mig själv ännu mer då.

Björnspåret

Ja. För igår var jag ute och motionerade. Joggade, faktiskt. Jag provade en "ny" väg. Jag har ju varit där förut, kör mycket där på vintern med hundarna. Men jag har inte joggat där. Den ligger ganska nära vårat hus. Man följer bara byavägen typ 300 meter och sen går den in i skogen. Det är inte en grusad skogsväg, utan en riktig skogsväg som är mjuk och det växer gräs mellan hjulspåren och mossa i hjulspåren. Utom ibland där det är mera sandigt. På en sånt ställe råkade jag titta ner och upptäcka fem klösmärken i marken. Jojo. En bit bort ett likadant. Minsann, där har hon varit. Björnen. En mans hjärna och nio mans styrka. Det var tur att det var dags att vända hemåt för jag hade ingen lust att fortsätta. Men det är väl bara att acceptera och leva med att de finns där i skogen. Och det kan de väl få göra, men helst inte där jag är.

Det var bara det jag ville säga. Och jag plockat en lagom stor skål med blåbär i kväll.

Veckorapport 3

I går kom jag hem från konferens i Arvidsjaur och det var jättekul men mer om det senare.
Nu kommer veckorapport 3. Jag mätte mig i onsdags morse eftersom jag drog iväg på konferensen och antog att det blir svårt med maten där, det blev det eftersom vi blev serverade vid borden och när man får potatismos och skav så är det svårt att låta bli mosen, för man blir inte riktigt mätt eftersom skavet nog innehåller för lite fett. Och sen på torsdagkvällen så var det ju fest och då slank även efterrätten ner. På fredagen råkade jag vara bakis så jag passade på att smälla i mig en påse Djugelvrål och en Schweizernöt i bilen på väg hem. En måste ju unna sig, för att citera Tabita. Och jag har ingen ångest för det.

Men så här såg alltså måtten ut i onsdags. Sex veckor från start. 

Vikt: 67,5 kg (-4,1 kg)
Midja på smalaste stället: 77,5 cm (-2,5 cm)
Under naveln: 88 cm (-2 cm)
Stuss 101,5 cm (-2,5 cm)
Byst 95 cm (-2 cm)

Det går långsamt neråt och jag har ingen brådska. Och så är det olika från dag till dag. Ibland är det som att jag är mer svullen och ibland känner jag mig pinnsmal. Det kvittar lite. Alla mått har minskats utom tjockmagemåttet. Vet ej varför.
Det allra bästa är ändå att jag kommit igång att röra på mig. Jag borde ut och jogga idag, men jag känner att jag har himla låg vätskebalans efter torsdagens fest och då kan man ju se det på två sätt:
1) Jag hittar på en ursäkt för att få slippa
2) Jag har lärt känna min kropp och mitt psyke och vet att om jag ger mig ut ändå och det känns tungt så kommer jag att ge upp och skylla på vätskebristen.

Så då är det bättre att skjuta på det till i morgon. Däremot är jag sugen på frisk luft och motion (bara en sån sak!) så jag tror jag laddar ner ett sommarprat eller en dokumentär och tar en promenad.

Hej så länge!

Det kostar inget att titta....

...tänker jag och klickar i ännu ett plagg i kundkorgen på ellos.se.
För övrigt så börjar jag nog bli gammal. Gick först in på hm.se och kollade, men tyckte att allt "var så modernt och bara för supersmala människor" så jag lämnade det och gick vidare till Ellos. Där hittade jag massor, minsann! Men vi får se vad eller om jag verkligen beställer nåt, ska ju på me&I-visning om några veckor. Dock kan man ju inte handla hela sin garderob där för då blir man fattig. 
Jag känner liksom för att bli höstsnygg. Och måste jag vänta tills jag blir storlek 38 för att få blir det, eller? Nä, det är ju inte snällt mot mig själv.

Snart kommer Anders och då ska vi åka till Överkalix och hämta nät till hundgården.
Idag har jag tagit det lugnt på morgonen, sedan for jag ut och sprang och det gick okej. Men det är trist att vända. Man är inte bättre än hundarna. Det är roligare med en runda, det förstår jag nu. Jag springer på skitbra, som idag, en kvart, sen vände jag och då bara neeeej jag oooorkar iiiinte, jag vill springa jättesakta helst gååååå. Men det är svårt med rundor i Anttis.

Well, well. I morgon åker jag med mitt jobb till nån ort i Lappland. Oklart vilken ännu. Det ska hur som helst bli väldigt kul!

Tack och hej!

Det stora beroendet

Ovanstående saker har jag varit beroende av i nitton år. Jag kunde inte lämna hemmet utan något av detta på fickan för då fick jag PANIIIIK och läpparna sprack vid blotta tanken på att inte kunna få smörj. Varje kväll i nitton år har jag smort mina läppar med något av ovanstående. Oavsett om det har behövts eller inte. Så fort det känts lite fnasigt har jag varit där och smörjt. I tid och otid. Inte en dag hade gått utan smörj på läpparna fram till den 15 juli i år.

Några dagar innan bröllopet var jag nämligen på provsminkning. Sa att jag inte ville ha läppstift för jag har så torra läppar och använder hellre lypsyl. Men jag frågade om hon kunde göra något åt den svaga rodnaden som konstant sitter ovanför min överläpp. Nej, sluta använda lypsyl, sa hon. Sakligt berättade hon varför och hur jag kunde överkomma detta. Hon sa också att det tar ca fyra veckor för huden att börja producera eget fett igen. Så jag har kämpat. Jag har kämpat nåt så fruktansvärt! Värst har det varit på kvällarna. Men jag har också förstått att just kvällssmörjningen är den viktigaste att bli av med. För den sitter mest i huvudet. Jag har lidit svårt och helt enkelt vägrat att ge mina läppar det de vill ha. Jag har inte smort in mig fast det har behövts. När det inte gått att lida mer har jag smort med olivolja eller Försvarets Hudsalva.

Allt som innehåller petrolatum är bajs! Om jag har fattat det rätt så är petrolatum/petroleum mineralolja. En mineralolja som används bla i motorolja och bensin. Dessvärre finns detta i nästan alla hudcremer. Det här är ganska avancerat och jag är inte jätteinsatt, bara nog för att fatta att det är dåligt. Jag har läst om det på olika ställen på internet för att bilda mig en uppfattning och det kan du också göra om du är intresserad. Jag kan tyvärr inte källhänvisa här för jag minns inte vart jag läst allt.

Nå väl. Det har gått ca fyra veckor. Det är bättre. Mycket, mycket bättre. Men det är inte bra. jag fortsätter kämpa och låta bli att smörja. Ibland ser jag för jävlig ut för jag är så fnasig kring läpparna, men det får väl vara så då. Beroendet ska bort! Lypsyl är tydligen beroendeframkallande, så det är inget hittepå. Men stört är det.

Hurt, hurt, hurt!

Skall läsas som hurt och inte höört, som engelskans ont.
Annars kan ju dessa två höra ihop ibland. Och ja, lite kramp i fotsulorna har jag men det låtsas jag inte om. Jag har nämligen varit och motionerat! Sprungit/gått 6 km. En bekant till mig har lovat att göra ett träningsschema åt mig så jag kan nå mitt mål att springa 5 km.
Hon har inte hunnit färdigställa det, men tyckte att jag under helgen ska springa/gå 30-40 minuter.
Jag beräknade lite fel i min hastighet och sträcka så det blev lite längre. Men det gör ju inget. Det är ju bra att jag rört på fläsket i en hel timme. Skulle tippa att jag sprang ungefär halva, fast på Runkeeper ser det ju faktiskt ut som mer... Fort går det inte. Än. Men det är inte det som är huvudsaken.

Alltså ju lägre diagrammet är, desto snabbare har jag sprungit. Som där strax efter 3 km, för då kom Cotton Eye Joe i lurarna! Efter 5 lade jag ner och gick bara, som man ser. Fråga inte vad jag sysslat med i början? Ska bli spännande att se vad nästa uppgift blir! Vänta va? Sa jag precis det? Gud vad konstigt av mig att säga en sån sak. Men bra! Jag tänker att jag ska börjar gilla det här med löpning. Det är så billigt och lättillgängligt. Och jag led lagom mycket idag.

Nu dusch, hämta Rex, laga mat.

Bild 5: En gammal bild på dig själv

Det här var ju lättare än den förra.

 Här spelar jag på Meän Festivaali tillsammans med Andreas och David. Jag fyller, denna dag, 23 år. Har gjort ett år i Stockholm. Har hemlängan. Är ännu inte drabbad av den musikprestationsångesten jag lider av i dag. Jag tyckte jag var bra nog (det tycker jag sällan i dag fast jag är långt mycket bättre på det mesta inom musik är vad jag var då). Det är en fin bild på mig och tvärflöjten. Vid det här laget har jag förlikat mig med att vara tvärflöjtist och spelar med stolthet, utan att skämmas. Till skillnad från förra bilden, menar jag.

Blåbärspaj

I går var det ju fredag och fredag är ju bastukväll. Jag passade på att bjuda min familj på blåbärspaj, men mycket närodlade, färska bär.

Obs: Det är inte pajen på bilden som skriver receptet nedan.

Så här gör man:

Smörj en form med smör
Fyll formen med 250-500 g blåbär
Blanda ihop 200 g smör, 5 dl mandelmjöl och 1-2 msk sötning (jag använde honung)
Bred ut blandningen över blåbären
Hacka mandel och strö över
Grädda i 200 grader ca 20 min.
Vispa grädde
Servera och ät!

Nu ska jag baka lite, både LCHF och icke LCHF för i morgon ska vi äta kräftor. 

Panering

Idag panerar jag fisken själv. Först pofiber, sen ägg, sen kokos. Detta blir mycket gott! Det smakar inte allt särskilt mycket kokos, vilket jag tycker är bra. Men det blir knaprigt och gott.

Etikettera

Jag håller på att lägga etiketter på alla mina inlägg. Jag är nu på sidan 10 av 25. Det är väldigt rolig läsning! Och ibland är jag så himla klok. Det är ju fantastiskt. Jag tycker att det är kul att blogga, och jag hoppas att jag ska orka med det även nu när jag börjar jobba igen. Det är ju som sagt en kreativ process och man kan tydligen inte ha hur många kreativa processer som helst på gång samtidigt. Det har jag ju märkt.

God natt!

Bild 4 - En konstig tid i ditt liv

Alltså, jag är alldeles för gammal för att ha alla mina bilder digitalt. Den bilden jag vill visa er är en bild som finns nånstans förhoppningsvis, men den kan också ha gått upp i rök i samband med husbranden. Jag kommer här med att göra mitt bästa för att ni ska kunna visualisera den.

Det är sommar och det är soligt, jag är 17 år och sitter i en gungställning. En sån där med däck som finns på alla bra lekplatser. Vid det här laget är jag ännu så smal att jag ryms där utan att få blåmärken på höfterna av kedjorna. Jag har en röd t-shirt med ett ganska plastigt tryck som föreställer typ en animerad Bruce Lee. Mitt hår är kortklippt. Inte hos en frisör ska jag tala om. Det är även gult mot det orange hållet. Inte heller gjort hos en frisör. Mina vänner har friserat det till spikes. I handen håller jag en godispåse i plast. Bilden är tagen på campingen på Pite Havsbad under Piteå Dansar och Ler. 

Det här var en konstig tid i mitt liv för att jag höll nog på med nån slags frigörelseprocess. Jag har alltid varit så snäll och förstås även då. Jag hade precis blivit självbo för första gången och bodde i en pytteliten lägenhet i centrala Pajala där jag kunde hänga med mina vänner. Vi hade egna estetfester där vi drack och spelade gitarr och sjöng. Det konstiga med den här tiden i mitt liv är väl egentligen att jag hade det där gula håret. Varför, liksom?

Jo, för vi skulle egentligen färga det illrött, men tänkte att vi måste bleka det innan för att färgen ska fästa. Men så tyckte vi att det var ganska fränt med gult kort hår. Och vid den här tiden ville jag se så lite ut som en tvärflöjtist som möjligt. Jag skämdes ofattbart mycket för att mitt huvudinstrument var tvärflöjt. Kanske är det, det konstigaste av allt med denna tid. 

Bild 3 - Någon i din familj

Åååå, vilken beslutsångest jag får! Vem ska jag välja?

Okej. Nu har jag bestämt mig. Det blir den jag först tänkte på, men det var så svårt att hitta en bild på honom. Den här snodde jag från Facebook. Det ska väl vara okej.

Lillebror Mats

Mats är åtta år yngre än jag, vi har samma mor men inte samme biologiske far. På den här bilden kör han cross, som ni ser. Det är en sak han gillar. Jag gillar inte det för jag är rädd om honom. Han tycker även om att köra skoter och typ meka och sånt. Han jobbar som elektriker och tjänar mycket mer pengar än jag, trots sin korta utbildning. Men det får bli ett annat inlägg.
Han är även väldigt snäll och en generös person. Han är mycket lugn i sinnet och det är mycket sällan han blir arg. Kanske har jag inte sett honom arg sen han var liten? Så kan det vara.

Upp från skämsgolvet!

De här två godingarna får nu komma upp från garderobsgolvet till stången med de andra kjolarna.
Grattis till mig!

Bild 2 - En bild på dig själv

Dag ett ser ni här, och här kommer nu dag 2. Vi får väl se om uppdateringarna kommer att vara så här långa i fortsättningen. Vem vet, kanske ni får bild tre i kväll rentav? Man vet ju inte om jag får för mig att gå lite wild and crazy så där.

Mig själv

På bilden ser ni inte bara mig, utan även Helsingborg. Detta är mitt första medvetna besök i Helsingborg. Det vill säga, jag fattade var jag var och minns att jag varit där. Jag har nämligen varit där tidigare på en orkesterresa och tagit en vidrig skumpig båt, som jag tror kallas katamaran, över till Danmark. Men då var det viktigare att umgås med sina vänner och få sitta med rätt person i den skumpande vidriga båten. Det fick jag inte, minns jag. Jag fick sitta bredvid en förälder tror jag. Kul. Det besöket räknas alltså inte riktigt.

Men besöket på bilden räknas! Det var ju när jag och Fia var på cykelsemester och hade kört våran första lilla etapp på Sverigeleden. En dag kanske vi fortsätter. Det vore trevligt.
Jag valde den här bilden för att jag ser så somrig och snygg ut, och så har jag jättekort hår som ligger där det ska.
 

Vardagsrum

Detta inlägg handlar inte om mat. Det handlar om inredning. Den nedre bilden är snarlik verkligheten. Snart. Just nu är det ett enda kaos med två soffor och en halvklar tv-möbel (den nere i högra hörnet). Soffan som ni ser är precis en sådan vi fyndat för 650 kr i går, typ helt ny. Och poängen med hela det här collaget var att se vilken fåtölj jag eventuellt ska beställa från IKEA.
Men idag var jag på loppis och fyndade. Jag gillar att fynda. En röd öronlappsfåtölj från ca 50-tal. Det kommer bli så fint, äntligen! Så nu ser jag ju att om det blir fåtöljbeställning så blir det den gråa örolappsfåtöljen. Jo. Det röda bordet finns inte, men jag funderar eventuellt på att måla vårt svarta rött. Blir liksom en käck kontrast i den gröna och gråa, och passar fint med det röda.

Vinterstilen

Sommarstilen

Att göra såna här collage var en bra idé märker jag. Det blir så tydligt vad som passar och inte passar. Provade tex att lägga in nåt rosa nånstans, men det blev liksom inte bra.

Och ja. Jag byter blomkrukor efter säsong.

Fettet i sig är inte farligt

Det här vet jag ju redan. Men jag har svårt att förklara och riktigt förstå varför. Men nu hittade jag en artikel som delades på Facebook, som jag gillade. Jag tycker ni ska ta er tid att läsa den. I kommentarsfältet hörs några kritiska röster och sedan fler som bekräftar det doktorn säger, det kan man fördjupa sig i om man känner för det.

Jag gav mig på att kort förklara vad han säger, men det går inte riktigt. Men ni orkar läsa, den är inte så lång.

Den som tror att LCHF:are dricker smör till frukost, vet inget. (Det är såna där som bildar sig ett uppfattning genom att bara läst rubriken på löpsedeln).
Jag äter inte mer kött än vad du gör. Men jag äter såsen, gjord på tex grädde eller majonäs, med gott samvete, för jag är inte rädd för fettet. Och jag äter inte mer sås än vad du gör. Eftersom jag äter den feta såsen, så blir jag mätt även utan pasta, ris eller potatis. Och jag håller mig mätt i minst fyra timmar. Jag tror att du behöver mellanmål efter ungefär två? (Det behövde iallafall jag). Allt jag sätter i min mun kan kroppen tillgodose. Mitt bensin är fettet, dvs det är fettet som förbränns.

Jag äter massor med goda saker. Faktum är att jag aldrig äter äcklig mat. Och när jag äter grädde med jordgubbar istället för jordgubbar med grädde behöver jag inte heller ha dåligt samvete.

Må väl!
Idag tror jag det är möbelstök som gäller. Vi har ju varit på Ikea och igår hämtade vi en soffa i Gällivare.

Veckorapport 2

Nu, skall jag delge eder resultatet av morgonens mätning och vägning.

Vikt: 67,5 kg (-4,1 kg)
Midja på smalaste stället: 78 cm (-2 cm)
Under naveln: 88 cm (-2 cm)
Stuss: 103 cm (-1 cm)
Byst: 96 cm (-1 cm)

Detta är alltså resultatet av två veckors LCHF, inkl. några extra kolhydratsintag, ej många.
Har redan glömt vad det var, typ. Det tillhör nu det förgångna. Nästa mätning/vägning får nog bli onsdagen  den 14 augusti, för på torsdagen och fredagen den veckan åker vi till Arvidsjaurplog (vet inte vilket) och då vet jag inte hur strikt jag kommer kunna eller vilja vara.

Hur som helst är jag nöjd!

Max!

Idag har vi åkt söderut för att göra av med pengar.
Lunchen ser ni här, low carb-målet på Max. Det är så jävla gott!
Det är ju lördag så i morse var det mätning och vägning. Mer om det senare! <-- cliffhanger

Fettdieten

Idag hör vi nyheten att stroke och hjärtinfarkt ökar, särskilt bland yngre och lågutbildade. Allt skylls på de så kallade fettdieterna, som tex LCHF.

Jag har inget att säga om det just nu. Men kanske i morgon. Till middag åt vi hemmahamburgare utan bröd för jag hann inte baka innan hungern slog till. Hade ingen dressing, så vi tog smaksatt creme fraise. Men det var kanske dumt, borde köpt bröd och oj, glömde visst pommesen också...

Bacon- och avokadosallad

Här är dagens lunch. Den består av några salladsblad, en halv paprika, 4 körsbärstomater, en avokado och ett halvt paket bacon. Istället för dressing så häller jag på stekfettet. Mumma! Och, som pricket över i Santa Marias salladskrydda. Det får vilken sallad som helst att bli himmelsk!